Dags för strejk?

Det låter kanske drastiskt med strejk, men orättvisorna i skolorna när det gäller våra löner tycker jag har har passerat all rimlighet. Detta tillsammans med en ur många synpunkter sviktande arbetsmiljö gör att frågan har sitt berättigande.

Arbetsgivaren lockar med högre löner till förstelärare och med andra lönelyftsinsatser som fördelas lite hipp som happ. Det finns visserligen principer bakom fördelningarna, men resultatet är en väldigt ojämn lönefördelning på våra arbetsplatser.

Vi har många bra förstelärare som jobbar alldeles för mycket och gör ett bra jobb, men vi har också många som får pengarna utan att göra speciellt mycket (jag har sett båda sorterna). Det hade varit rimligt att inte stressa redan stressade lärare med pedagogisk utveckling mot bättre lön. Ge oss istället tid till att utveckla skolan med hjälp av nedsatt tjänstgöringsskyldighet – det hade varit en mycket bättre morot i en sönderstressad skolmiljö – och se till att det finns en rimlig löneutveckling för alla. Kanske borde man till och med införa lönetrappan igen, med säkra nivåer efter ett antal år, men nu kanske kompletterad med individuella påslag, vilket ju verkar vara arbetsgivarens högsta önskan.

Efter att ha jobbat ungefär 35 år som gymnasielärare kan jag nu se att jag ligger cirka 8000 kronor över ingångslönerna. 8000 kronor på 35 år, ja det blir 229 kr i ökning per år – inte imponerande, precis. Jämför jag med många andra yrken med liknande utbildning så ligger vi ca 20 000 kr under (till exempel riksdagsmännen, som vi låg jämnt med på 70- och 80-talet).

Bra att ingångslönerna är hyfsade, men hur ska man kunna behålla lärarna i skolan när det knappast finns någon löneutveckling (förutom för dem som har lyckats tillhöra de lyckligt lottade i lönepåslagen)?

Se i stället till att alla får ta del av en rättvis löneutveckling.

Många av oss lärare har deltagit i många utvecklingsprojekt genom åren utan att kompenseras ekonomiskt för detta. Många har varit med i otaliga samarbetsprojekt över ämnesgränserna, man har sökt förstelärartjänster utan att få dem, bytt skolor flera gånger och engagerat sig fackligt – allt detta som enligt facket ska leda till en bra löneutveckling, men ofta utan större resultat lönemässigt. Det knorras mycket i korridorerna över orättvisorna som man nu har skapat bland lärarna, vilket ut arbetsmiljösynpunkt är direkt kontraproduktivt. Det är dags att få ett slut på dessa exklusiva satsningar för ett fåtal – se istället till att alla får ta del av en rättvis löneutveckling!

När vi tvingades in i kommunal verksamhet på 90-talet undertecknades avtalen med att lärarna inte skulle jobba mer – detta är ett hån mot oss som har varit med och sett utvecklingen (eller kanske avvecklingen). På den tiden, före kommunaliseringen, hade till exempel vi (på den tiden adjunkter) en reglerande usk på tjugoen 40-minuters-lektioner i veckan. Idag finns det ingen usk som reglerar, vilket innebär att de flesta lärare jobbar betydligt mer än så.

Tillkommit har också fler konferenser, vaktmästarjobb (kopiering och lagning av krånglande kopiatorer), kuratorsjobb, speciallärarjobb och en aldrig sinande dokumenteringsbörda. Dessutom har man infört någon slags konstig 35-timmars-närvaro-regel, och att vi ska jobba 45 timmar i veckan. Avtalsbrott skulle jag vilja kalla det.

Överallt i arbetslivet idag ser vi en större frihet i att kunna förlägga sin arbetstid, då det är möjligt, till mer lämpade miljöer än de man kan erbjuda annars. Detta gäller inte lärarna, som ”låses in” i (oftast bristfälliga) arbetsrum, där det ofta är helt omöjligt att utföra ett intellektuellt arbete på grund av alla samtal och påhälsningar från alla håll och kanter. När ska vi få igen friheten och utvecklingsmöjligheterna som lockade många av oss till yrket? Varför ska just lärarna drabbas av övervakning och inlåsning, när som sagt arbetslivet i övrigt går åt andra hållet?

Privat pensionssparande har det inte varit tal om för många (i alla fall inte av oss 50-talister) då lönerna knappt har räckt till att bidra till ett hyfsat familjeliv. Studielånen har definitivt tagit bort all vinst som man möjligen kunde gjort jämfört med andra grupper – det har visat sig i lönejämförelser att de som slutade skolan efter gymnasiet på 70-talet, och istället gick rakt ut i arbetslivet, har en betydligt bättre ekonomisk situation, sett livslönemässigt, än lärarakademikerna.

Nu tycker jag det är dags att säga stopp.

Hur ska vi kompenseras för denna dåliga utveckling? Knappast genom det nya pensionssystemet, och några andra initiativ har jag inte sett tillstymmelse till. Jag tror att det är ett fåtal lärare som klarar att hålla alla bollar i luften, vilket man måste klara i dagens skola, ända upp till 69 års ålder. Det snackas mycket om anpassningar för att vi ska kunna jobba så länge –- hur kommer de att se ut? Jag har inte sett röken av några idéer om detta ännu.

Nu tycker jag det är dags att säga stopp. Om inte kommunerna klarar av att bedriva skolverksamhet, och det gör de oftast inte, så bör ansvaret för skolan gå tillbaka till staten. Jag tycker att vi ska kräva att arbetsgivarna följer avtalen – borde förstås vara en självklarhet – och snabbt se till att arbetsbördan minskar (kanske är det dags för usk igen?), och att vi får en rimlig löneutveckling för alla (och inte bara för vissa, som nu får en tillfällig skjuts med hjälp av ovan nämnda stödinsatser), med ordentliga slutlöner, så att vi kan locka duktig arbetskraft att stanna i skolan.

Se till att vi får en bra arbetsmiljö med mycket frihet, och se till att skapa tjänster som passar även äldre lärare. Vi måste återskapa läraryrket och göra det attraktivt ur alla möjliga synpunkter.

Detta kommer antagligen inte att hända om vi inte går ut i strejk – så nu är det kanske dags? Upp till kamp för att göra yrket attraktivt igen!

Anders Åstrand, gymnasielärare och skyddsombud, Österlengymnasiet, Simrishamn