karin_herlitz_debatt_0

Karin Herlitz är lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium.

| Foto: Magnus Glans / Shutterstock
Debatt

”Vem är ’skolan’ i medias rapportering?”

Debatt ”I de flesta människors ögon är ’skolan’ lärare, men det är viktigt att vi pratar om rätt saker. Jag önskar att det i rapporteringen om skolan tydligt framgår vem kritiken riktas emot”, skriver läraren Karin Herlitz.

Skolan är som bekant Sveriges största arbetsplats, en plats där många barn, ungdomar och vuxna befinner sig varje dag. Alla har gått i skolan, så alla kan ha en åsikt om den och dess verksamhet. Det är vi som arbetar i skolan vana vid.

Något som diskuteras mycket, med rätta, är elever med problematisk skolfrånvaro, så kallade hemmasittare. Det är barn och ungdomar som av olika skäl finner det övermäktigt att ta sig till skolan och därför blir hemma. Det här är ett stort problem, och det finns många familjer som kämpar dagligen för att få ihop tillvaron.

Förra veckan såg jag ett inslag på TV4 där en familj berättade om hur skolan gett den högst frånvarande eleven närvaro och hur det upplevdes som ett sätt att smita undan ansvar. Det är naturligtvis förfärligt att det har gått till så här, men det är olyckligt när vi pratar om skolan på det viset.

Det är viktigt att vi pratar om rätt saker.

I de flesta människors ögon är ”skolan” lärare. När det kommer till den som är ansvarig för att ta närvaro är det alltid en lärare. Jag har varit verksam som lärare i snart tjugo år, både på gymnasiet och i grundskolan, och jag vågar lova att de lärare som medvetet sätter närvaro på en frånvarande elev är mycket få. I det aktuella fallet är det rimligt att tro att det är på skolledningsnivå som närvaro har delats ut, och anledningarna till det tänker jag inte spekulera kring. Sannolikt ser den som tittar på inslaget det som att det är lärare som fattar det här beslutet för att, som antyddes, det är skönt när den aktuella eleven inte är på plats och stör.

När skolan reformerades och inkluderingstanken tilläts ta över så vill jag påstå att det i grunden var ett ekonomiskt beslut. Naturligtvis är inkludering viktigt, men för mig är det rimligare att se inkluderingen som ett livslångt projekt. Om en person ska kunna vara en del av samhället efter avslutad skolgång – vilka anpassningar behövs under skoltiden då? Att ta bort alla mindre grupper och istället arbeta individualiserat i klassrummet var helt klart fel väg att gå och på något sätt är det lärare som får klä skott för detta misslyckande.

Det finns en mängd barn och ungdomar som inte klarar av att interagera med tjugofem andra varje dag och samtidigt lära sig något. Det vet vi som arbetar i skolan om, men vi har liten möjlighet att påverka detta faktum. En del av dessa elever blir utåtagerande på ett sätt som definitivt inte gynnar deras egen inlärning och som dessutom missgynnar andra elever i behov av en lugn studiemiljö. Tidigare var det en självklarhet att dessa elever fick lära sig i ett mindre sammanhang, men idag ser det inte ut så.

När vi pratar om ”skolan” och hur ”skolan” inte tillgodoser de behov som vissa elever har så är det viktigt att vi pratar om rätt saker. Det var ett riksdagsbeslut att kommunalisera den svenska skolan, och i och med det beslutet så följde att olika skolor kommer att ha helt olika resurser – inte baserat på ett eventuellt behov som skolan kan påvisa, utan utifrån kommunens sammantagna ekonomi. För att vi ska få till stånd en förändring här – en likvärdig skola – behöver vi rikta kritiken i rätt riktning: mot politikerna som har fattat dessa beslut.

De flesta lärare har en inneboende vilja att få se sina elever lyckas.

Samtidigt som många elever är i behov av resurser för att få en rimlig skoldag och en möjlighet att lära sig så drabbas många skolor runt om i landet av stora sparkrav från sin huvudman, kommunen. Det här får katastrofala konsekvenser i enskilda fall, och vad kostnaden blir längre fram kan vi bara spekulera kring.

Det är dags att alla de människor som har åsikter om skolan och dess verksamhet riktar sina frågor, sin kritik och sina förslag till politikerna som styr. Vi kommer aldrig att kunna klämma in varje individ i exakt samma form, och vi måste sluta försöka göra detta på unga människors bekostnad.

Jag tänker avsluta det här inlägget med en önskan. Jag önskar att det i rapporteringen om skolan tydligt framgår vem kritiken riktas emot. Säkerligen finns det lärare som inte gör det de ska, men de flesta lärare har en inneboende vilja att få se sina elever lyckas. De flesta lärare slår knut på sig själva för att kunna möta elevers olikheter och behov med de resurser som finns till hands.

Det kommer inte att räcka i alla lägen eftersom läraren i slutändan bara är en person som i fyrtiominutersintervaller möter grupper på upp till trettio elever, var och en unik, men möjligheten att förändra det ligger inte hos den enskilda läraren utan hos våra politiker. Det är jag helt säker på.

Karin Herlitz, lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium, Nacka kommun.

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm