Läraren om sin fjärrundervisning: ”Hur gör de på tv?”

Fem, fyra, tre, två, ett, kör!

Det är onsdag morgon och direktsändningen börjar i rusningstid, efter koll på läget, morgonmöte och vikariesamordning. Från en laptop på en pinnstol tänds lampan för direktsändning, eller fjärrundervisning som det heter på skolspråk. Typ distansundervisning.

Det är så häftigt att vara här och nu med publiken, sägs det i dessa perfektionsproducerade tider. Jo’rå, lätt att säga när man har ett helt team bakom sig.

Som en sminka! Vem vill inte se ut som om man är på väg till nattklubb? Håret borde ha tvättats och glåmigheten täckts över. Och hur ser halsen ut egentligen?! Det där kan inte vara min hals, den är ju helt skrynklig! Måste leta fram en polo till nästa lektion. Arma elever som ska möta den där synen. Själva sätter de inte alltid på kameran utan ligger kanske kvar i sängen, vem vet. Tänk om de tror att det är tv!

Det är nog så här det känns att möta tittarna i morgonsändning, tänker jag och omringas av ombonad tv4-känsla. Men fasiken vad det går trögt, allt ska man göra själv, ingen tekniksupport här inte, när jag ska varva prat, dokument, digitala verktyg och klipp för att göra sändningen lite mer fängslande och varierande. Många är ju luststyrda nuförtiden, inte bara i tv-soffan utan också i skolan. Underhållningsansvaret är outtalat men ändå kännbart. 

Ja, manus kanske inte heller hade varit så dumt. Nu blir det mycket improvisation och öh, öh, öh. För att inte tala om saknad av en parhäst som frågar om jag testat kallbad eller sett någon bra tv-serie, en med vilken lite mys och intimitet skapas. Oh ja, massor av tv-serier, men det är inget jag kan ta lektionstid till att prata om. Nu snackar vi lärande, processer och sånt. Det är nästa generation barnskötare som sitter och lyssnar, inte en massa äldre som redan kan allt. Ämnet är alltså entreprenörskap och jag låtsas att jag kör ekonominyheter med fördjupning.

En kvart till nästa sändning, hinner kissa och kolla mejl från oroliga föräldrar, “hur klarar min tonåring sig?”, tackar ja till au, apt, aw och annat som ska ske på distans. Pang, nu går kameran på igen. “Jobbar ni?” Medan eleverna fortfarande kan se mig i sändning, går jag in i deras dokument och kollar, återkopplar och peppar. Vi kanske också skulle behöva en trevlig väderpaus, koppla av med naturbilder, kommande högtryck och vårtecken och fantasier om helgen fast det bara är lillelördag.

Där kom nästa paus, i telefonen har meddelanden samlats på hög. Och pang, ny sändning! Vi byter ämne, kollar närvaro och tar oss an svenskans oändliga variationer.  Värsta språket kallar jag den sändningen för att sen kasta i mig lite rester, gå på toa igen och ge mig i kast med sista sändningen denna dag: psykologi. Anders Hansen, släng dig i väggen! 

Folk på tv vet inte hur bra de har det tänker jag. Ingen kräver att tittarna ska ha fattat, reflekterat och skapat ny kunskap, att de ska ha bildats rentav. Det räcker att de har burken på så att tittarsiffror registreras.

The Tallberg Show från hemmet är slut för idag. Den fick godkänt. Jag tröstar mig med att även proffs i en direktsänd mello-final kan misslyckas. Är det något jag hanterar väl så är det mute-knappen! 

Lena Tallberg, tidigare journalist, nu legitimerad lärare på Magelungen gymnasium Danvikstull