”Ingen vinner på att lärare arbetar för mycket”

I samband med att dokumentären ”Skrivglappet” visades i slutet av augusti har debatten kring elevers sjunkande läs- och skrivförmåga blossat upp ordentligt.

I programmet vittnar universitetslärare om att studenter inte klarar den valda utbildningen på grund av sin bristande förmåga att uttrycka sig i skrift, och arbetsgivare berättar att unga människor inte får jobb av samma anledning. Det är en viktig diskussion och något som vi behöver hitta en lösning på. På samma gång så vet vi också att antalet lärare som arbetar sig sjuka ökar, så lösningen på problemet kan inte vara att lärare arbetar mer.

Jag har arbetat på gymnasiet större delen av mitt lärarliv, men för ett par år sedan gjorde jag ett treårigt inhopp på högstadiet. Där hade jag en klok kollega som ofta ställde frågan: vad är lärarens huvuduppdrag – att undervisa eller att bedöma?

Det enkla svaret på den frågan är att undervisa, och det skulle nog de flesta lärare instämma i. Trots det så befinner vi oss nu i en verklighet där lärare samlar in massor med bedömningsmaterial för att ha “ryggen fri” vid betygssättningen, och det har alltså lett till att lärare gör strömhopp in i den berömda väggen samtidigt som elevernas skriv- och läsförmåga sägs bli sämre.

Målet måste vara att eleverna lär sig något varje gång de kommer in i klassrummet.

Det finns en del som i debatten förordar poängprov och kortskrivningar i högre utsträckning istället för längre skrivuppgifter där eleverna lämnas ensamma med ett tomt papper. Det är kanske en väg att gå, men jag ser främst andra.

Vi lärare är proffsen här, vi vet vad eleverna ska få med sig, så om vi undervisar, berättar, modellerar och förklarar samtidigt som eleverna under lektionstid får öva på olika moment (formulera frågeställningar, analysera tal, referera, formulera inledningar, diskutera texter etc.) och sedan i grupp får diskutera sina lösningar, jämföra och värdera effekten av dessa så är vinsterna många.

Eleven får möjlighet att pröva sig fram och lära sig hur utan att läraren får sitta varje kväll och helg med högar av texter framför sig. Som lärare är jag med i klassrummet och deltar i elevernas samtal och övningar vilket ger mig en tydlig bild av vad de kan och vad de behöver få förklarat för sig igen eller på annat sätt öva på. Win-win helt enkelt.

En simhoppstränare sa att det finns ett problem med att ge för mycket instruktioner inledningsvis och sedan tro att kunskapen har överförts till den som ska lära sig – det måste finnas utrymme att pröva själv för att faktiskt kunna omsätta instruktioner och förklaringar till något eget.

Precis på samma sätt som det är omöjligt att förklara hur ett huvudhopp bakåt går till utan att simhopparen får öva, öva, öva för att känna hur musklerna måste användas för att hoppet ska lyckas så kan lärare inte magiskt förklara hur en utredande text blir bra utan att eleverna får öva, öva, öva på de olika delarna och verkligen känna dess funktion.

I samarbetet med andra och i kortare mindre övningar så är det precis det som sker – eleverna får pröva sig fram för att sedan få hjälp att ta sig vidare. ”Så går det när man övar – då lär man sig”, det är något jag brukar säga till mina elever när de lyckats med något nytt.

Jag önskar att vi lärare tog ett steg tillbaka och omvärderade vad vi lägger tiden på.

En ganska normal heltid idag på gymnasiet är att du undervisar 600 poäng. För många lärare innebär det att de har ungefär 180 elever totalt i sina klassrum, och då är det inte svårt att räkna ut att varje elev inte kan skriva särskilt många omfattande texter varje läsår om lärarens arbetstid ska räcka till.

Något som måste lyftas är traditionen att vi lärare arbetar gratis för att vi är så måna om eleverna och deras kunskapsutveckling – det är i förlängningen inte hållbart och här finns ett stort och viktigt arbete att göra. Det är inte hållbart i längden att lärare arbetar för mycket och ingen kommer att vinna på detta – inte läraren och definitivt inte eleverna.

Jag sprang själv in i väggen för ett antal år sedan och var i samband med det tvungen att omvärdera mig själv och min undervisning. Jag har samlat in mängder av texter genom åren och suttit kväll efter kväll och rättat dessa samtidigt som jag har försökt att hantera familjelivet. Men nu försöker jag att hålla mig inom årsarbetstiden och då får jag tänka om.

Målet måste vara att eleverna lär sig något varje gång de kommer in i klassrummet – om jag istället har dem att producera alltför ofta så blir en stor del av ”undervisningen” kommentarer på en produkt vilket kan vara svårt att greppa för många.

Så, jag önskar att vi lärare tog ett steg tillbaka och omvärderade vad vi lägger tiden på. Vi måste bli bättre på att förhålla oss till vår arbetstid och inte arbeta gratis, och det får inte vara på bekostnad av elevernas kunskaper. Vi måste minnas att huvuduppdraget är just att undervisa – inte att bedöma – och vi måste lita på vår förmåga att värdera elevernas kunskaper utan att vi samlar in så mycket material att vi går under.

I förlängningen kommer alla inblandade att vinna på detta – både elever och lärare.