Lärarna: Stödet för SVA minskar

F–6-skolan Skogshagaskolan i Västervik har under många år haft ett stort antal elever med bakgrund i andra länder och kulturer. Sara Persson jobbade som klasslärare på skolan fram till 2009, men då kände hon att hon ville göra en förändring.

– Jag har alltid tyckt att det är stimulerande att jobba med de här eleverna. Men jag märkte när vi fick fler och fler nyanlända att mina kunskaper som klasslärare inte räckte till. Jag saknade kunskap och det hämmade elevernas utveckling, så jag vidare-utbildade mig till SVA-lärare.

Sedan åtta år tillbaka är Sara Persson Skogshagaskolans SVA-lärare, och i mångt och mycket den som har byggt upp formerna för hur ämnet fungerar på skolan, med bland annat studiecirklar för lärarkollegorna i att jobba med språket inom sina ämnen. Hon har haft gott stöd hela vägen från sin rektor, som månar om SVA. 

– Rektorns uppdrag är så brett, och de kan inte kunna allt. Min rektor har stöttat mig och litat på min kunskap. Hon har månat om de nyanlända eleverna och gett mig mandat att ta reda på det vi inte vet. På det sättet blir rektor och SVA-lärare ett stöd åt varandra. Det är ju sådant som alla de skolor som saknar SVA-lärare saknar.

I samtal med sina kollegor såväl i Västervik som runt om i landet upplever hon att alla inte får samma stöd, och att någonting har förändrats i attityden till ämnet de senaste åren, på huvudmannanivå.

– Det är som att när immigrationspolitiken har svängt och blivit mer restriktiv, så slutar en del huvudmän att bry sig. Men vi måste fortfarande ta hand om de här människorna som vi har tagit emot. Situationen för de elever som kom hit 2015–2016 är fortfarande sån att de behöver SVA-undervisning, men för många andra kan det nog kännas som att ”åh det där var ju länge sedan”. Vi som SVA-lärare står fortfarande kvar mitt i det här, det är en del av vår vardag. Det kan gå fort att skifta politiskt fokus, men det tar lång tid att utveckla ett nytt språk, säger hon.

Man har hela tiden en känsla av otillräcklighet inför de här eleverna

Niklas Blixt är kommunombud för Lärarnas Riksförbund (LR) i Västervik, och han delar bilden att inställningen till SVA har svängt sedan hösten 2015, då alla var med på tåget.

– Till en början kom det pengar och det fanns alla möjligheter. Men nu verkar det kommit in i ett nytt normalläge där behovet fortfarande finns, men inte pengarna. Då blir det lösningar som att eleverna får gå i ordinarie klass fast de borde få mer SVA-undervisning, säger han.

Han anser också att en del skolor behandlar ämnet styvmoderligt.

– Det är ett ämne man inte tar samma hänsyn till som exempelvis matematik. På någon skola har man till och med uttalat det som att det är en del av skolans stöd-insatser. Men så är det ju inte, SVA är ett eget ämne, säger han. 

Det pågår även rent fackliga ärenden kring SVA i Västervik.

– Det är en fråga sen nästan två år tillbaka. Medlemmar kontaktar mig och ber mig påtala att vissa skolor bör utlysa tjänster i SVA. Lärarna upplever att det finns ett behov men det tillsätts inga tjänster. Samtidigt finns det anställda lärare i kommunen som har behörighet i ämnet men inte undervisar i det, säger Niklas Blixt.

En som vet hur det är att ha elever i klassen som inte hänger med på grund av bristande språk-kunskaper är Helene Häggmark som undervisar i svenska, historia, och religion för högstadiet på F–9-skolan Ankarsrums skola, ett par mil utanför Västervik.

– De elever som har SVA ligger individuellt på väldigt olika nivå. En del barn kommer till skolan efter att ha varit i Sverige en månad, andra när de varit här i två år. Det förutsätter att jag håller flera planeringar igång samtidigt. Det har jag ju alltid gjort, utifrån elevernas olika nivå, men där har jag under åren skaffat mig en kompetens som sitter i ryggmärgen – hur jag ska kunna nivåindela verksamheten, olika sätt att examinera, mikropauser, utmana de riktigt duktiga och så vidare. 

– Men eftersom jag saknar SVA-utbildning är jag inte lika duktig på sådana knep för just de här eleverna.

Ankarsrums skola har två utbildade SVA–lärare på plats, men tiden de kan lägga räcker inte till, menar Helene Häggmark.

– Våra SVA-lärare gör ett kanonjobb. Men om eleverna skulle få SVA på svensklektionerna så skulle det krävas lika mycket SVA-tjänst som vi har svenskatjänst, och det har vi inte. Vi har två heltider på svenska men bara en halv på SVA. Det är inte långsiktigt hållbart.

Varje rektor gör lite som den själv vill

Hur påverkas de övriga eleverna i klassen?

– Nackdelen kan ju vara att jag har mindre tid. Med så väldigt olika planeringar igång så tar det ju mer tid både i för- och efterarbete och under lektionen. Då kan det vara elever som sitter med korta grundläggande svenskkunskaper som ”Olle står under en bro”, och de behöver stöttning under lektionen. Men det har inte bara med SVA att göra. Det har att göra med att det inte finns tillräckligt med planeringstid, punkt. Det är så för alla lärare, säger Helene Häggmark.

Något som är specifikt för SVA är det faktum att Helene Häggmark och flera av hennes kollegor leker med tanken att vidareutbilda sig inom ämnet – utan att ha som mål att byta tjänst. De vill bara kunna undervisa i sina befintliga ämnen.

– Man har hela tiden en känsla av otillräcklighet inför de här eleverna. Jag har tittat på modulerna från Skolverket och på internet, men jag skulle gärna gå in i en regelrätt utbildning. Men det har ju med tid att göra, man ska orka göra det på ett bra sätt.

Tillgången till utbildade, behöriga lärare i ämnet skiljer sig åt beroende på var i landet man bor. Linda Ammitzböll jobbade tidigare på en gymnasieskola i Mölndal, som en av elva SVA-lärare. Då undervisade hon 15 elever, och stöttade dem i alla ämnen. I dag är hon på Pilevallskolan i Trelleborg och undervisar runt 100 elever själv. Det är en F–9-skola där de flesta eleverna är födda i Sverige, men är andra eller tredje generationens invandrare. 

– Det ser helt olika ut på olika ställen. Vi har ju råden från Skolverket, men de är ingen lag, så varje rektor gör lite som den själv vill, säger hon.

Hon har dock en positiv bild av ämnets status, och hon tror att det har att göra med i vilken typ av område och på vilken typ av skola man jobbar.

– Jag har nästan alltid varit på förortsskolor med många invandrare, och där har SVA-lärare hög status. Och statusen har ökat i takt med att kunskapen om hur viktigt det är att jobba med språk har spridit sig. Nu ska ju alla lärare i alla ämnen jobba språkutvecklande. 

Även om det heter att alla lärare ska jobba med språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen så är Linda Ammitzböll medveten om att det inte är så det ser ut i dag. Men det är hennes högsta önskan att den visionen ska bli en praktisk verklighet ute på skolorna.

– De nyanlända kan lika gärna använda en SO- eller NO-bok för att lära sig svenska. Ska de först lära sig svenska och sedan läsa ämnena så kommer de aldrig klara nians betyg. Det finns ju 40 andra lärare på den här skolan som skulle kunna göra ett fantastiskt jobb med rätt fortbildning, säger hon.

Tillbaka i Västervik känner Sara Persson trots allt en stolthet över att vara SVA-lärare. 

– Intresset från omvärlden må ha svalnat, men för mig går det vidare som vanligt. En lärarstolthet har jag alltid haft, och på den här skolan är det inte svårt att känna det. Vi har god uppbackning från ledningen. Men jag tänker inte bara på eleverna på min skola, utan på alla som är i en liknande situation. Varje rektor måste tänka till och se till att den kompetens som behövs finns på plats.