Lokallösa skolor drabbas dubbelt
Varannan idrottslärare på landets friskolor har inte tillgång till en idrottshall på skolan. Och drygt hälften av de skolor som tvingas ha all idrottsundervisning i en lokal på stan har svårt att leva upp till kursplanen.
Det visar en ny undersökning från Svenska idrottslärarföreningen.
- Alla idrottslärare garanteras regelbunden och relevant fortbildning.
- Förutsättningar ges till de moment som inte kan utövas i en vanlig idrottshall, såsom simning, orientering och friluftsliv.
- Idrottsschemat läggs med luft mellan lektionerna, för både elevernas och lärarnas skull.
- Det ställs krav på alla skolor att erbjuda ändamålsenliga lokaler, utifrån samtliga ingående moment i idrottsundervisningen.
Rami Aro är lärare i idrott och hälsa på Klockargårdens skola på Lidingö utanför Stockholm. Skolan är en liten F–3-skola och de flesta lektioner hålls i halvklass.
– Jag brukar få höra av kollegor i landet att jag har det väldigt bra, ofta med lite avundsjuka i rösten, säger Rami Aro. Det är lyxigt att ha många gympalektioner i halvklass. Vi har en liten sal, men den är lagom stor för våra barn och vi har bra material och utrustning.
Men det är inte alla idrottslärare som har lika bra förutsättningar som Rami Aro. Enligt den undersökning som Svenska idrottslärarföreningen, en intresseförening inom Lärarnas Riksförbund, har gjort bland 1 000 av landets idrottslärare har bara varannan idrottslärare i fristående skolor alltid tillgång till en egen idrottshall. 
Och en majoritet av de som inte har tillgång till egen hall upplever att det gör det svårt att leva upp till kursplanens mål.
– Jag jobbade på en friskola tidigare där vi fick hyra in oss i en lokal. Det tog oss 15–20 minuter med tåg att komma dit vilket dels gjorde min arbetssituation stressigare, dels gick ut över annan undervisning, säger Rami Aro, som även är tillförordnad ordförande i Svenka idrottslärarföreningen.
Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund, ser lokaltillgången som en rättvisefråga.
– Alla elever ska ha samma möjligheter oavsett vilken skola de går i. Att så många skolor saknar en idrottslokal är inte okej. Skollagen är tydlig när det gäller likvärdighet. Borde inte Skolinspektionen ställa krav på skolor att ha tillgång till ändamålsenliga lokaler när de beviljar tillstånd, på samma sätt som de ställer krav på bibliotek och skolsköterska, säger Bo Jansson.
Många idrottslärare undervisar enbart i idrott och hälsa, ett ämne med få veckotimmar för eleverna, men med många olika elever för idrottsläraren.
Närmare 70 procent av idrottslärarna lämnar 150 eller fler omdömen varje termin och 18 procent lämnar hela 250 eller fler omdömen. Hälften av idrottslärarna ansvarar också för betyg-
sättning av 150 eller fler elever.
– Det är svårt att ha en relation till så många elever, säger Bo Jansson. Dessutom är det ett stressmoment i sig att ha en så mötestät vardag.
Undersökningen visar också att schemaläggningen ofta ställer till problem. Förutom att det är svårt att hinna med ombyte och dusch för eleverna, är det svårt för idrottsläraren att hinna samtala med elever, reflektera och dokumentera innan nästa lektion drar igång. Att skapa tid och förutsättningar för de delar av kursplanen som kräver att ordinarie scheman bryts, som simundervisning och orientering, är också svårt för många.
Dessutom visar undersökningen att det är dåligt med ämnesrelaterad fortbildning för idrottslärarna, knappt hälften räknar med att inte ha någon fortbildning alls under läsåret.
Rami Aro känner igen sig i bilden som undersökningen ritar upp.
– Den bekräftar det vi har sett och hört, att förutsättningarna för att bedriva undervisning i idrott och hälsa ser väldigt olika ut. Att elever inte ges samma chans till en gedigen idrotts- och hälsoutbildning är allvarligt. Målet är ett ge eleverna ett livslångt intresse för rörelse, får de inte med sig det från grundskolan och gymnasiet är det större risk att de inte fortsätter röra sig. Då har vi snart ett folkhälsoproblem, säger han.