lasa
Debatt

Så kan vi fixa Pisas läsresultat

Debatt Det finns faktiskt något konkret som visar vad som skiljer den guldålder då Sverige låg på åttonde plats och det tragiska nu då vi ligger under OECD:s genomsnitt. Det handlar om systematisk träning av informationstext, skriver Lars Melin, docent i svenska.

Snart redovisar Skolverket sin senaste mätning av femtonåringars förmåga att läsa informativ text. Prognosen är mörk, men det finns nog vägar framåt.

Om svenska elever – inte bara de sämsta utan alla – får allt svårare att tackla informativa texter, förstå sammanhang, se kopplingar mellan olika textavsnitt och värdera den information de får, ja, då beror det inte på vare sig pengar, personal eller politik. Inte ens mängden skönlitterär läsning betyder något.

Nej, att skönlitteratur skulle främja förståelsen av informativa texter är lika troligt som att isdans skulle göra ett ishockeylag vinstrikare. Skönlitteratur tolkas emotionellt och informationsprosan intellektuellt. Åtminstone i princip, för det finns många olika slags skönlitteratur och informationstext.

Men det finns faktiskt något konkret som visar vad som skiljer den guldålder då Sverige låg på åttonde plats och det tragiska nu då vi ligger under OECD:s genomsnitt. Det handlar om systematisk träning av informationstext.

En gång i tiden – på förmedlingspedagogikens tid – fanns det ganska fasta rutiner:

1) Läraren gjorde en introducerande genomgång,

2) eleverna läste läxan hemma, och

3) läraren genomförde ett kommenterande läxförhör.

Detta hade en fördel som få var medvetna om då och ännu färre tänker på i dag. Det var en perfekt inskolning i läsande av informationstext. Lärarens introduktion gav förkunskap, läxläsningen gav övning att ta in både fakta och textmönster, och förhöret blev testet på att allt var rätt uppfattat.

Det är naivt att tro att svensk skola skulle kunna göra ett pedagogiskt hopp decennier tillbaka i tiden. Men läroböcker finns och lästräningsbehovet finns i högsta grad. Därmed blir frågan hur man innovativt kan ta tillvara dessa tre ”Eviga Sanningar”:

1) Läsande är ensamjobb. Allt annat kan göras i grupp, men det är bara de egna ögonens möte med textraden som kan ge läsrutin. Men med de arbetsformer som ofta används, ja, faktiskt anbefalls,  i dagens skola, är det verkligen självklart att alla läser? Och tillräckligt?

2) Det är skillnad mellan fakta och kunskap. Fakta kan vem som helst googla fram, men kunskap är ett nätverk av fakta. Om man ”vet” att väte har en enda elektron. då ska man ”samtidigt” veta att atomen också har en enda proton, att atomvikten är lägsta möjliga o s v. Allt hänger samman så som det presenterats i en resonerande text. Alltså, prioriterar skolan kunskap framför fakta i alla lägen?

Och fakta presenteras på en skala: absolut sant, ganska troligt, neutralt, tveksamt, rena lögnen. Håller läsaren med?

3) Läsa räcker inte. I ett nätverk av fakta finns centrum och periferi, huvudsak och bisak, orsak och verkan, kontraster, prioriteringar, då-nu-sedankedjor… Utrymmet för misstag är stort och behovet av korrektion lika stort. Elever måste få prata om texter under sakkunnig ledning. Det skedde i gamla tiders läxförhör. Knäckfrågan är hur vi anpassar detta till dagens skolverklighet.

Alltså, gnäll inte över Pisa-resultaten, börja jobba i alla skolans ämnen. Läroböcker finns och behoven finns. Och tro inte att svensklärarna kan göra mer än liten del av jobbet.

Lars Melin, docent i svenska och populärvetenskaplig författare

Kommentera