”Eleverna blir modiga”

Hit går inga bussar från stan, men tre gånger om dagen stannar skolskjutsen utanför den vita putsbyggnaden. En gång på morgonen, två på eftermiddagen. Ungefär en mil utanför Vänersborg, mellan Hunneberg och Hullsjön, mitt bland åkrarna ligger Mulltorp skola. Här går elever i tre åldersintegrerade grupper; F–1:an, 2–3:an och klass 4–5. Sammanlagt går det 40 elever på skolan.

Antalet elever varierar från år till år beroende på hur många barn i trakten som fyller sex år och ska börja förskole-klass. Sjuåringarna, som alltså går i ettan, är tre stycken just nu. Det är för få för att bilda en egen klass. Det finns det inga resurser till. Därför går de tillsammans med barnen som är ett år yngre. Likaså går de äldre eleverna på skolan i klasser med blandade åldrar. Den åldersintegrerade undervisningen är alltså inte självvald, utan förutsättningen för Mulltorp skolas överlevnad. Ändå för den med sig en hel del gott, menar läraren Anna Lönqvist:

– Eleverna hjälper varandra och tar ansvar för de yngre. Det blir inte så strikt uppdelning mellan klasserna, utan alla är med alla, säger hon.

Barnen leker längre upp i åldrarna, till skillnad från många elever på större skolor med åldersuppdelade klasser. Viljan att bli vuxen är inte lika stark, menar Anna Lönqvist. Femmorna går inte armkrock på gården, utan springer runt och leker, minst lika mycket som, och tillsammans med, ettorna. Alla känner alla, de blir som syskon. Känner sig trygga, menar Anna Lönqvist.

– Jag har aldrig upplevt att någon tycker att det är jobbigt att tala inför klassen. De blir modiga och vågar testa mycket. När de sedan byter skola för att börja sexan få vi ofta höra att eleverna från Mulltorp är frimodiga och kreativa, säger hon.

Men det finns baksidor med det lilla elevantalet, inte minst för lärarna. En och samma lektion ska fungera för flera olika åldrar.

– Bredd är ju en svårighet även i ”vanliga” klasser, och då kan man bara tänka sig hur det är för oss. Vi måste vara oerhört flexibla, säger Anna Lönqvist.

Lektionerna planeras så att undervisningen fungerar för olika åldrar. Bedömningen ser däremot olika ut. Till exempel kan de handla om olika sätt att redovisa. De äldre eleverna kanske får hålla ett föredrag i ett aktuellt ämne, medan de yngre får visa och berätta kring en bild.

– Men det är svårt. Ibland måste tid läggas till att gå igenom något med en årskurs medan de andra sitter och väntar, säger Anna Lönqvist.

Hela skolan fungerar som ett enda arbetslag. De tre lärarna, där Anna är den enda heltidsanställda, är klassföreståndare för varsin klass. Planeringen sker gemensamt och beslut om var extra krafter behövs tas tillsammans. Ibland kan utökade resurser behöva läggas på ett visst ämne med en årskurs, och då får grupperna anpassas så att en lärare kan vara ensam med endast de eleverna. Samtidigt får en av de andra lärarna ta hand om en extra årskurs under lektionen.

– Vi pratar aldrig om ”mina barn” utan måste samarbeta och se till hela skolan. Vi måste vara flexibla, ge och ta. Ibland får man ta på sig en större elevgrupp för att uppfylla barnens behov.

Det hade varit enklare att fokusera på ett specifikt mål under lektionerna om klassen endast bestått av en ålder, tror Anna Lönqvist. Då hade hon inte behövt se åt lika många håll, ta hänsyn till ett lika stort spann under lektionen. Men elevernas kunskaper blir inte lidande. Resultaten på nationella proven i årskurs fem är goda.

– De äldre eleverna hjälper ofta de yngre, vilket jag tror att är väldigt bra för den egna inlärningen, att sätta ord på och formulera kunskapen. Dessutom blir de väldigt duktiga på att se varandra, säger Anna Lönqvist och fortsätter:

– I dag har det blivit ett helt annat kunskapskrav än tidigare. Fokus ligger mer på att vi ska mäta kunskapen, medan sådant som omhändertagande, och att lära av varandra som var en anledning till varför åldersintegrerad undervisning infördes på 1970-talet, nedvärderas. Men att ha förmågan att se andra och hjälpa kan ju aldrig vara fel.

Trenden kan säkerligen svänga om, och den åldersintegrerade undervisningen återigen bli populär, tror Anna Lönqvist. Inte minst eftersom frågan om valfrihet är i hetluften.

– Klasser och skolor blir allt större. Snart kan många vilja gå tillbaka till mindre och mer personliga enheter, och då får man klasser med olika åldrar på köpet.

Dörren till lärarrummet på Mulltorp står alltid öppen.  Eleverna kan springa in och ställa frågor när de vill. Ibland blir det jobbigt för man får sällan en ordentlig rast, men den öppna dörren bidrar till gemenskap och ett avslappnat klimat.

– Jag får byta några ord med varje barn. Det är skönt att slippa gå hem med känslan att inte ha sett alla. Men förutsättningen är ju att vi är så pass få. Hade skolan varit större hade det aldrig gått att ha dörren öppen, säger Anna Lönqvist.