Skolvärlden frågar Margareta Normell

Fråga:

Under en jättejobbig lektion råkade jag kalla en elev lat och utan ambitioner. Jag sa också att han var en idiot som inte ägnade mer tid åt skolarbetet. Han hade tidigare uppträtt föraktfullt gentemot mig och kallat mig för saker som jag inte vill nämna här. Därav min ilska. Men resultatet blev att föräldrarna anklagade mig för kränkande behandling och hotade anmäla mig. Rektorn har också kritiserat mig. Visst gjorde jag fel men hur mycket ska man tåla? Jag mår dåligt av detta. Vad kan jag göra?

Svar:

Du är inte ensam om att tappa fattningen i en svår situation, men visst gjorde du ett övertramp. Jag tänker så här: Du har blivit kränkande bemött av en elev och blir då kränkande tillbaka. Eftersom du har ett professionellt ansvar, förväntas du klara de relationella påfrestningar som arbetet innehåller. Det du kan göra är att acceptera att just den här lektionen så brast ditt yrkesansvar på just den här punkten. Ingen är perfekt, men när vi gör fel behöver vi anstränga oss för att reparera skadan. Nästa gång något liknande sker kan du återkomma till eleven och säga som det är, det vill säga att du gjort fel och är ledsen för det. Detta kräver en viss styrka, särskilt om du själv blivit illa bemött av eleven, men kan innebära att eleven får en erfarenhet av hur det kan gå till att reparera en kränkning och att det inte behöver vara så svårt. 

Tillsammans med kollegor kan du också skapa ett utrymme att fundera över hur man kan klara att behålla sin relationella professionalitet även när man känner sig illa bemött av elever eller – allt oftare numera – av deras föräldrar. Vi behöver alla ett forum där den egna berättelsen, och alla känslor som finns i den, kan uttryckas och vi behöver någon som kan lyssna och förstå hur det kan vara att bli angripen eller inte respekterad i sitt arbete. En handledningsgrupp som träffas regelbundet för att reflektera över vardagsarbetet är just ett sådant forum.