ammarnas_1

Skolfotot för Ammarnäs skola är inte helt komplett, en av eleverna saknas. Annars är det här läraren Jenny Sjöströms (längst fram till höger) och assistenten Malin Johanssons elevkull det här läsåret.

| Foto: Elias Kunosson
Reportage

Jenny är ensam lärare på Sveriges minsta skola

Där vägen slutar, och börjar, ligger en av Sveriges minsta skolor. 
Sju elever går i skolan i fjällbyn Ammarnäs. 
För läraren Jenny Sjöström gäller det att hela tiden ligga steget före.

Mer om Ammarnäs:
  • Ammarnäs ligger i Sorsele kommun i Västerbottens län i landskapet Lappland. Byn ligger nära norska gränsen och länge var Mo i Rana i Norge den tätort som invånarna i byn hade mest kontakt med. Först 1939 blev vägen till Sorsele klar. 
  • Under 1800-talet kom de första nybyggarna till området, som tidigare hade en uteslutande samisk befolkning. Under denna tid började invånarna odla potatis i den numera riksbekanta Potatis­backen. Höjden ligger på en sydsluttning som gör att den inte är lika frostdrabbad som omgivningarna.
  • I dag är turism en viktig näring i byn. Kungsleden passerar genom Ammarnäs och sportfiske i den outbyggda Vindel­älven lockar många besökare. Om vintern finns det en slalomanläggning och mängder av skoter- och turleder.

En pojke släntrar uppför backen mot den gula skolbyggnaden. Ryggsäck på ryggen och mössa på huvudet. Det är en torsdagsmorgon i oktober och runtom i Sverige är hundratusentals barn och ungdomar i denna stund på väg till sina skolor.

När andra barn i landet förmanas att hålla koll på trafiken efter skolvägen, kan den här pojken blicka ut över Tjulåns ringlande väg i dalen eller se de mäktiga fjällen som omger byn i alla väderstreck. 

I lärarrummet i skolans bottenplan gör sig läraren Jenny Sjöström redo för att inleda dagens undervisning. De flesta morgnar är hon på plats vid åttatiden, en halvtimme innan lektionerna börjar. 

– Barnen är nog i klassrummet redan nu, skulle jag tro. Dörren till klassrummet är alltid öppen. De kommer ofta hit lite tidigare och sitter och myser en stund innan vi börjar, säger Jenny Sjöström.

Mycket riktigt, när vi tar trappan upp till klassrummet sitter tre flickor och ritar vid ett bord. Flickorna, Maya, Signe och Elizabeth går i första klass. Vid ett annat bord sitter femteklassarna Aili och Halvar samt William som går i sexan. 

En flicka i förskoleklass är sjuk den här dagen, annars är alla elever på plats. Sju barn, fler är det inte som går på skolan i Ammarnäs. 

Efter att Jenny Sjöström sagt god morgon till klassen så går de tre yngsta flickorna till ”sagogrottan” där elevassistenten Malin Johansson inleder skoldagen med lite högläsning. 

Dagens första tema för de äldre eleverna är hur kroppen fungerar.

– Vad behövs egentligen levern och njuren till? frågar Jenny Sjöström. 

Läraren och eleverna sitter på golvet och diskuterar matens väg genom kroppen. 

– Först tuggar jag på maten, sedan hamnar den i matsäcken. Det tar bara tre sekunder. 

Därifrån går näringen ut i blodet, säger Aili. 

– Just det! utropar Jenny.

Efter en stund får mellanstadieeleverna göra uppgifter om skelettet på egen hand i sina ”paddor”. Då går Jenny över till rummet bredvid, där de yngsta barnen är mitt uppe i en diskussion om boken de just har läst.

Ämnet är vad som är rättvist och orättvist. För Jenny Sjöström innebär det tvära kast. 

– Jag går från att prata om matspjälkningen i kroppen till att prata om hur man delar ett glasspaket rättvist. Man kastas hela tiden mellan olika roller, men har man jobbat länge får man viss rutin, säger hon. 

Som ensam lärare måste jag hela tiden veta varför jag gör en sak. Jag kan inte luta mig tillbaka i ett arbetslag. Jag är mitt eget arbetslag.

Det har gått 22 år sedan Jenny Sjöström, som växte upp i Ljusdal, kom till Ammarnäs. Hon var nyutexaminerad från Lärarhögskolan i Stockholm och ville jobba på en liten skola.

Dessutom lockade friluftslivet i byn, som är belägen där två fjälldalar möts. 

– Jag ville bo och leva där jag hade nära till mina fritidsintressen. Jag tänkte att jag skulle stanna i två år, berättar hon. 

Efter två år träffade Jenny Sjöström sin man och hon kände att, nej, hon var inte klar varken med bygden eller den lilla byskolan. En anledning till att hon fortfarande, två decennier senare, trivs så bra är att jobbet aldrig går på tomgång.

– Att jobba här har hela tiden varit en utveckling av mitt läraryrke. Jag måste varje dag hitta möjligheter och lösningar, säger Jenny Sjöström.

Ta en sådan sak som schemat, hur organiseras dagen när de som är sju år ska gå väsentligt kortare dagar än 12-åringen?

Närheten till naturen är en av de stora fördelarna för Ammarnäs skola. ”Vi är ute mycket i skog och mark och jobbar praktiskt”, säger Jenny Sjöström. Foto: Elias Kunosson.
Närheten till naturen är en av de stora fördelarna för Ammarnäs skola. ”Vi är ute mycket i skog och mark och jobbar praktiskt”, säger Jenny Sjöström. Foto: Elias Kunosson. | Foto: Elias Kunosson

I Ammarnäs är de yngsta eleverna lediga på måndagar. Då åker de äldre eleverna till Sorsele, nio mil bort, för att få undervisning i hemkunskap, moderna språk och slöjd. 

Övriga dagar är det undervisning mellan halv nio och klockan tre. Måndagen är viktig för Jenny Sjöström. 

– Då har jag planeringstid. Och det behövs verkligen för att säkerställa att varje elev får största möjliga kvalitet. 

Att följa kursplanen för varje årskurs slaviskt fungerar inte på en skola där elever mellan sex och tolv år går i samma klass. I SO och NO jobbar Jenny Sjöström med treårscykler. 

– Under de här tre åren täcker vi in det man ska kunna. Med den metoden blir det lättare att arbeta åldersblandat. Det är otroligt viktigt att jobba tillsammans i grupp, säger Jenny Sjöström. 

Annars är möjligheten att individanpassa undervisningen en av de stora fördelarna med en liten klass, som den i Ammarnäs.

– I en grupp på 25 elever i årskurs 4 finns det garanterat någon som borde arbeta med tvåans material eller de som skulle klara sexornas böcker. Jag kan få in det naturligt, utan att det blir en grej.  

Om skolorna försvinner från byarna är det en risk att de dör ut. Därför är det ett strategiskt val att ha kvar skolan.

Ammarnäs är beläget på ett näs där Vindelälven och Tjulån möts. Långt in på 1800-talet hade trakten uteslutande samisk befolkning och renskötseln spelar alltjämt en stor roll. Två samebyar, Ran och Gran, har sina betesmarker sommartid i fjällen kring Ammarnäs. 

Numer är också turism en viktig näring i byn. Sommartid söker sig fjällvandrare och sportfiskare till Ammarnäs. Under vintern lockar skoteråkning och byns slalombackar. 

De tre eleverna på lågstadiet är alla inflyttade. Föräldrarna har kommit hit på grund av jobb i besöks­näringen eller för kärleken.

Därför är skolan enormt viktig för byn. 

– Ingen av de familjerna skulle ha flyttat hit om inte skolan fanns, säger Jenny Sjöström.

Att skolan inte har mött samma öde som många andra byskolor, beror på avståndet. Det är nio mil till Sorsele. Först på högstadiet tar ungdomarna från Ammarnäs bussen till Vindelälvsskolan i tätorten. 

Utöver Ammarnäs finns det även en byskola i Blattnicksele, med ett 20-tal elever, samt en förskola i Gargnäs.

Med sågar, hammare och andra verktyg jobbar eleverna med ett kojbygge. Foto: Elias Kunosson.
Med sågar, hammare och andra verktyg jobbar eleverna med ett kojbygge. Foto: Elias Kunosson. | Foto: Elias Kunosson

Sorsele är en av landets mest glest befolkade kommuner och kämpar med vikande befolkningstal. Att det finns skolor även i mindre byar är nödvändigt om kommunen ska överleva, menar kommunalrådet Kjell Öjeryd (V). 

– Om skolorna försvinner från byarna är det en risk att de dör ut. Därför är det ett strategiskt val att ha kvar skolan, säger han. 

Den politiska ledningen på orten, som består av Vänsterpartiet och Centerpartiet, ser det som en framtidssatsning att låta de små skolorna vara kvar.

– Ammarnäs är en turistby som vi tror kommer att växa betydligt. Det kommer definitivt behövas att folk bor och jobbar där. Och då är skolan en viktig del, säger Kjell Öjeryd. 

Sorsele har den dyraste skolan i landet med en undervisningskostnad på 99 500 kronor per elev och en totalkostnad på 160 000 kronor. Kostnaderna har vuxit de senaste åren, delvis beroende på att Sorsele tagit emot många flyktingar. Under 2018 har skolan ett sparbeting på ungefär fem miljoner kronor. 

Att klara ekonomin, anser Kjell Öjeryd, är den svåraste utmaningen i skolan.  

– Det är svårt att få pengarna att räcka till. Väljer man då att ha kvar små skolor, så blir det dyrt per elev. Ska man pressa siffrorna så skulle vi lägga ner de mindre skolorna för då hade det blivit ett annat resultat, säger han.

Foto: Elias Kunosson

Efter det första lektionspasset är det rast. Det hinner inte gå många sekunder innan hela gänget är ute på skolgården. När vi kommer ut så har barnen klättrat upp, med sågar, hammare och andra verktyg i händerna, i olika delar av ett imponerande kojbygge mellan några björkar. 

Kojan har barnen i skolan i Ammarnäs byggt på i många år. I vintras användes den också i undervisningen. 

– Det var så mycket snö att en del av kojan rasade. Det var ett utmärkt tillfälle att prata om stabilitet, förklarar Jenny Sjöström 

Att vara utomhus i den speciella miljön i byn och dess omgivningar utmärker skolan. I byn finns en forskningsstation och Vindelfjällens Naturum.

– Vi är ute mycket i skog och mark och jobbar praktiskt. Vi sätter potatis i Potatisbacken och eleverna gräver upp den sen. Vi åker på renslakt när det är den säsongen och när vi åker skidor spanar vi kanske efter ripor. 

Men Jenny Sjöström nöjer sig inte med att bara låta barnen se hur renslakten går till eller hur lång tid det tar för potatisen att växa. Potatisen säljer de sedan i affären och så passar klassen på att prata om hur reklam fungerar. 

Även renslakten ger upphov till givande diskussioner. 

– Barnen får lära sig att ta hand om djur men också om vördnaden inför livet. Det är många etiska frågor som kommer upp vid ett sådant tillfälle, säger Jenny Sjöström.

Jenny Sjöström har hjälp av elevassistenten Malin Johansson som underlättar läraruppdraget. Foto: Elias Kunosson.
Jenny Sjöström har hjälp av elevassistenten Malin Johansson som underlättar läraruppdraget. Foto: Elias Kunosson. | Foto: Elias Kunosson

De senaste tio åren har Jenny Sjöström varit ensam lärare i Ammarnäs. Men ensam är hon inte, menar hon. 

Elevassistenten Malin Johansson en värdefull kollega som underlättar läraruppdraget mycket för Jenny Sjöström. Sedan finns det kollegor i Sorsele som hon har regelbunden kontakt med.

– Jag är med på deras konferens via nätet. Varje vecka kopplar jag upp mig och deltar i ett kollegium. Jag ser dem och hör dem. Så nej, jag är inte ensam. 

Redan för 20 år sedan experimenterade skolan i Ammarnäs med distansundervisning. I dag är det en naturlig del av skolan, i synnerhet modersmåls­undervisningen i samiska sker via distans. 

– Även kontakter med skolsköterskan eller kurator kan eleverna sköta via Facetime, eftersom alla elever har en Ipad, berättar Jenny Sjöström.  

Visst innebär det extra ansvar att vara skolans enda lärare. Med elever utspridda från förskoleklass till årskurs sex är det många kursplaner och mål att hålla reda på. För att inte tala om alla förändringar, stort och smått, som kommer uppifrån.

– Mitt huvud är uppdelat i olika fack, med olika delar för varje elev och ämne, säger Jenny Sjöström och skrattar. 

Just nu går Jenny en webbkurs i betyg och bedömning. Under årens lopp har hon vidareutbildat sig i bland annat NO och teknik och är i dag behörig i alla ämnen utom moderna språk, hemkunskap och slöjd. 

– Jag är faktiskt behörig i musik, men med tanke på barnens säkerhet så har de musik med en bättre musiklärare från årskurs tre, skämtar Jenny Sjöström. 

Hon blir snabbt allvarlig igen. 

– Som ensam lärare måste jag hela tiden veta varför jag gör en sak. Jag kan inte luta mig tillbaka i ett arbetslag. Jag är mitt eget arbetslag.

För att kunna dryfta frågor och utbyta erfarenheter har Jenny Sjöström en hel del kontakt med andra lärare på byskolor. Den hon pratar oftast med är en lärare i Fredrika som tidigare jobbat på förskolan i Ammarnäs.

– Vi har kontakt varje vecka. Vi skulle vilja starta upp ett nätverk för glesbygdsskolor där vi kan utbyta erfarenheter och stötta varandra.

Jenny Sjöström menar att glesbygdsskolorna har mycket att bidra med i skoldebatten, att den ”vanliga” skolan har en del att lära. 

– Här sker skolutveckling hela tiden. Jag hävdar att det är på en liten skola som man kan testa både metoder och arbetssätt. Varje dag måste jag ifrågasätta vad jag gör. Funkar det här?

Det börjar bli dags för lunch. Precis som alla skoldagar promenerar eleverna ner till Ammarnäs­gården, ortens fjällhotell med anor sedan 1940-talet. När skolklassen rör sig i byn stöter de ofta på någon invånare som vill växla några ord, någons granne, mormor eller annan bekant.

Så blir det i en by där det inte bor mer än ett hundratal människor.  

– Barnen är ett förnamn för de flesta i byn, alla blir sedda. Dessutom får vi väldigt mycket kunskap av att vara en del av byn och lyssna på vad de äldre har att berätta, säger Jenny Sjöström. 

När Jenny Sjöström kom till Ammarnäs 1996 fanns det 22 elever på skolan och hon hade en lärar­kollega. Trots att elevantalet halverats ser hon ändå framtiden an med viss tillförsikt. 

– Det har stabiliserats. Vi kommer inte bli färre kommande år, det kommer barn underifrån. Nästa år kommer jag ha nio elever, säger hon.

Kommentera