Fattigdom gör det svårt att klara skolan

Att växa upp i ekonomisk utsatthet innebär till exempel en tre gånger så stor risk att få en adhd-diagnos, visar färsk statistik om barns hälsa. En ny rapport från Stockholms Stadsmission lyfter fram sambandet mellan att inte klara grundskolan och var man bor. I de mest utsatta områdena kan bara hälften av eleverna börja gymnasiet. Genomsnittet för landet är 88 procent. 

I dag finns 232 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet enligt Rädda Barnen. De har följt utvecklingen av barnfattigdom i Sverige sedan 1991 och skrivit en årlig rapport om saken sedan 2002. Deras beräkningar bygger dels på SCB:s mått för minimikostnaden för att en familj ska klara det nödvändigaste, dels på antalet barn som lever i familjer som har försörjningsstöd. 

– Djupdyker man i den statistik vi samlar in här på Rädda Barnen så kan man se att barnen i de fattiga områdena toppar allt som barn inte ska toppa. De löper en avsevärd högre risk att inte klara grundskolan, att inte gå gymnasiet, att inte få jobb. De riskerar att drabbas av diabetes, hjärt – och kärlsjukdomar, över- och undervikt, att bli utsatta för brott och olyckor och att leva i ett livslångt utanförskap, säger Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens generalsekreterare.

Men även barn från familjer som lever på marginalen kan ha en ny mobiltelefon eller kanske en dyr märkesjacka, prioriteringar som inte verkar gå ihop. 

– Föräldrar skuldsätter sig för att barnen ska kunna ha rätt mobiltelefon och rätt kläder. Det är ett uttryck för hur viktigt det är för barnen och att det ställs de kraven på dem. Det är krav som man inte ska underskatta, säger Stina Fernqvist, doktor i sociologi som forskar om barn som lever i ekonomisk utsatthet. Fast Stina Fernqvist säger inte ekonomisk utsatthet utan är mer rakt på sak och säger att barnen är fattiga, helt enkelt. Hennes definition är ett politiskt ställningstagande, menar hon.

– Det handlar om att synliggöra en problematik som får djupgående effekter för de som drabbas – materiellt men också socialt. 

Men är man fattig om man har råd att ha märkeskläder? 

– I det stora hela är det en relativ fattigdom vi pratar om och det är det enda vi kan tala om. Skulle vi påstå att det fanns absolut fattigdom så blir det väldigt konstigt eftersom vi i en välfärdsstat inte ska ha absolut fattigdom. Det ligger i själva välfärdsstatens definition, svarar Stina Fernqvist.

För de flesta barn som växer upp i ekonomisk utsatthet innebär det en stor press, även om det kan vara svårt för omgivningen att uppfatta. Barnen är nervösa över den dåliga ekonomin men håller tyst om sina känslor, särskilt inför föräldrarna. 

– De gör allt för att inte visa hur de egentligen har det. De kan vara stressade och oroliga över sin situation men man väljer att inte säga något till föräldrarna för att man inte vill spä på deras oro.

Många av barnen skäms över familjens situation. Inte ens kompisarna ska veta hur de har det.  Det blev tydligt när Stina Fernqvist djupintervjuade barn och ungdomar om vad det innebär att leva i ekonomisk utsatthet. Att inte ha pengar på samma sätt som andra kan vara ett socialt tabu, säger hon.

– Att inte ha råd kan innebära att man inte kan gå med på bio, att man inte kan gå och fika eller ta hem kompisar efter skolan för att man är orolig att de ska äta upp maten. Men att använda strategier av självexkludering på det här sättet är väldigt riskabelt. Barnen tar en stor social risk i och med att man blir den som är tråkig. Till sist blir man kanske inte ens tillfrågad, man blir ensam. Men uppenbarligen är det värre att säga att man inte har råd. 

Fattigdomen tar sig olika uttryck i olika miljöer. Bruna Kulich är mellanstadielärare och van att möta elever som inte har råd att dölja sin situation. 

– Där står barnen i sina tunna byxor och gympaskor när vi ska åka pulka. Så man vänjer sig vid att ta med täckbyxor och vantar hemifrån för att de ska kunna vara med. 

I åtta år jobbade Bruna Kulich på en skola utanför Sigtuna där det går elever från hela världen och där många familjer har väldigt dålig ekonomi. Och är de ekonomiskt utsatta är de nästan alltid socialt utsatta, säger Bruna Kulich. Det går inte att skilja på de sakerna.

– Vet du, säger hon, för de här eleverna betyder skolan nästan allt. Skolan och lärarna är deras trygghet. Det märker man så tydligt. På fredagarna till exempel är det alltid några som dröjer sig kvar och inte vill gå hem. De går runt och städar i klassrummet eller sitter och ritar långt efter att det har ringt ut, ja tills läraren säger att det nu är dags att gå hem, men att vi ses igen på måndag. 

Lärarrollen formas efter elevernas sociala situation och Bruna Kulich säger att hon behövde fostra minst lika mycket som hon undervisade. Hon peppade eleverna med återkommande uppmaningar om att: ”Det är viktigt att komma i tid.” ”Du måste äta.” ”Kom ihåg att göra läxorna.” ”Har du tagit din medicin i dag?”

Att de här elevernas skolresultat påverkas av den dåliga ekonomin hemma är självklart menar hon och berättar om flickan som blev förtvivlad när hennes ryggsäck gick sönder.

– Hon grät och grät och var helt ifrån sig. När jag lyckats sy ihop den sa hon: ”Du vet inte Bruna hur mycket min pappa jobbar. Han är i sin affär så många timmar
och han får ändå inte ihop pengarna. Tänk om han skulle behöva köpa en ny ryggsäck, det räcker inte pengarna till”. Det är klart att det påverkar hennes skolgång.

Är det inte en risk att du som lärare måste fokusera så mycket på omvårdnad att undervisningen blir lidande? 

– Jo, stundtals kan det vara så med enskilda elever. Men det är nödvändigt för att det överhuvudtaget ska fungera för de här barnen. Mitt mål är att skolan och klassrummet ska bli en plats där alla elever, oavsett ekonomisk bakgrund, kan känna tillit till vuxna och klasskamrater och därmed kan fokusera på att lära. Då kan det innebära att jag periodvis behöver ge en eller några elever extra omvårdnad och extra stöd med skolarbetet.

Som lärare till de här barnen har hon en viktig roll i att ge beröm och lyfta barnens förmågor, menar hon. Att jobba med deras självkänsla och bygga självförtroende är grundläggande för att de av egen kraft ska lyckas med skolan trots att det kan vara jobbigt hemma.

För ett halvår sedan började Bruna Kulich på en skola där det nästan bara går svenska medelklassbarn.  

– Resurserna är ju ungefär lika stora mellan skolorna men behoven är ju så väldigt mycket större på förra skolan. Där hade vi en mängd åtgärdsprogram som vi inte hann följa upp. Här får eleverna hjälp av specialpedagog redan i ettan om de inte läser med flyt.  

– En annan skillnad är hur stor del av undervisningen som på min nya skola sker med hjälp av digitala hjälpmedel. På förra skolan kunde vi inte skicka ut veckobrev med e-post för familjerna hade inte dator. Här tycker vi att e-post är gammaldags och diskuterar om vi ska använda bloggar i stället.

Hur kan utbildningssystemet kompensera för de här skillnaderna?

– Det skulle behövas mycket mer stödfunktioner i skolor som tar emot ekonomiskt utsatta elever, exempelvis fler kuratorer, speciallärare, skolvärdinnor och andra vuxna. De här skolorna måste få mer pengar, det är A och O, säger Bruna Kulich.

Segregationen ökar och det syns i skillnaden mellan skolors resultat. Till exempel har nästan 100 procent av eleverna i skolorna i Stockholms innerstad gymnasiebehörighet i nian. I Rågsvedsskolan, 15 minuter söderut med tunnelbanan, gäller det bara för 27 procent av eleverna. Mönstret går igen i andra städer. I Apelgårdsskolan i Rosengård i Malmö kan 48 procent av eleverna börja i gymnasiet. I Strandskolan i kustsamhället Klagshamn i Malmö kommun har 95 procent av eleverna godkända betyg.

Tittar man på andra orter saknar 50 procent av eleverna i Gårdsten i Göteborg, gymnasiebehörighet. I Herrgården i Malmö är siffran 55 procent. Det gör Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin upprörd. 

– Postnumret ska inte få avgöra vilka livschanser barnen får, säger hon bestämt.

Hon säger att bland de som växer upp under knappa ekonomiska omständigheter är två grupper överrepresenterade, barn till föräldrar födda utanför Europa och barn till ensamstående. Barn till en ensamstående förälder som är född utanför Europa löper mer än femtio procents högre risk att hamna i barnfattigdom än ett svenskt barn som växer upp med två föräldrar.

Inga barn i Sverige riskerar att svälta ihjäl och sannolikt har barn aldrig haft det så bra som nu. Men att ha det sämst ställt i Sveriges ekonomiska hierarki är en av de största hälsorisker som barn kan utsättas för.

”Hellre rik och frisk” heter en ny rapport från SNS – Studieförbundet näringsliv och samhälle – som undersöker sambandet mellan barns hälsa och familjens ekonomiska situation. Forskarna är nationalekonomer och har bland annat gått igenom registerdata för dödsfall, inskrivning på sjukhus och läkemedelsförskrivning under åren 1990–2009. Med ekonomiskt utsatta definierar de familjer som lever på ekonomiskt bistånd och det blir cirka 100 000 barn, en halvering sedan mitten av 1990-talet då den gruppen var 200 000 barn. 

Ekonomiskt bistånd betalas ut av socialtjänsten. Det är den del i samhällets skyddsnät som träder i kraft när alla andra försörjningsmöjligheter är uttömda. För en familj med två vuxna och två skolbarn är det ungefär 12 000–14 000 kronor plus hyra. Inte mycket att leva på, alltså.

SNS–rapporten är dyster läsning. Barn som lever i ekonomisk utsatthet löper mer än dubbelt så hög risk att dö under barndomen som andra barn. Risken att bli inskriven på sjukhus för en psykiatrisk diagnos är nästan tre gånger så stor. Och så där håller det på: Risken att få antidepressiv medicin ökar med 93 procent. Bara 60 procent av barn med psykisk ohälsa som går ut nian är behöriga för gymnasiet och 17 procent har ekonomiskt bistånd när de är 23 år.

– Ja, att växa upp i ekonomisk utsatthet innebär en väldigt stor risk för psykisk ohälsa, säger Anna Sjögren, docent i nationalekonomi och en av rapportförfattarna. Det är möjligt att risken är ännu större än vad våra resultat visar eftersom det finns tecken på att familjer med de lägsta inkomsterna inte söker vård i samma utsträckning som andra grupper.

– En del av orsaken kan var ärftlighet, fortsätter hon. Föräldrarna kan själva lida av psykisk ohälsa. Det kan vara ett skäl till att man har bidrag och att barnen löper risk för psykisk ohälsa. Men när vi kontrollerar den faktorn så finns ändå den akuta problematiken kvar. Vi drar slutsatsen att de sociala förhållandena är viktiga att väga in, men att den akuta situationen som gör att familjen behöver ekonomiskt bistånd påverkar barnens psykiska hälsa negativt. 

Anna Sjögren tror att ekonomisk stress är en viktig orsak bakom barnens sårbara situation. Att under lång tid leva på ekonomiskt bistånd tär på relationer, synen på sitt eget värde och tron på möjligheten att ändra sin situation. 

Eländesforskning, kallar hon skämtsamt sin forskning om barns hälsa. Men säger samtidigt med stort allvar att barns ojämlika uppväxtvillkor är nödvändiga att uppmärksamma. Så hon forskar vidare.

– Vi måste se problemen i vitögat och tro att det går att göra något åt dem. Det får inte betraktas som normalt att barn mår dåligt.

Vad kan skolan göra för att hjälpa barn i riskzonen?

– Skolläkare tar ofta upp att en av de första signalerna på psykisk ohälsa är fysisk ohälsa som ont i huvudet och magont. Ett annat tidigt tecken kan vara att studieresultaten sjunker. Skolan har en viktig roll i att uppmärksamma när det börjar gå dåligt för eleven och socialen bör ha som mål att barnen ska lyckas i skolan.

Socialtjänst, skola, elevhälsa och föräldrarna – om det går – behöver samarbeta, framhåller hon.  

– Men där brister det ofta. Det finns ingen självklar instans som har ansvar för barns ohälsa när den inte är så allvarlig att den är ett fall för BUP. Lärarna är naturligtvis viktiga men samtidigt har läraren väldigt många roller att fylla. Det kan inte vara deras uppgift att vara kuratorer också.

”Hur långt sträcker sig skolans kompensatoriska uppdrag? Ska skolan t.ex tillhandahålla låneskor till de som inte har egna på idrotten?” twittrade en lärare nyligen. Det är stor skillnad i hur skolor definierar sitt ansvar för ekonomiskt utsatta elever.

Sociologiforskaren Stina Fernqvist har i sina studier sett hur elever har tvingats berätta om vad deras föräldrar tjänar på samhällskunskapen. Hon säger att det förekommer att elever konsekvent är sjuka på idrottsdagarna för att de inte vill vara de enda som återigen valt tipspromenad när alla andra åker skidor. Hon har hört hur elever bävar inför första dagen efter sommarlovet när de ska behöva svara att de inte gjort något alls i sommar. Bara varit hemma på gården. Och där var de ensamma.

– Det är intressant att de här barnen kan ha starkare ekonomi än ett barn som bor i en sämre stadsdel men barnet i det socialt utsatta området kan uppleva sin situation som bättre för där är villkoren desamma. Till stor del beror det på att skolorna i utsatta områden har en helt annan hållning än i de välmående stadsdelarna, säger hon.

För fattiga elever i mer välbeställda skolor är skolan snarast en belastning, menar Stina Fernqvist. Hon resonerar om att orsaken kan vara att ekonomisk utsatthet är en icke-fråga för skolorna. Eleverna är noga med att dölja sin situation och i samhällsdebatten ifrågasätts med jämna mellanrum påståendet att det finns något som kallas barnfattigdom. Personalen på skolan kanske också saknar erfarenhet av ekonomisk utsatthet.

– Att ifrågasätta att fattigdom finns eller att på skolan inte ta hänsyn till fattigdom, gör det ännu värre för de här eleverna. De får dölja något som inte ens är en fråga bland andra elever, lärare och rektorer.

Stina Fernqvist efterlyser en policy på skolorna som utgår från den situation som ekonomiskt utsatta elever befinner sig i, ungefär som en plan för inkludering.

– Skolorna måste vara proaktiva. Man kan inte vänta på att man ska få syn på de här barnen och sedan agera. Det måste finnas en medvetenhet om att de här barnen finns fast de inte syns. Den innefattar till exempel att är det friluftsdag så fixar skolan matsäck, punkt slut. Man gör inte insamlingar. Och det ska finnas saker att låna som skridskor och liknande eller kanske bara en sådan enkel detalj som att inte fråga vad eleverna har gjort på sommarlovet. Det behöver inte vara resurskrävande utan det handlar om att vidga förhållningssättet.

– Ha alltid kunskapsuppdraget i centrum, säger Jonas Johnsson till sig själv när han möter elever som just flyttat in på lägenhetshotell eller som bor hos halvbrorsans mamma och inte vet var mamma och pappa är eller som pendlar en timme med buss och tunnelbana för att socialen inte kan erbjuda någon bostad närmare skolan.

– Vi ska arbeta med undervisningen och få de här eleverna att gå så långt de bara kan. 

Han jobbar på lågstadiet i Grönkullaskolan i Sundbyberg, inte långt från Stockholm. I Sundbyberg har politikerna bestämt att de kommunala skolorna serverar frukost, att skolan står för matsäck när det är utflykt och att inga avgifter överhuvudtaget får tas ut av eleverna.

– Det är suveränt bra, säger Jonas Johnsson. Det gör att skolan kan bli en frizon för elever med dålig ekonomi.

I Grönkullaskolan går nyanlända elever, elever som lever på försörjningsstöd och andra vars föräldrar är arbetslösa i perioder. Men här går också barn till akademikerföräldrar och höginkomsttagare. 

Jonas Johnsson vet på ett ungefär vilka barn som har det bättre ställt och vilka som har det sämre. Men varken elever eller föräldrar nämner sin dåliga ekonomi. Det är för pinsamt. 

Det krävs ibland diskreta anpassningar för att navigera mellan elevernas olika sociala förhållanden, exempelvis när det gäller läxor.

– Jag vet ju att inte alla har dator hemma till exempel.  Så om jag ger en läxa där man ska söka på internet berättar jag att man kan gå till biblioteket eller att man kan vara med på läxhjälpen. Där finns lärare som sätter igång skolans datorer. Men jag riktar mig aldrig till någon särskild elev, det vore att peka ut dem och då kränker jag dem.

Men i grunden är Jonas Johnsson tveksam till att ge läxor överhuvudtaget. Hans nyanlända elever har föräldrar som inte förstår vad det står i böckerna. Eleven som flyttar runt har så oroligt hemma att det är svårt att koncentrera sig. Så finns det andra elever som har läxläsning med en person som föräldrarna betalar för. Hur blir det rättvist mot alla barn? frågar han retoriskt.

Han märker att för de elever som har svårast hemförhållanden är skolan den trygga punkten. I skolan är dagarna likadana och de vuxna finns alltid där. 

– De vill vara i skolan. De vill komma. Många av de här eleverna är till exempel aldrig hemma för att de sjuka. De släpar sig hit i alla fall. 

Men det har hänt att han är trött på att kämpa för att eleverna ska komma vidare. Motståndet har känts för stort och han har bara velat ge upp, som sexan han hade nyligen. Jonas Johnsson var deras fjärde matte/NO lärare på två år. Det var en stökig klass där flera elever hade det svårt både socialt och ekonomiskt. 

– Jag hade slitit och slitit och kände att det hände ingenting. Fan, jag skiter i det här, tänkte jag. Men så mötte jag en kille i klassen på väg till lektionen som sa: ”Ska du också ge upp oss?” Och då tänkte jag att jag ska få det här att funka. Det ska gå. Belöningen får jag nu när de går i åttan och det går bra för nästa alla. 

Det handlar om att göra skillnad. Det är Jonas Johnssons drivkraft. Och det finns ingen tveksamhet när han säger att skolan kan ge elever nya livsmöjligheter.

– Jag tror ju att de elever vars familjer lever på bidrag kan kliva ut ur utanförskapet och få ett bättre liv än sina föräldrar. Men vi i skolan måste tro på dem och säga att du kan visst få ett A, det är möjligt. Vi hjälper dig.