juldikt
Arbetsmiljö

Endast lärar’n är vaken

Signaturen ”N” skriver om Viktor Rydbergs klassiker ”Endast tomten är vaken” – ur ett lärarperspektiv.

Midvinternattens köld är hård

Stjärnorna gnistra och glimma

Alla sover på varje gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban, 

snön lyser vit på skolgårdsgran,

Snön lyser vit på taken.

Endast lärar’n är vaken.

 

Sitter där vid fyllt skrivbord,

trött och sliten som aldrig förr,

med stirrande blick som slår trötthetsrekord.

Blickar bakåt mot en ytterdörr

Tittar mot skärmen där C och D

blandas mest med F och E.

Grubblar, utan att lösa nå’t

Hur kunde det rentav gå bakåt?

 

Drar sin hand över ansikte och hår

Skakar långsamt på skallen

Tanken som gnagt envist består:

Hur kunde jag hindrat fallen?

Försöker att tänka tillbaka,

när jobbet var gott som en nybakad kaka.

Tänker tillbaka och för ett ögonblick minns

en tid när hoppet fortfarande finns.

Går några steg i sitt arbetsrum.

Trångt, så hon slår i andras stolar.

Sträcker på ryggen som blivit krum,

men på arbetsmiljön inte lönt att man golar.

Alla saker vi redan sagt,

arbetsgivaren åtgärder på is har lagt.

Bemötts av ”vi förstår”, ”vi vet”.

Men inget som ledde till något konkret.

 

Tänker på fackliga samtal många,

hur alla ha gjort det de kan.

Hur mejlen med frågor blivit långa,

men slutligen resignerar man.

Söker sig från skolan bort,

livet är ändå alltför kort.

För att på slaveri slösa,

tänk om problemen gick att lösa.

 

Att möta elever bland det bästa är,

tänker på en och annan lektion.

Drömmen där alla allt viktigt sig lär.

Även om det inte är till perfektion.

Lektioner där man hinner eleverna se,

hjälpen man alla hinner ge,

Klasser där man är snäll med varandra,

och ingen i korridorer vandra.

Börjar undra över en brusten vision.

En skola för alla,

var nog en illusion

för måluppfyllelsen har brutalt börjat falla.

Funderar när ambitionens låga brann ner.

Var det när uppgifterna blev allt fler?

Eller när kraven fortsatte att öka, 

trots att eleverna mest ville stöka.

 

Läraren vandrar tillbaks till sitt bord.

Petar igång sin dator.

Tänk om bedömningen i tid hunnit bli gjord,

så den inte verkat gå igenom en slumpgenerator.

Drömmer sig hem till sin varma säng.

Men känner sig mest som en underbetald dräng.

Kanske till julen en kunde få, 

hinna sig ut och orka gå.  

 

Promenera och hitta tillbaka till

umgänget med make och ungar,

Kanske rentav de göra mer vill,

utan att hela livet gungar.

Stressen i kroppen börjar krypa.

Svetten under armarna börjar drypa.

Hjärtat klappar och slår extraslag

Ska bara orka lite till, vänta ett tag.

Tyst är staden och folket i den, 

inget beslut är särskilt begåvat.

Den politiska ledningen sitter kvar än, 

höll inte mycket de lovat. 

Önskar till jul en ledning av annan sort,

annars måste man nog söka sig bort.

Men alternativet lär knappast bli bra. 

Tänk om staten lasset kunde dra…

 

Midvinternattens köld är hård

Stjärnorna gnistra och glimma

Alla sova på varje gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban, 

snön lyser vit på skolgårdsgran,

Snön lyser vit på taken.

Endast lärar’n är vaken.

/N

Kommentera