Vi kan aldrig skylla sjuka ideal på barnen

Den senaste tiden har 14-åringen nästan dagligen kommit hem och berättat om dagens samtal om feminism i skolan. Otroligt intressant att lyssna på hur han utifrån andras och egna funderingar försöker hitta sin väg kring jämställdhet, feminism, manligt och kvinnligt. Vid middagen igår berättade han hur de pratat feminism på hemkunskapen och sett en film om anorexia och tjejer. I slutet av filmen säger en av de medverkande tjejerna att det är killars (läs mäns) tjejideal som gör att tjejer får Anorexia. Jag skriver det en gång till: att det är killars tjejideal som gör att tjejer får Anorexia.

Det är, oavsett om han tolkat uttalandet rätt eller inte, ett ganska tungt statement och ansvar att lägga på tonårskillar i en känslig mognadsfas i livet. Särskilt i en pedagogisk skolram.

Nej, så f-n heller att det är killars tjejideal som gör att tjejer får Anorexia. Lika lite som det är killars tjejideal som gör att nioåriga tjejer sminkar sig i skolan, har stringtrosor eller BH.

Vi har fyra egna barn (båda könen) och träffar en hel del tonårskillar och -tjejer i vårt arbete med CreativeChildren och BiggestWinner, både i grupp och individuellt. Egna erfarenheter, kompetens och nyfikenhet gör att vi håller koll på aktuell forskning, exempelvis inom psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Sverige har en för västvärlden unik negativ utveckling när det gäller psykisk ohälsa och självmord bland unga. Något som gör att vi vuxna förebilder har ett extra stort ansvar och bör tänka oss noga för innan vi säger och gör saker inför våra barn

Ja, det finns mängder av exempel på sjuka tjejideal i samhället idag. Kroppsideal, utseendefixering, sexifiering av minderåriga, kläder och sociala beteenden beroende på vilka sammanhang jag rör mig i för att nämna några.

Och ja, det finns mängder av exempel på sjuka killideal i samhället idag. Kroppsideal, utseendefixering, sexifiering av minderåriga, kläder, pengar, prylar, sociala beteenden beroende på vilka sammanhang jag rör mig i.

Och det är förstås inte killar (eller tjejer) i tonåren som skapat de sjuka idealen. Det är vi vuxna förebilder som ensamma har 100 procent av ansvaret för att de uppkommit och att vi för dem vidare från generation till generation. Och för varje gång i en allt mer skruvad upplaga.

Den mamma som köper stringtrosor, BH och genomskinliga spetskläder till sin nioåriga tjej som ska sjunga solo på skolavslutningen gör ett medvetet val och ställningstagande kring sina tjejideal (och killideal). Den pappa som fånigt flinande bakom videokameran hejar på dotterns ”Ariana Grande eller Selena Gomez wannabe”-framträdande gör ett medvetet val kring sina tjejideal (och killideal). Den skola som tillåter, regisserar och uppmuntrar spektaklet gör ett medvetet val kring sina tjejideal och killideal.

Som vuxna kan vi alltid leta syndabockar och skylla dagens tjejideal (och killideal) på någon annan: modeskapare med unga pojkar som kroppsideal, mediernas sjuka fokus på tjejers (kvinnors) platta magar och fasta rumpor, snabbaste vägen för killar (män) till sexpacket och feta biceps, oändliga mirakelkurer för att få den smala midjan före midsommar och allt vad det nu är.

Men vi kan aldrig aldrig skylla sjuka tjejideal eller killideal på barnen själva.

Det är vi vuxna som väljer om vi inför våra minderåriga barn ska jojo-banta, hoppa över frukosten, köpa kläder och tidningar med direkt skadliga och ohälsosamma råd och tips på ”skönhetsförhöjande” medel och aktiviteter som inte ens lämpar sig för vuxna (?) hjärnor eller kroppar.

Snälla, kan vi inte bara låta våra barn vara just barn, vilket de är till 18-årsdagen enligt §1 i FN:s Barnkonvention, och hjälp dem stärka sitt inre ledarskap så att de kan hitta sin väg till vad som är naturligt, mänskligt och hållbart för deras psykiska och fysiska hälsa.

/Torgny Steen och Anna Sendel Steen
Författare, föreläsare och grundare av CreativeChildren