”Låt oss lärare vara lärare”

Något som har gnagt i mig genom hela DN:s artikelserie om den svenska skolan är bristen på verklighetsförankring. Siffror säger visserligen ett och annat, och vi alla som jobbar inom skolan kan skriva under på att något är fel, men anledningen till siffrorna finns inte presenterat i statistiken och inte heller i de artiklar som DN publicerat; artiklar som snarare bidrar till att sänka lärarnas och skolans trovärdighet ytterligare än tvärtom. Efter att nu skolminister Jan Björklund har uttalat sig och presenterat de ”tre steg” som ska utgöra vägen ut ur ”krisen” blir tyvärr varken jag eller mina kollegor lugnare.

Mer pengar till utsatta områden. Högre antagningskrav till lärarutbildningen. En godkändgräns på högskoleprovet. Jaha. Och exakt hur kommer detta gynna mig som verksam lärare, i min stressiga vardag där jag kämpar som ett djur för att hinna med och för att orka? Jag hade 19,1 i snitt när jag gick ut gymnasiet, så även med högre antagningskrav hade jag (och flera av mina kollegor) kommit in. Jag jobbar inte i något socialt utsatt område så några mer pengar lär min skola inte få, trots att vi har många elever i behov av särskilt stöd. Högskoleprovet har jag inte ens gjort.

Självklart ska antagningskraven till lärarutbildningen höjas, men med handen på hjärtat – på vilket sätt är det ett problem ute i skolorna just nu att 123 personer kom in på lärarutbildningen med 0,1 på högskoleprovet? Slöseri med skattepengar kan man tycka möjligen, för dessa personer kommer ju med största sannolikhet inte nå klassrummet (och om de gör det så beror det på att de faktiskt, trots sitt dåliga provresultat, är duktiga i sitt ämne och bra pedagoger – även personer som kämpat sig igenom sin egen skolgång kan bli lysande lärare), men i övrigt säger det ingenting om min eller mina kollegors kompetens.

Det finns bättre lärare, det finns sämre lärare, det finns briljanta lärare och det finns direkt olämpliga lärare. Det finns även lärare som sätter höga betyg för att deras elever är värda det, och det finns lärare som sätter orättvisa betyg eller glädjebetyg för att de är okunniga eller för att förbättra sitt eget anseende. Precis som det finns läkare som skriver ut penicillin i tid och otid, psykologer som tycker att medicin alltid är den enda lösningen och så vidare. Alla är vi människor och ingen kan någonsin bli helt perfekt. Men! Som yrkeskår måste vi ändå ha folks förtroende, att vi som grupp är kompetenta, kunniga, proffsiga och engagerade. För det är vi!

Och självklart måste vi lärare kunna kräva en dräglig arbetsmiljö där vi ges tid och möjlighet att främst (enbart) arbeta med det som vi är bra på: Undervisa och bedöma kunskaper. Ett visst socialt ansvar ingår också naturligtvis, men vi ska inte tvingas ta rollen av specialpedagoger eller kuratorer om det inte är vår kompetens, lika lite som vi ska behöva agera administratörer eller IT-tekniker. Dock ligger just nu allt detta på varje enskild lärares bord, i kombination med många undervisningstimmar och bristande möjligheter att samverka med andra lärare och annan viktig skolpersonal. Och det är där det brister. Det har ingenting med vår kompetens som lärare att göra.

På tal om kompetens. Lärares löner, yrkets status och karriärmöjligheter talas det mycket om och så även i dagens DN-artikel. Björklund menar att framför allt de riktigt duktiga lärarna ska få rejält höjd lön, och dessa lärare ska även ha möjlighet att ta sig vidare uppåt, bli förstelärare, lektorer, studera vidare, forska. Min tolkning av detta: Alla bra lärare ska göra karriär och så stannar de halvbra med eleverna – eller har jag förstått saken helt fel då? Borde inte tanken istället vara att alla lärare ska bli de bästa lärarna? Eller inom vilka ämnen är det okej att vara halvbra, halvengagerad?

Målet måste väl vara en skola där de bästa lärarna väljer att stanna? Att möjligheten till fortbildning, vidareutbildning, forskning finns är förstås viktigt, men den främsta moroten att välja läraryrket bör väl ändå vara att du får jobba med dina favoritämnen och med unga människor, inte att det är en språngbräda till fortsatt karriär? Det ena måste förstås inte utesluta det andra, men tolkar jag Björklund rätt så menar han att de som gör karriär samtidigt kommer röra sig bort från klassrummet, bort från eleverna – där de verkligen behövs. Det är väl inget att sträva efter? Dock ser vi det redan ske hela tiden; duktiga, engagerade pedagoger som är omtyckta av elever, föräldrar och kollegor som antingen helt byter bana för att deras slit liksom inte betalar sig eller för att de faktiskt inte tillåts arbeta med det som de är allra bäst på, eller drar de till de enstaka skolor som åtminstone satsar på lärarna genom rejält höjda löner, eller så hamnar de på högskolan, går forskarutbildning eller börjar undervisa för lärarstudenter. Och JA, även på lärarutbildningen behövs bra pedagoger. Men som sagt, arbetet i skolorna, i klassrummen, där vi nu ser att det brister – där behöver det främsta krutet läggas.

Läraryrket är inte bara superviktigt, det är rätt fantastiskt också. Men för att använda ett uttryck och en uppmaning som nästan börjar bli en klyscha i skoldebatten: Låt oss lärare vara lärare. Och ge oss alla betalt för det otroliga jobb vi lägger ner.

Sanna Mac Donald
Lärare i Sollentuna

Kommentera