kateder
Debatt

Läraren: ”Jag vill be om ursäkt för alla mina snedsteg”

Debatt. Signaturen ”Mister Magister” vill göra avbön och skriver: ”Alla pedagogiska experiment som jag har gjort. Alla trender som jag har hoppat på. Alla gånger som jag trodde att jag gjorde rätt, att jag var nytänkande och bättre än mina kollegor. Förlåt.”

Jag har arbetat som lärare i över tio år i Göteborgs stad. Under mina första år har jag testat allt möjligt. Jag har hakat på trender, jag har experimenterat med läxförhör, haft elevledda utvecklingssamtal, digitaliserat, poängfria prov och mycket mer.

Nu vill jag be om ursäkt – och göra avbön.

Mina första år som lärare var helt klart de tuffaste åren. Det var så mycket som man inte var beredd på och som man helt enkelt fick lära sig på vägen. Jag var 25 år. Nyexad. Nytänkande. Djärv. Barnfri. Full med energi och med lärarhögskolan färsk i minnet.

Min kunskapssyn var baserad på det jag hade fått med mig från lärarutbildningen. Bland annat fick jag lära mig att synen på kunskap har förändrats, att kunskapsförmedlingen ser annorlunda ut jämfört med förr och att poängprov var fel, förlegat och orättvist.

Jag hade fel.

Jag fick veta att samhället har förändrats och därför har även synen på kunskap förändrats. Jag blev intalad att kunskap ändå fanns inom räckhåll för alla människor. Om man ville veta Slovakiens huvudstad så behövde man bara googla fram det. Faktakunskaper var onödiga. Färdigheterna och förmågorna var framtiden.

Jag hade fel.

Det var ett jävla hästjobb som ingen verkade uppskatta.

Under en tid testade jag att ha läxfritt för mina elever. Jag hade tagit del av alla diskussioner och debatter där läxor var fult, stressigt för eleverna och en klassfråga (barn från resurssvaga hem kunde inte göra läxan, sa man) samt att läxor var onödiga.

Jag hade fel.

När det var dags för utvecklingssamtal skrev jag långa och välskrivna utvecklingsplaner, omdömen, bedömningar, vad eleven kunde bli bättre på och hur hen låg till i förhållande till vartenda kunskapskrav. Det var ett jävla hästjobb som ingen verkade uppskatta. Jag testade att ha elevledda samtal. Tyckte att jag låg i framkant och nytänkande.

Jag hade fel.

Jag trodde nästan blint på digitaliseringen. Tyckte att det var onödigt och dumt att man skulle skriva så mycket för hand eftersom man i vuxen ålder, i ”framtiden”, ändå skulle skriva på datorer och surfplattor. Även läromedel skulle digitaliseras helt.

Jag hade fel.

Jag har testat att ha poängfria prov i högstadiet. Istället för att poängsätta varje fråga gjorde jag istället en ”samlad bedömning” av provet i fråga och fyllde i kunskapsmatriser som eleven fick i handen efter avslutat moment. Efter varje prov undrade eleverna alltid vad de fick på provet, de frågade efter sitt resultat och hur de låg till. Mitt svar var alltid ”Det står i bedömningsmatriserna”, och så pekade jag på diverse meningar och rader i elevens textmassa.

Jag trodde att jag gjorde rätt och att jag var så himla nytänkande. Men jag tror mest att jag lurade mig själv. Jag hade förstås en god insikt och koll på mina elevers kunskaper. Och eleverna litade blint på mitt omdöme – fastän provresultaten var otydliga.

Jag har dock aldrig tvivlat på min betygsättning och mina omdömen av elevernas kunskaper. Där har jag alltid känt mig trygg. Men det var vägen dit, den formativa bedömningen och diskussionerna, som jag var osäker på. Jag höll långa lektioner om kunskapskraven och värdeorden. Jag delade ut långa och komplicerade kursplaner med kunskapskrav som skulle uppnås. Eleverna läste alltid med ett ljummet intresse.

Idag har jag återgått till poängprov. Det är så otroligt befriande, enkelt (för mig, eleven och förälder) och tydligare. Jag slipper ta onödiga diskussioner och försvara mina provomdömen.

Och det har minskat på min arbetsbörda avsevärt!

Så här kan mina prov (åk 5–6) se ut idag:

  

  

Förr hade jag långa, stora essäfrågor åk 7–9 (det kan jag fortfarande ha, men de är inte lika omfattande). Efteråt tog det alltid en sån fruktansvärt lång tid att rätta och sedan överföra resultatet i matriserna. Elevdiskussionerna blev ofta onödigt långa på grund av otydligheten.

Idag har jag regelbundna läxor, varje vecka. Läxorna förhörs, följs upp och tvingar eleverna att läsa på hemma. Läxor är bra och de är nödvändiga. Läxor gör att eleverna lär sig mer. Läxor är ett nödvändigt måste och (de flesta) föräldrar är positiva till dem.

Därför vill jag be om ursäkt för alla mina snedsteg.

Mina utvecklingssamtal har blivit så mycket bättre, tydligare och mer uppskattade av föräldrar. Jag är konkret, ärlig och rak. Jag visar elevernas texter, vad de har gjort i skolan, arbetshäften, skrivhäften, läxförhör, inlämningsarbeten samt berättar om det sociala, hur eleven mår, vilka kompisar hen har, vad hen gör på rasterna och hur hen äter i matsalen.

Min dokumentation har blivit mer kortfattad, koncis och jag försöker att hålla det till ett minimum (jag hinner inte annars). Hittills har alla mina elevers föräldrar varit nöjda, glada och tacksamma. Jag känner mig nöjd och hinner med det jag ska göra.

Idag har jag vågat backat lite i digitaliseringsivret. Jag tycker fortfarande att digitala medel är viktiga och nödvändiga i skolan och jag använder det dagligen. Men eleverna måste fortfarande träna på sin fysiska handstil, att skriva fint, skriva snabbt, skriva rätt.

Digitala läromedel är bra och det finns många fördelar med dem (som i språkämnen där man kan träna på glosor, lyssna på texter) – men en fysisk bok, en bok i handen, är överlägsen en bok i en skärm. Framför allt för de yngre eleverna. Min personliga erfarenhet visar också merparten av barnen och ungdomarna själv föredrar en fysisk bok i handen.

Idag, först idag, efter tio år i skolans värld, vågar jag påstå att jag är bra på det jag gör. Först nu, efter tio år, känner jag mig säker i min roll och är trygg i min pedagogik och med mina undervisningsmetoder.

Därför vill jag be om ursäkt för alla mina snedsteg. Alla pedagogiska experiment som jag har gjort. Alla trender som jag har hoppat på. Alla gånger som jag trodde att jag gjorde rätt, att jag var nytänkande och bättre än mina kollegor.

Förlåt.

”Mister Magister”

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm