Annons

Lärplattformar är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit

I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Reagera på inlägget:

Gustav Fridolins svar på mitt öppna brev om prao

Jag fick svar från Gustav Fridolin:

”Hej Liselott,

Ville bara skriva en rad och tacka för din initierade text om vår lagrådsremiss om obligatorisk prao (i Skolvärlden). Tror precis som du att det är viktigt att när detta lagfästs, det också blir tryck på huvudmännen/kommunerna att organisera praon gemensamt och på ett sätt som inte lägger det som en extra uppgift för SYV och lärare. När lagen är avlämnad till riksdagen är planen att träffa SKL och andra aktörer för att diskutera hur lagen kan leda till bra processer runt om i kommunerna, och då kommer jag kunna ha med ditt brev i ryggen. Tack.

Trevlig helg (eller när nu mailet kommer fram)

Gustav”

Senast det fanns något som reglerade prao var när det fanns beskrivet i LGR80, sidan 28–29. …”Under tiden i grundskolan skall eleverna genom skolans försorg få en praktisk arbetslivsorientering. Till den skall anslås upp till tio veckor. Den omfattningen kan emellertid inte uppnås omedelbart i varje kommun, bl a av det skälet att det kan vara svårt att få fram tillräckligt antal platser för verksamheten. Den praktiska arbetslivsorienteringen skall dock omfatta minst sex veckor för varje elev under hela grundskoletiden.

Genom arbetslivsorienteringen och genom skolans studie- och yrkesorientering skall eleverna tillägna sig kunskap om olika verksamhetsområden, arbetsmiljöer, arbetsuppgifter och yrken och om arbetets betydelse för människorna och samhället. De skall skaffa sig insikt i partsförhållandena i arbetslivet, i de olika synsätt och intressen, som parterna företräder, och kunskaper om lagar och avtal, om arbetsgivares och arbetstagares rättigheter och skyldigheter, om sambanden mellan dessa faktorer och om företagsamhetens förutsättningar. De skall få kunskap om arbetsförmedlingarnas uppgifter och service till arbetssökande och arbetsgivare. I skolan skall eleverna i olika ämnen få möjligheter att bearbeta sina erfarenheter, så att dessa kan bidra till ett väl övervägt studie- och yrkesval.

Arbetslivsorienteringen skall liksom skolans övriga verksamhet motverka sådana begränsningar i studie- och yrkesvalet, som beror på traditionellt könsrolls- och statustänkande eller social och kulturell bakgrund. Den skall inriktas mot jämställdhet mellan könen i familj, arbetsliv och samhälle i övrigt. Arbetslivsorienteringen är liksom övrig studie- och yrkesorientering i vid mening en angelägenhet för alla i skolan. Den skall i olika former ingå i skolans verksamhet från första till sista årskursen och i övergången från skola till arbetsliv. Kunskaper om arbetslivet och arbetsmarknaden kan förvärvas både genom praktisk verksamhet inom och utom skolan och genom undervisningen i skolans olika ämnen. All arbetslivserfarenhet — också elevernas egen från fritid och ferier — bör tillvaratas i skolarbetet. Även skolans eget arbetsliv och de olika personalgruppernas uppgifter och situation bör således uppmärksammas.

I årskurs 9 skall studie- och yrkesorienteringen intensifieras, bl a genom elevernas direkta kontakter med olika utbildningsvägar. I samband med intagningen till gymnasieskolan och den uppsökande studie- och yrkesorienteringen måste skolan tillgodose vissa elevers särskilda behov av vägledning inför val av utbildning och av kontakt med arbetslivet. De direkta arbetslivskontakterna skall ske i form av studiebesök och längre perioder under vilka eleverna aktivt deltar i verksamheten på arbetsplatserna. Skolstyrelsen skall besluta om arbetslivskontakternas sammanlagda längd inom ramen sex till tio veckor och om deras förläggning inom stadier och årskurser. Besluten skall förberedas i det lokala planeringsrådet (SSA-rådet).

Genom arbetslivsorienteringen skall elever under högstadietiden genom minst veckolånga perioder skaffa sig erfarenheter från var och en av följande tre arbetslivssektorer:

* Teknik och tillverkning

* Handel, kommunikation, service, jord- och skogsbruk

* Kontor och förvaltning, vård och undervisning.

Skolan skall därvid verka för att eleverna kombinerar valen inom de tre sektorerna på ett sådant sätt, att de ger pojkar inblick i kvinnodominerade yrken och flickor i mansdominerade.”

I dagens läroplan LPO94 är skrivelsen vag och handlar om samverkan med arbetslivet och närsamhället som ett av underlagen för fortsatta studier.

Många kommuner fick kalla fötter och upphörde med prao när Arbetsmiljöverket gav ut skärpta arbetsmiljökrav för det systematiska arbetsmiljöarbetet i skolan. Inte alla dock, det finns skolor som löst frågan om riksbedömning på ett tillfredsställande sätt och de har fortsatt att ha prao. Många elever kan uppleva det som orättvist att vissa skolor har prao och inte andra. Det finns också upplevda orättvisor vad gäller tillgången till arbetsplatser för elever att få prova på, då landet är väldigt varierat. Vissa regioner har blomstrande näringsliv och gott och praktikplatser och andra regioner har ytterst små möjligheter att erbjuda praktikplatser till eleverna.

Jag kan tycka att det handlar om rättsäkerhet, rättvisa och ansvar att en verksamhet som prao ska ha en ordentlig reglering som alla skolor – kommunala och fristående – ska följa. Det är jättebra att elever kan försöka skaffa egna prao-platser och därmed öva i konsten att söka jobb ”på riktigt”, men inte alla elever klarar av detta. Inget ämne i skolan saknar läromedel och det ska inte heller prao göra, därför måste det finnas upparbetade näringslivskontakter med prao-platser till skolan som skolan ska ha tillgång till.

Någon behöver skaffa dessa platser, förr fanns så kallade SSA-råd som gjorde detta, idag finns på sina håll praktikplatsanskaffare. Att skaffa och upprätthålla goda relationer till praktikplatser tar tid och kräver engagemang och jag har svårt att se att lärarna och studie- och yrkesvägledarna ute på skolorna ska ha tid med detta. Det händer ibland att elever och praktikplatshandledare inte kommer överens, då behöver någon ibland gå emellan då kan det vara bra om det finns en neutral person till exempel praktikplatsanordnare som hjälper till att lösa konflikten.

Reagera på inlägget:

Lärare behöver ett större professionellt utrymme

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitet, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig talas det om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra...” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare. Vi lärare måste förhålla oss till läroplaner och alla styrdokument, vi måste se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. I stället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare. 

Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2017

Reagera på inlägget:

”Befria lärarna” – bäst läsning just nu

Min sista blogg inför sommaruppehållet handlade om ”Freedom in education” en internationell trend som går ut på att professionella lärare inte behöver den detaljerade styrning som politiker på olika nivåer skapat och skapar. Professionella lärare behöver  ges frihet och vida ramar, de behöver absolut inte styrning på detaljnivå.

Den första bloggen hösten 2017 handlar också om att befria lärarna. Jag har nämligen läst John Steinbergs nyutkomna bok ”Befria lärarna, en debattbok om pedagogik och skola”. John Steinberg behöver ingen som helst presentation. Han är välkänd författare, känd lärarfortbildare och disputerad i pedagogik och mycket produktiv. Nu har han gett sig på skolpolitiker.

Boken som nyligen kommit ut är mycket läsvärd och handlar om att lärare måste ges den professionella friheten att utforma en undervisning som syftar till att utbilda medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati. Politiker ska endast ange ramar och skapa goda förutsättningar för lärarnas arbete, inte styra och ställa och framför allt detaljstyra och kontinuerligt ”lägga sig i”.

Boken är tunn, drygt 120 sidor. Den är lättläst i en slags berättarstil. Den är dessutom behaglig att läsa för mig då jag kan instämma i det allra mesta. Jag läser mycket och det är inte ofta något sådant händer, kan jag säga. Boken rekommenderas till såväl utbildningspolitiker, skolledare som lärare. Lärare får argument för att skaka av sig den politikerstyrning som lägger sig i deras arbete som professionella lärare.

Direkt efter att jag läst boken så åkte jag till en konferens i Tallinn på inbjudan av den nytillträdde EU-presidenten som är från Tallinn. Konferensen hölls på Tallinn University. Presidency Conference ́Contemporary Approaches to Learning and Teaching ” (EU2107EE), 19–20 september 2017 Tallinn University. Det var egentligen en ren politikerkonferens med deltagare från EU, från kommissionen, från utbildningsministerierna, från näringslivet, från allehanda utbildningsorganisationer och en del utbildningsfolk.

Konferensen presenterade Estlands utbildning från förskola till högre utbildning. Estland utvecklas så det knakar och det vi såg var imponerande. Klokt av den nya presidenten att visa upp sitt lands skola och högre utbildning. Det som verkligen var intressant i konferensen var politikernas roll.How can external stakeholders help make learning more effective?” var titeln på en workshop exempelvis. Detta tema visar på ett helt annat förhållningssätt än det traditionella för politiker. Politiker måste förstå och veta mycket om undervisning och lärande och vara helt och hållet inriktade på stöd. Politiker med sådana förhållningssätt trasslar aldrig till det för professionella lärare. Idag trasslar annars många politiker till det för lärare som inte ges utrymme för sin professionalitet.

Steinbergs bok har ett avsnitt om framtiden som är rent lysande. Han mejslar ut en ny och viktig politikerroll, precis som EU-presidenten gjorde på konferensen i Tallinn. En kunnig och väl insatt politiker som kan och vet mycket om själva kärnverksamheten i hela skolväsendet och i högre utbildning. Politiker måste veta mycket om undervisning och om lärande. Steinberg klargör politikernas uppdrag. Han skriver om politiker och trygghet och ger sig på hur politiker kan underlätta lärares professionella arbete och utveckling i yrket. Precis så som politiker måste göra.

Han kritiserar alla möjliga och omöjliga projekt som lärare utsätts för, inte bara av politiker utan också av nitiska skolledare. Han har klara åsikter om vem som ska göra vad och han beskriver tydligt och klart samma slags nya politikerroll som EU-presidenten gjorde i Tallinn. Steinberg tecknar också hur vi bör utforma skolor för vår nya tid. Det är alltid viktigt att se vart skolan är på väg och förstå varför.

Många lärare känner idag stor irritation över dagens politiker på olika nivåer som stökar till undervisningsuppdraget för dem. I Steinbergs bok och på den nyutnämnda EU-presidentens konferens finns en ny politikerroll tecknad.

En ny politikerroll som faktiskt i alla delar står på lärarnas sida. Det är verkligen viktigt att även vårt svenska utbildningsministerium tar till sig detta synsätt. Det fanns en representant med på konferensen. Jag hoppas och tror på en förändring för professionella lärares frihet.

Reagera på inlägget:

Fyller föräldramöten ens någon funktion?

Hur många gånger har du som förälder suttit på ett föräldramöte och tänkt: “Jisses, detta kunde de väl ha mailat ut istället?” eller som lärare tänkt: “Jisses, vad ska vi fylla detta föräldramöte med? Måste vi tvinga hit föräldrarna när vi inte har något direkt innehåll?”

Själv har jag varit med om båda delar!

Som förälder känner jag mig tvingad att gå på föräldramöte även om jag vet att det inte direkt kommer ge mig någon ny information. Om man inte går på ett föräldramöte är man väl en oansvarig och dålig förälder, eller? Jag är dock intresserad av att höra om hur klassen fungerar och det är bra att ha ett ansikte på de andra föräldrarna i klassen så jag går dit. Som lärare har det sett olika ut på olika skolor jag varit på. Den skola jag är på nu har “mingel” då föräldrarna ska kunna se hur vi ser ut samt kunna diskutera med oss om de har någon fråga. Utöver det har vi traditionella föräldramöten. De flesta skolledningar verkar anse att föräldramöte som leds av lärarna varje termin är ett måste. I en artikel i Skolvärlden (15/9) kunde vi dock läsa att huvudskyddsombudet för Lärarnas Riksförbund i Lund, Robert Jivegård, menar att det inte står någonstans i skollagen att vi ens ska ha föräldramöten och inte heller att det står att lärare måste hålla i dessa.

Jag anser att föräldramöte för år 1, 4 och 7 är viktiga då det ofta är nya klasser och mycket nytt att ta del av. Dessa möten menar jag ska ledas av ansvarig lärare. I nian är det studie- och yrkesvägledaren (syv) som ska spela huvudrollen tycker jag. Syv har ofta en bortglömd roll, men har en väldigt viktig funktion på skolorna och då främst i samband med gymnasievalet.

Om skolan har en väl uppbyggd lärplattform eller annan digital informationskanal där lärarna regelbundet lägger ut information så har föräldramötet spelat ut sin roll tycker jag. Det krävs dock att vi lärare blir bättre på att få ut information via till exempel Schoolsoft eller Infomentor (lärplattformar) och inte bara skriver in några resultat på ett glosprov. Att eleven haft 12/12 på ett glosprov är ju bra, men säger ingenting kring hur eleven klarar sig mot kunskapskraven och senare mot betygen. Vi behöver regelbundet ge information kring elevens kunskapsutveckling, men även lägga in eventuella läxor och prov. Många föräldrar behöver också se till att intressera sig för sitt barns skolgång och faktiskt logga in i lärplattformen och ta del av dess innehåll.

Sedan menar jag inte att man behöver vara som jag själv och kolla den varje dag, men någon gång i veckan menar jag absolut ingår i föräldraansvaret. Alldeles för många föräldrar har aldrig varit inloggade eller bara inloggade någon gång per termin. Jag menar att om man klarar att facebooka och instagramma så klarar man också att kolla information i en lärplattform. Självklart är det inte lika enkelt om du inte har svenska som modersmål, men då får man söka andra lösningar och kanske be studiehandledarna på skolan om att översätta information och lägga ut.

Om föräldrar vill träffas för att diskutera saker i klassen kan man göra det i alla fall. Vanligt är till exempel att föräldrar skapar en sluten facebookgrupp för sina diskussioner och för att enkelt kunna ta kontakt med varandra.

Jag menar att majoriteten av föräldramöten kan tas bort. Det är min åsikt både ur lärar- och föräldraperspektivet.

Vad tycker du? Har föräldramöten spelat ut sin roll eller har du som förälder varit på ett riktigt toppenbra föräldramöte?

Eller har du som lärare ett kanonupplägg som du vill dela med dig av? Kommentera och dela med i kommentarsfältet här i bloggen eller på Skolvärldens facebooksida!

P.S. Det heter inte föräldraRmöte, vilket syns i många sammanhang. Hälsningar språkfröken. D.S

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons