”Skolverket osynliggör minoriteter i historieundervisningen”

Aktuell forskning visar att det finns risker med okunskap om den egna minoritetsbefolkningens historia. Till exempel att historiska orättvisor och problem förläggs till främmande länder och deras urfolk. När samerna och andra svenska minoriteter nu föreslås försvinna från kursplanen i historia finns en påtaglig risk att svenska elever missar viktiga kulturella lärdomar från närområdet.

År 2011 blev det obligatoriskt för alla svenska högstadieelever att lära sig historia om de nationella minoriteterna: samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar. Sedan dess har lärare och elever uppmärksammat inte minst samernas historia allt mer, samtidigt som det har varit en utmaning att ta sig an denna uppgift inte minst eftersom minoriteternas historia har blivit styvmoderligt behandlad eller bortglömd. 

Nytt material och metoder har utvecklats för att hjälpa eleverna att se grupper i närområdet som sällan hamnat i historieböckerna eftersom de varit just minoriteter. Sakta men säkert börjar de nationella minoriteternas historia tillhöra den svenska allmänbildningen. 

Med Skolverkets förslag om ny kursplan för historia riskerar dessa grupper att återigen bli än mer marginaliserade. Vi har i vår forskning identifierat hur ett undervisningsinnehåll om de nationella minoriteterna kan stimulera elevers källkritiska förmågor och empati på konstruktiva sätt (Nolgård & Nygren, 2019; Nygren, 2019). 

Genom att möta olika historier som de annars sällan möter i livet är det uppenbart att ungdomarna kan få en vidgad världsbild där elever med minoritetsbakgrund blir inkluderade, medan andra elever lär sig att se Sveriges inte alltid så stolta historia. I vår pågående forskning ser vi att elever i England, Indien, USA, Nya Zeeland, Sydafrika och Sverige sällan beaktar minoriteter och urfolk när de tänker till om historia och mänskliga rättigheter. I forskningen ser vi att det finns en utmaning i att utbilda globala medborgare som förmår att identifiera röstsvaga grupper och historiska minoriteter i närområdet.  

Den nu föreslagna kursplanen riskerar att förstärka denna problematik.

Tidigare studier har uppmärksammat hur det i de nordiska länderna  finns en problematisk tendens och självbild där vi anser oss ”bra” på att beakta demokratiperspektiv och mänskliga rättigheter inom historieundervisningen: något som bidragit till att undervisningen om minoriteter betraktats som något särskilt angeläget för outvecklade icke-västerländska länder (Osler, 2015). I vår pågående forskning ser vi nu tendensen att de svenska eleverna förlägger brott mot de mänskliga rättigheterna till främmande länder och kulturer, när vi faktiskt har en modern historia fylld av varnande exempel. I den svenska skolan har elever förvånats över att vi har en befolkning som likt aboriginerna fått utstå historiska övergrepp (Nygren, 2016). Den nu föreslagna kursplanen riskerar att förstärka denna problematik. 

Försummandet av minoritetsperspektiv och historien om de nationella minoriteterna har av Europarådet och Unesco identifierats som ett samhällsproblem sedan andra världskriget. Minoriteternas historia har lyfts fram som särskilt viktig för att främja det de kallar ”unity in diversity” och motverka konflikter mellan folk (Nygren, 2011). Vidare betonar forskare hur kunskaper om exempelvis brott mot minoriteternas mänskliga rättigheter i en lokal kontext har potential att föda ett livslångt engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati hos eleverna (Lücke et al., 2016).

De två senaste decennierna har Sverige genom att på olika sätt understryka vikten av minoriteternas historia i styrdokument och kursplaner tagit viktiga steg framåt och mött dessa internationellt formulerade påbud. Genom att även framgent värna om kunskapsinnehållet om de nationella minoriteterna i historieämnet säkerställer vi på sikt att de nationella minoriteternas historia blir en integrerad del av landets historia och vårt nuvarande samhälle.

Thomas Nygren, docent i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning och universitetslektor i didaktik, Uppsala universitet
Leg. lärare i historia och samhällskunskap (gymnasielektor i historia).

Olle Nolgård, doktorand i historiedidaktik, Uppsala universitet
Leg. lärare i historia och svenska

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.