Är nationell statistik lösningen på frånvaron i skolan?

Skolinspektionens rapport ”Omfattande ogiltig frånvaro i Sveriges grundskolor” (2015) grundar sig på en enkätundersökning riktad till Sveriges kommuner genomförd 2015. Resultatet visade att 1 700 skolpliktiga elever nationellt hade ogiltig sammanhängande frånvaro i minst en månad. Av dessa hade nästa 200 varit frånvarande i mer än ett läsår. 18 000, motsvarande 2 procent, hade varit ogiltigt ströfrånvarande under två månader eller mer.

I våras fick Skolverket i uppdrag av regeringen att utreda hur en nationell insamling av elevers skolnärvaro skulle fungera. I debattartikeln ”Nationell statistik ökar närvaron i skolan”, publicerad i Svenska Dagbladet 27/5 2021, argumenterar ett antal debattörer för att denna statistik är en nödvändighet för att kunna kartlägga orsakerna till frånvaron och på så sätt minska den.

Är detta lösningen för den enskilde individen som inte tar sig till skolan? Min teori är att den psykiska ohälsan bland unga mycket väl kan ha med saken att göra och då behövs strukturella, nationella, förändringar nu. Vi har inte tid att vänta på att den nationella statistiken eventuellt är på plats!

Inom ramen för WHO:s forskningsprojekt ”Skolbarns hälsovanor” har svenska barns och ungas mående kunnat följas från 1985. Undersökningen 2017/2018 visade att drygt 60 procent av flickorna och 30 procent av pojkarna i 15-årsåldern hade haft minst två psykiska besvär mer än en gång i veckan under de senaste sex månaderna. 1985/1986 var samma siffra för flickorna drygt 30 procent och för pojkarna 15 procent. En dubblering på drygt 30 år!

En indikator på barns och ungas mående är antalet samtal till BRIS (Barnens Rätt I Samhället) som 2019 var 27 000, en ökning med två procent jämfört med året innan. De vanligaste kontaktorsakerna till BRIS detta år var psykisk ohälsa, familj och familjekontakter samt våld, övergrepp och kränkningar.

Den utbredda psykiska ohälsan bidrar till att vi hamnar i en ond cirkel där våra unga riskerar att stanna hemma från skolan. Konsekvenserna blir på sikt stora för individen, för deras familjer och för det samhällsekonomiska hjulet.

Vad ska vi göra åt det? Vid sidan av allt bra om idag görs på våra skolor har jag tre övergripande förslag till våra politiker.

För det första. I en tid av snabba förändringar ökar behovet av stöd till föräldrarna. Se bara hur mobiltelefoner förändrat barns och ungas beteendemönster. Samhällets olika institutioner behöver arbeta mer systematiskt med utbildning för föräldrar på olika nivåer utifrån en nationell styrning.

För det andra. De strukturer vi bygger upp, de värderingar och sociala mönster som förekommer ute i samhället, kommer förr eller senare dyka upp i våra skolmiljöer. Reformera därför samhällets arbete med barn och unga genom en nationell plan där förutsättningar skapas för ökad samverkan mellan institutioner och där konkreta riktlinjer ges för det förebyggande arbetet.

För det tredje. Skolans uppdrag handlar om kunskap och demokratiska värden, men något saknas.

I ”Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet” står att ”skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet”. Det är dock inte konkretiserat mer än så vilket medför en risk att det inte får det genomslag som skulle behövas.

Omsorg och omtanke behöver ta en större plats i skolmiljöerna med tydligare styrning via de nationella styrdokumenten. Skolmiljön måste bidra till trygghet och välmående för att alla barn ska ta sig dit och uppnå de krav som ställs.

En nationell frånvarostatistik löser inte allena utmaningarna. För ett bättre mående och ökad närvaro i skolan krävs strukturella förändringar som tar tid. Medan vi väntar kan vi krama barnen och låta den genuina omtanken få ett större utrymme för en gynnsammare resa in i framtiden.

Anders Gréen, legitimerad lärare och författare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.