”Mindre undervisningstid skulle minska stressen”

“Är det roligt att vara lärare? Eller bara jobbigt?” Frågan ställs i början av juni av en elev i årskurs 9. Min kollega är snabbare än jag. “Det är jätteroligt. Och jobbigt. Det jobbiga är ju att vi faktiskt bryr oss om er och vill att ni ska lyckas.” Eleven ler och lämnar salen. Här känner nog många lärare igen sig. Det är jätteroligt att vara lärare. Jobbigt blir det förstås ibland, men jobbigast är att bry sig så mycket om så många när tiden aldrig tycks räcka till.

I dagens debatt om skolan pratas det mycket om hur vi ska få människor att vilja bli lärare. Snabbspår, betald utbildning och andra vägar är uppe på tapeten. Dessutom måste lärares lön höjas och arbetsmiljön förbättras så att lärare stannar kvar i yrket enligt många. Så är det naturligtvis, för om tappet från skolan fortsätter så spelar det nog ingen större roll om människor lockas att gå lärarutbildningen – skolorna kommer att sakna behöriga lärare ändå.

Vissa höjer rösten och menar att lärare måste orka göra det där lilla extra, att det ingår i att vara lärare för att de är så viktiga för barnen och ungdomarna. De måste orka bry sig och de måste kunna göra lite mer än vad som egentligen är rimligt att kräva av en lärare och går att specificera i en arbetsbeskrivning.

Jag har läst på två rektorsbloggar, oberoende av varandra, att detta är rimliga krav att ställa på lärare. Det finns något läskigt i att läsa det som står eftersom det här är människor som leder arbetet i skolan. De, om några, borde vara medvetna om att de allra flesta lärare redan gör det här. De bryr sig, de släcker bränder, de engagerar sig i skolgemensamma aktiviteter, de möter elever vid bussen innan skoldagen börjar, de tröstar, de ser och lyssnar och de vill att eleverna ska lyckas först i skolan och sedan i livet. Det är inte lärarna som är problemet här.

Problemet är en skola som under de femton år som jag har varit lärare har ökat tiden som varje lärare undervisar med mellan 100 och 150 timmar per läsår. Mer tid i klassrummet ger mindre tid åt för- och efterarbete, och mindre tid för varje elev. Samtidigt existerar dagens ungdomar i en värld där många vuxna abdikerat, och lärarna i skolan blir de viktiga förebilderna och de som måste orka förklara hur man får bete sig mot sig själv och andra. För ni minns ju, det jobbigaste med att vara lärare är att vi faktiskt bryr oss om eleverna på riktigt. Vi vill ju att de ska lyckas och må bra i livet!

Arbetssituationen i skolan blir ohållbar för en del. Känslan av att inte räcka till i kombination med att vilja ge eleverna så mycket som möjligt innan de går vidare i livet knäcker många. Ett råd jag fick i samband med att jag kom tillbaka i full tjänst efter en utmattningsdepression var att helt enkelt gå ner i tid för att hålla mig frisk. Det är tydligen inte en helt ovanlig rekommendation. Vi är många lärare som går med skammen av att inte orka det som vi borde orka, det som alla andra orkar. Vi är liksom lite defekta redan vid 45 och får anpassa oss till det.

Att läsa om hur det är rimligt att ge lite extra av sig själv (kanske kan man minska ner på kraven hemma istället var ett förslag jag läste) känns som ett hån när man varit nere på botten. För mig slog det till med kraft runt mars-april. Jag sov inget den våren, och när jag till slut gick till läkaren och han ville sjukskriva mig protesterade jag. Jag minns att jag talade om för honom att jag inte kunde vara sjukskriven för att jag var lite trött, jag skulle minst behöva bli påkörd av en buss för att kunna vara hemma från jobbet terminens sista veckor. Sömntabletter blev kompromissen, och eleverna fick sina slutbetyg det året också. Jag är inte ensam om att resonera på det här viset, att sätta elevernas rättigheter och behov först, till och med före den egna hälsan.

Ett sätt att förbättra lärarnas arbetsmiljö är att minska den administrativa bördan, det hör jag ofta. Det finns ju ett enkelt sätt att minska lärarnas administrativa börda anser jag. Om lärare inte behövde maxas av ekonomiska skäl när schemat läggs så minskar ju det administrativa automatiskt. Minskade vi den enskilda lärarens undervisningstid och närmade oss den numera skrotade usken så minskade vi nog i samma veva antalet sjukskrivna lärare, som sedan lite stukade och defekta kommer tillbaka och arbetar deltid. Lärarna bränner inte ut sig i när de engagerar sig i varje elev, utan de kanske håller längre och orkar vara de vuxna förebilder som tycks vara en bristvara idag.

Det är världens bästa jobb, att vara lärare, det är min övertygelse. Men vi kan inte fortsätta att offra lärare på det här viset. Vi måste göra om och göra rätt. Ge lärarna en chans att ge eleverna en förstklassig utbildning utan att det blir på bekostnad av dem själva. Det måste väl ändå vara möjligt för människor som valt att bli lärare att orka arbeta heltid i högre utsträckning än idag? Dessutom önskar jag att lärarna får cred för att de orkar bry sig och vara intresserade av sina elever, för det kan vi nog förutsätta att de allra flesta gör i långt högre grad än någon arbetsbeskrivning kan specificera.

Karin Herlitz, lärare i svenska och engelska.