Debatt

Skolan kan inte vänta på fler utredningar

DEBATT Skolan behöver stöd nu, inte om ett år eller två. Och skolledare och lärare vet vad de behöver i sin egen skola för att de ska kunna koncentrera sig på det de är där för att göra – undervisa. Det skriver skoldebattören och rapportförfattaren Åsa Melander. 

I efterdyningarna av min rapport ”Great Expectations: Hackney och konsten att vända en skolkommun i kris” (april 2015), som redogjorde för de åtgärder som Hackney vidtog för att vända sina dåliga skolresultat, har jag fått kommentarer om svårigheterna att förändra snabbt i Sverige. Det måste vara enklare i England, menar man, och försöker indirekt försvara skolkommuner som inte vidtar åtgärder. Och som kanske skulle behöva vara radikala för att rädda elever från icke-fungerande skolor.

Faktum är att det är precis tvärtom.

I Sverige kan en kommun självständigt bestämma om till exempel nedläggning av skolor. I England finns en lagstadgad process för hur varje föreslagen förändring av en skola måste genomgå en offentlig konsultation, i två omgångar, och hur kommunen måste agera för att se till att alla som berörs får information och möjlighet att lämna synpunkter. Först därefter kan slutgiltigt beslut fattas – som kan överklagas till en nationell skiljeman. Det tar upp till ett år från förslag till slutgiltigt beslut.

I Hackney, med många förändringar, innebar det att vi var i blickfånget för protester mot lagda förslag under lång tid. Invånare utnyttjade sin lagliga rätt att göra sin röst hörd. Ett exempel var ett förslag om att lägga ner den sista pojkskolan. Det väckte starka reaktioner trots att skolan haft problem i många år. Stiftelsens inställning var entydig: hur kan vi försvara en skola som bara får 24 ansökningar och motivera ytterligare 186 elever att gå där trots att de inte har sökt dit, när vi vet att den inte fungerar och riskerar att försämras?

En del föräldrar menade ändå att deras önskan att ha sina söner i en pojkskola borde beaktas. Fattat beslut överklagades. Men efter att ha utfört en egen utredning (att prata med de som protesterade ingick i den), bedömde den nationella skiljemannen att det inte fanns några sakliga skäl för att låta en icke-fungerande skola fortsätta köra på i samma hjulspår, och godkände beslutet.

Den svenska modellen borde göra det enklare att fatta beslut.

Samtidigt hade Hackney­modellen fördelar: överklagandeprocessen ger en viss tyngd åt slutgiltiga beslut. Många kommuner, även Hackney, har fått bakläxa och ändrat sina planer. Det ger också lokalpolitikerna utrymme att stämma in i protesterna, hänvisa till att de inte bestämmer, och därmed vinna väljarsympatier. Att slutresultatet blev bra är de flesta dock överens om i dag.

Vi behöver modiga skolpolitiker som vågar fatta radikala, långsiktiga och ibland snabba beslut för förändring. Samtidigt ska de ge stabilt stöd i strukturella frågor, låta skolorna fokusera på undervisning, och inte lägga sig i detaljer som de inte alltid är insatta i. Ju snabbare man agerar för förändring, desto större är chansen att resursstarka föräldrar, som i dag väljer bort skolor de anser vara icke-fungerande, vågar prova dem.

I Hackney var det en katalysator i form av en fristående enhet som fattade de svåra beslut som behövdes, för att skolorna skulle kunna koncentrera sig på sin huvuduppgift.

Med tanke på de senaste årens varningar är det upp till bevis för svenska politiker att visa att de vågar agera, utan att ha någon annan att skylla på. Och i de fall problemen är kända, utan att vänta på ännu en utredning.

Det finns inte en exakt lösning för alla skolor, och det går inte att bara vänta. Skolan behöver stöd nu, inte om ett år eller två. Skolledare och lärare vet vad de behöver i sin specifika skola för att de ska kunna koncentrera sig på det de är där för att göra – undervisa.

/Åsa Melander, skoldebattör och författare till rapporten ”Great expectations: Hackney och konsten att vända en skolkommun i kris

Kommentera