camillacarlsvard_linkoping
Hemmasittare

”Att skapa trygghet är det viktigaste”

På Berzeliusskolan i Linköping ger en hög personaltäthet trygghet och struktur till återvändande hemmasittare.

Camilla Carlsvärd

Camilla Carlsvärd är lärare i so-ämnena och idrott och hälsa, årskurs 7 – 9.

På Berzeliusskolan i Linköping spelar en soffa en viktig roll för att få elever med hög frånvaro – så kallade hemmasittare – att åter trivas i skolan. När läraren Camilla Carlsvärd och hennes kollegor startade upp arbetet med hemmasittare hösten 2011 startade man med två tomma lokaler, sökte upp eleverna som då inte gick i skolan och frågade hur de önskade att skolan skulle vara. Resultatet blev en ”vanlig” lektionssal och ett rum med en soffa i som påminde om ett vardagsrum.

Då, när projektet drog igång, riktade det sig till elever inom gymnasiesärskolan. Efterhand har projektet breddats. De elever Camilla Carlsvärd nu tar emot  kan ha varit frånvarande från skolan i flera år, ibland hela högstadiet. Vid gymnasiestarten erbjuds de möjligheten att läsa ”Individuellt alternativ med kvalificerat stöd”, under maximalt två år. Målet är att eleverna ska läsa in grundskolan för att kunna ta sig vidare till gymnasiets yrkesintroduktion eller påbörja praktik eller jobb.

– När vi får reda på vilka elever som ska börja hos oss, skickar vi ett välkomstbrev. Sen träffas vi där det känns bra för eleven. Det kan vara här, eller hemma, eller någon annanstans där eleven känner sig trygg. Och så tar vi det väldigt, väldigt långsamt, berättar Camilla Carlsvärd.

Det som möter eleverna är hög personaltäthet – man är två lärare och två assistenter på tolv elever– en strukturerad och lugn skolmiljö med mycket rutiner och stöttning.

Camilla Carlsvärd berättar att skälen till att deras elever blivit hemmasittare är många. Någon har autism, en annan ADHD. Några av de elever som tidigare var inskrivna i särskolan visade sig inte alls höra hemma där. En elev blev traumatiserad efter en cykelolycka och orkade inte gå tillbaka till skolan. Berättelserna är många.

– Jag tycker att vi måste revolutionera undervisningen. Skolan hänger inte med i hur samhället ser ut. Vi kan inte kräva att alla ska göra exakt samma sak, på samma sätt, på samma tid. Vi har nyanlända elever, vi har elever med olika diagnoser som lär sig på olika sätt och behöver olika stöd. Vi måste möta eleven där eleven är. Men jag förstår ju hur svårt det är om man har 30 elever i klassen.

Under samtalet återkommer Camilla Carlsvärd till vikten av att eleverna känner sig trygga och hur man undan för undan försöka skapa den tryggheten. Dessutom måste eleverna få känna att de duger som de är, trots alla tidigare skolmisslyckanden.

– Vi arbetar väldigt individanpassat. Någon fixar en förmiddag, andra en eftermiddag. Den sociala biten är jätteviktig. Varje vecka har vi motiverande samtal med var och en, där vi pratar om framtidsvisioner för att de ska se meningen med att klara skolan.

En annan ledstjärna för Camilla Carlsvärd och hennes kollegor är att fokusera på det som är bra och fungerar.

– Det är lätt att bara lyfta det som blir fel men vi jobbar mycket med att förstärka det positiva. Och ser vi att någon får en dålig vana så jobbar vi aktivt för att bryta det. Alla kan ha en skitdag, men då försöker vi lösa det. 

Det står elever i kö till verksamheten. Camilla Carlsvärd säger att de inte kan ta emot fler än tolv elever om de ska kunna arbeta på det sätt de gör. Istället hoppas hon att fler liknade grupper ska kunna startas.

Hur har det gått för eleverna efter att de slutat hos er?

– De första som började hos oss 2011 gick i gruppen i fyra år. Alla har kommit i sysselsättning. I juni släpper vi den första omgången som läst den tvååriga utbildningen. Någon ska börja byggprogrammet, andra ska till jobbtorget. Jag tror att det kommer att gå bra.

När jag frågar Camilla Carlsvärd vad hon själv önskar för framtiden kommer svaret direkt: att vi inte ska behövas, förstås.

Men tills dess.

– Det är för få vuxna i skolans värld. Det måste inte vara bara lärare, tänker jag. Jag tror det behövs fler vuxna överhuvudtaget, så att det finns någon att prata med, någon som ser. Så vi kan skapa den där tryggheten.

Kommentera