Digitala läromedel ger mer undervisningstid

Digitala läromedel är på stark frammarsch. I Danmark är 35 procent av läromedlen som säljs digitala. I Sverige är siffran endast 5 procent. I en situation där svensk skola anses vara i kris är det flagrant att inte ta tillvara de möjligheter till förbättring av skolverksamheten som digitala läromedel medger.

Ett uppenbart skäl att använda digitala läromedel är att de ständigt är uppdaterade. Med digitala läromedel uppdateras informationen ständigt och såväl lärare som elev kan vara helt säker på att rätt information blir presenterad. Inte nog med att uppenbart felaktig information undviks. Även uttryck och uppfattningar som kan uppfattas som sexistiska, rasistiska eller odemokratiska i gamla läromedel kan undvikas. Ett modernt digitalt läromedel hjälper läraren att bättre uppfylla kraven på en saklig utbildning i enlighet med aktuell läroplan.

Digitala läromedel ger också eleven större möjligheter. Dels får hen större autonomi i fråga om hur innehållet skall användas. Vill hen exempelvis se bilder innan läsning av text eller efteråt? Vidare ger digitala läromedel möjligheter till stöd via exempelvis dyslexi-anpassade typsnitt, större text eller uppläst text. En sådan individualisering av förutsättningar för lärande torde enbart betraktas som positiva.

Digitala läromedel samlar också allt stoff på ett och samma ställe. Med en enda inloggning kommer eleven åt sina läromedel från alla platser, och från alla typer av enheter hen vill, såväl dator som mobiltelefon. Naturligtvis är det rationellt även för läraren, som annars inte bara behöver handha läroboken, utan också stencilerat material, kartböcker, jordglober, prov med mera.

Ovan angivna skäl är naturligtvis viktiga, men det finns ett långt mycket viktigare skäl att använda digitala läromedel i svensk skola. De låter lärare vara lärare. Digitala läromedel frigör tid. Istället för att ägna tid åt att granska och komplettera gamla och utdaterade läromedel eller att själv producera läromedel, kan läraren göra det som är kärnan i yrket, nämligen undervisa. I dagsläget ägnar svenska lärare på grundskolan endast dryga 40 procent av sin arbetstid till att undervisa enligt Lärarnas Riksförbund. Att vissa lärare tvingas producera den största delen av läromedlet själv är en onödig börda och stjäl tid som skulle kunna ägnas åt undervisning istället. Till slut är det eleverna som får betala priset i form av ojämlik utbildning, beroende på vilken lärare (läs läromedelsproducent) de har. I tider där PISA-resultaten pekar stadigt neråt och OECD-rapporter i stort sett dömer ut svensk skola är digitala läromedel som låter lärare får mer tid att göra det de är bäst på en rimlig utveckling.

Samtidigt lider digitala läromedel av ett legitimitetsproblem. I nämnda rapport från Lärarnas Riksförbund uppger 3 av 10 lärare att digitala läromedel inte finns för de ämnen de undervisar i. Tillgången behöver med andra ord bli bredare, men bilden kan också delvis uppstå på grund av viss okunskap om utbudet hos lärare. Lärare är också mindre nöjda med digitala läromedel jämfört med traditionella läromedel. 7 av 10 lärare är nöjda med de traditionella läromedlen jämfört med 4 av 10 som är nöjda med digitala läromedel. En rimlig tolkning är att digitala läromedel i den form de nu börjar produceras i ännu är i sin linda. Det krävs en kontinuerlig utveckling på området, gärna driven av lärare i dialog med läromedelsproducenter. 

Det behövs också mer forskning kring digitala läromedel. Digitala läromedel behöver problematiseras på ett så klassrumsnära sätt som möjligt. Vi behöver exempelvis via forskning söka svar på vilka komponenter i ett digitalt läromedel – text, ljud, video, animation etcetera – som skapar vilka effekter hos eleverna, både i termer av motivation och kunskapande. Vi behöver förstå hur elevernas användning av digitala läromedel ser ut, såväl i klassrummet som på fritiden. Vi behöver bilda kunskap om hur de använder olika typer av datorer, surfplattor och mobiltelefoner och vilken effekt det har på deras kunskapsbildning. Vi behöver också skapa förståelse för hur lärarens undervisning och klassrumssituation påverkas av användningen av digitala läromedel, och hur pedagogiken vidare kan utvecklas. Vi forskare har ett ansvar för svensk skolutveckling att axla i denna fråga.

Digitala läromedel är naturligtvis inget självändamål, men det är alltjämt skolans skyldighet att ta vara på de bästa möjligheterna som finns till en så god utbildningskvalitet som möjligt. Det låter sig göras när lärarna får vara just lärare och inte läromedelsproducenter.

Håkan Fleischer
Fil dr pedagogik, forskare och föreläsare