skapaskolan_gradang2

Läraren Daniel Weiland och klass 3-4-5 på Skapaskolan har lektion i gradängen som ryms i en av skolans paviljonger. Från baksidan nås ett krypin under trappen.

| Foto: Skapaskolan
Lärmiljöer

”Det bästa som finns i ett klassrum är hörn”

Den amerikanske arkitekten Peter Lippman har specialiserat sig på lärmiljöer. På besök i Sverige konstaterar han att vi är lika fel ute som de flesta andra länder när vi bygger skolor.

Skapaskolan

Skapaskolan är en F-9-skola i Huddinge söder om Stockholm. Peter Lippman är med och tar fram den nya skolbyggnad som ska stå klar 2017, och agerar under tiden bollblank för utvecklingen av miljön i de temporära paviljongerna.

Oavsett om det rör sig om att rita en hel skolbyggnad från grunden eller bara att flytta runt borden i ett klassrum så ska rummet formas utifrån hur människor faktiskt beter sig – inte utifrån hur vi vill att de ska bete sig. Det återkommer Peter Lippman till ofta.

Han tycker att den rådande internationella trenden i lärmiljöer – stora öppna ytor – visar på två saker: Arkitekter saknar kunskap om hur människor lär sig saker, och skolföreträdare saknar kunskap om det rumsliga.

– Det finns många arkitekter som påstår att ”jag kan det här med att definiera ytor och skapa lärmiljöer” fast att de egentligen inte har förstått vad det handlar om. Stora öppna ytor kan se häftigt ut och det känns ”wow”. Men det fungerar inte i en skola i praktiken. Vi behöver tydligt definierade ytor som talar om för oss vad de är till för. För att människor ska kunna fokusera på sin uppgift och ta in kunskap behöver de känna sig trygga. Den känslan skapar vi bäst med hörn, prång och smygar. Det bästa som finns i ett klassrum är hörn, säger han.

Peter Lippman har studerat och designat skolmiljöer i tjugo år. Först i hemlandet USA och numera i Australien, där han har tre olika pågående projekt för tillfället. Han återvänder ofta till de platser han hjälpt till att forma för att ta reda på vad som fungerar och inte. Då intervjuar han personal och elever och studerar på vilket sätt utrymmena används – lärdomar som sedan kan implementeras i nästa byggnad.

2010 släppte han en bok där han skriver om ”evidensbaserad design” i skolan. Begreppet är vedertaget inom sjukvården där man forskat på vilka miljöer som främjar tillfrisknande, och Lippman applicerar samma metod på skolor.

– I skolans värld är det visserligen inte alltid lika tydligt vad som fungerar bra, och det som fungerar på ett ställe fungerar inte automatiskt på nästa. Men det är självklart relevant med forskning även inom skoldesign, säger han.

Under studietiden skulle han ha tre veckors praktik på en skola för att undervisa i arkitektur, men det utvecklades till ett samarbete som höll i sig i fyra år där han samlade på sig mycket kunskap om skolan och om lärande.

Funktionell design och arkitektur ska ta hänsyn till mänsklig natur och neurologisk forskning menar Peter Lippman. Han har själv hela tre stycken bachelor- och två masterexamen inom arkitektur, sociologi, filosofi och psykologi. Sitt examensarbete inom psykologi skrev han om miljöpsykologi – ett område inom psykologi och beteendevetenskap som studerar samspelet mellan människa och omgivning. Invändningen mot stora öppna ytor utvecklar han med en liknelse från djurlivet.

– En antiloop som ska dricka vatten ur ett vattenhål är glad för själva vattnet. Men den är samtidigt på helspänn eftersom den vet att den är helt oskyddad ute i det öppna landskapet, och rovdjur kan dyka upp både i vattnet framför den, på sidorna och bakom den. I grunden fungerar vi människor på samma sätt: ger vi ger oss ut i det öppna känner vi oss mindre trygga. Samma mekanism påverkar exempelvis hur de flesta av oss väljer sittplats på tåget.

Peter Lippman är i Sverige i första hand för att tillsammans med personal och elever arbeta fram lärmiljön på Skapaskolan i Huddinge. Han och en av lärarna träffades på en konferens och började utbyta idéer om lärmiljöer, och nu är han direkt involverad i skolans utveckling. Han är som bäst i färd med att flytta omkring möblerna i klassrummen när Skolvärlden hälsar på. Men han passar även på att besöka så många andra skolor han hinner med, för att studera olika typer av miljöer. Den samlade domen så här långt är rätt hård – i synnerhet mot de skolor som anammat trenden med stora öppna ytor.

– Skolföreträdare kan nog imponeras av ”flashigheten” som arkitekter är duktiga på. Men att bygga snyggt är inte det svåra, det kan alla arkitekter. När sen presentationen och invigningen är avklarad och arkitekten drar vidare till nästa projekt inser personalen att ”den här miljön fungerar inte” och så tvingas de göra justeringar efterhand.

Han är kritisk till sin egen yrkeskår och menar att arkitekter i alldeles för hög utsträckning skapar miljöer för att tillfredsställa sin egen kreativitet och sitt ego. Dessutom menar han att de är för ängsliga för att ifrågasätta trender.

När Peter Lippman inleder ett nytt uppdrag på en skola börjar han med att sätta sig in i den rådande kulturen. Hur fungerar den, och hur kan miljön stötta det? Han ställer mängder med frågor och observerar verksamheten. Samtidigt finns vissa saker som inte förändras mellan projekten.

– Hur lär sig folk? De lär sig individuellt, två och två, och i små grupper. Det är väldigt grundläggande, men det är där jag börjar. Det behövs utrymme för alla dessa former av lärande i klassrummet, och gärna att en yta utanför fungerar som en förlängning av klassrummet, där man kan ägna sig åt exempelvis grupparbete. Där kan jag jobba med glas för att ge läraren möjligheten att hela tiden se vad eleverna ägnar sig åt. Men det får inte bli för mycket, man vill inte känna det som att man sitter i ett akvarium, säger han.

När han i ett projekt först pratar med lärare om vilken sorts rum de vill ha och sedan observerar hur de jobbar på lektionerna så går det inte alltid ihop.

– Jag kan upptäcka att han eller hon i själva verket gör något helt annat. Då måste jag lirka fram vilket beteende rummet ska främja – det beskrivna eller det faktiska.

Han vill att lärarna ska vara med på tåget, men kan också välja att luta sig på vetskapen att det han föreslår har fungerat i tidigare projekt. Evidensbaserat.

– Fördelen jag har är att de flesta lärare inte kan läsa planlösningar, så om det behövs kan jag oftast få dem dit jag vill, säger han med glimten i ögat. 

peter_lippman

Peter Lippman sitter på bordet mellan två tätt placerade soffor. Tillsammans utgör de en trygg definierad yta för grupp- eller individuellt arbete.

| Foto: Emil Hedman
Kommentera