”Det är dags att se över förbudet mot hemskolning”

Sverige och Tyskland är de enda länderna inom EU som har förbud mot så kallad hemskolning. Det finns med andra ord inte bara närvaroplikt utan framförallt förbud för föräldrar och vårdnadshavare att själva ordna skolgången för sina barn. Detta gäller även om läroplaner och kunskapsmål uppfylls.

Straffen för överträdelser är hårda, för att inte säga oproportionerliga. Ett vite om 350 000 kr kan utfärdas, och till skillnad från andra böter, så är just detta fall ej grundat på antal basbelopp i förhållande till inkomsterna.

Men myndigheterna kan också beröva föräldrarna vårdnaden om barnen om de inte kommer till skolan. Då används LVU – Lagen om Vård av Unga. Barnen kan då hämtas av polis och sättas i så kallade familjehem varpå föräldrarna får inte träffa dem mer.

Lagen talar om det finns brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet så finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Att bedriva undervisning i hemmet anses således vara skadligt för barnen. För de föräldrar som upplever att deras barn skadas mer av att gå i en skola där de mobbas och mår dåligt, eller där undervisningen står i strid med föräldrarnas fostransansvar (som är reglerat i barnkonventionen) så återstår att emigrera. Vilket även händer; på Åland finns dussintals svenska familjer som flyttat dit enbart för att kunna ge barnen en trygg skolgång.

Nu har saken dock kommit i helt annat läge. Med coronapandemin väljer många föräldrar att ta sina barn ur skolan, och lärarna har blixtsnabbt utvecklat sin förmåga att undervisa på distans. I själva verket driver Skolverket och kommunerna på denna utveckling, som går under namnet ”digitaliserad undervisning”, ”flippat klassrum” och ”blended learning”.

Även examination kan ske över dator, med hjälp av välutvecklade program.

Med var tredje grundskolelärare obehörig, alltså pedagogiskt outbildad, så faller dessutom argumentet att barnen inte får professionell undervisning om de inte kommer till skolan.

Kan man då inte äntligen anpassa lagen så att skolplikten omfattar undervisning och examination, men inte fysisk närvaro i skolan?

Frågan har ännu inte tagits upp i debatten, men i ett radioprogram i P1 uppmärksammades saken. Men här framställdes hemskolning som en sorts bisarr ”livsstilsfråga” som inte kan jämföras med distansundervisning. De föräldrar som väljer denna form framställdes som avvikande från samhällsnormen. Men frågan är då om den kommunala skolan inte är mer ”livsstilsskapande”, med den massiva ideologisering som undervisningen präglas av redan i förskolan.

Det som borde vara helt avgörande i frågan är om barnen mår bra och om de lyckas med sina studier. Familjer som bedriver hemskolning är ofta stora, och inget tyder på att barnen får några men eller svårigheter i högre studier. Tvärtom är många väldigt framgångsrika i yrkeslivet. Det kan heller inte handla om så många barn att det skulle vara ett hot mot ”samhällsordningen”, vilket är det ständigt återkommande argumentet, som alltså är ideologiskt och politiskt.

Med dagens situation faller alla farhågor som rests kring hemskolning. I själva verket finns formen redan, och den upplevs som modern och kunskapsbefrämjande.

Ulf Silfverling, leg. gymnasielärare och folkhögskollärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.