lina_axelsson_kihlblom
Foto: Kalle Assbring
Samtal med

Lina goes crazy

Lina Axelsson Kihlblom är en av få som vågat ta till radikala lösningar för att vända skolresultaten. Som rektor på Ronnaskolan har hon brutit timplaner, bytt scheman, vågat gå hela vägen för få elever att nå målen och inte tvekat att kritisera det fria skolvalet. Men nu väntar nya utmaningar. 

Lina axelsson Kihlblom

Ålder: 43 år. 

Gör: Nytillträdd utbildningschef i Nyköpings kommun. Tidigare rektor för Ronnaskolan i Södertälje. Under de tre år Lina arbetade på Ronnaskolan ökade andelen elever med behörighet att söka till yrkesförberedande program på gymnasiet från 56 procent till 75 procent. 

Jag kände att det var dags nu, att vi har nått framgång och att det var dags att skörda. Jag vill ta med mig mina erfarenheter till nästa nivå, tilltron till läraryrket och att det går att vända dåliga siffror med fokus på kunskap.

Svensk skola måste bort från tankegången att det är som det är. Bort från det kollektiva flyktbeteendet. Eleverna säger att det ordnar sig, skolan säger att det ordnar sig, hela samhället säger att vi gör så gott vi kan. Men gör vi verkligen det? Nej! Ska vi nå längre krävs förändringar på många plan.

På Ronnaskolan har vi varit outtröttliga i vår strävan att höja resultaten. Det har fått oss att våga bryta timplanen, att våga byta scheman och lärare när det har behövts. Och hela tiden har jag frågat lärarna: Vad tror du, kommer den här eleven att klara målen? Om inte, vad behövs för att hen ska göra det?

Man måste våga fråga och om läraren svarar att bara eleven fick läsa mer matte så skulle hen få godkänt. Ja men, då är det ju just det vi ska göra!

Jag ringde faktiskt upp Skolinspektionen för att kolla vad de sa och den jag pratade med blev jätteglad. ”Det är så bra med dig Lina, för du går hela vägen”, sa hon.

Erbjuder man elever som riskerar att misslyckas en extra mattetimme i veckan så kommer bara ett fåtal att komma till den, och ingen av dem kommer att nå målen. Vi måste göra det som krävs, särskilt de senare åren, då måste vi reparera det som saknas.

Lärarna på Ronnaskolan har tvingats vara flexibla, och de har blivit mer och mer flexibla med tiden. Men det har varit en lång resa.

När jag började visste jag inte hur jag ville jobba, men jag hade vissa grundidéer. Jag tänkte att jag får prova mig fram. Vill jag hitta en lösning så hittar jag en lösning. Det är inte någon konstig maskin jag ska uppfinna. Jag ska få elever att lära sig. Jag ska höja resultaten på en invandrartät skola, med normalbegåvade elever. Vad kan stå i vägen för det?

Man får aldrig sluta leta efter förbättringar, aldrig nöja sig. Jag har fått ompröva mina beslut ganska ofta. Jag är en sådan person som behöver en bra biträdande rektor och mycket dialog med lärarna. Jag kommer på många idéer och varannan gång får jag höra att den är skitdålig. I den andra hälften finns vissa guldkorn och det är de vi måste vaska fram.

Ibland har det handlat om ganska radikala lösningar, som har fungerat bra.

Jag tycker att vi måste ha ett tydligare fokus på skolans kunskapsuppdrag. Jobba mycket mer med frågor än med svar. Vi är duktiga på att konstatera, men inte speciellt handlingskraftiga när det kommer till att reparera.

Och vi har ett jätteproblem i att vi har dålig koll på var eleverna befinner sig kunskapsmässigt. Vi vet inte vad vi ska mäta elevernas kunskaper emot.

Skolan måste styras upp och uppdraget måste förtydligas. Jag tror inte att man måste förstatliga, men det krävs att man sätter sig ner och ser över styrningen.

Det har gjorts ett försök att förstärka rektorernas roll i den kommunala skolan. Men fortfarande har vi ett ledarskap där man inte säger emot chefen. Vad jag vet är det inte rättsligt prövat än att en rektor säger till sin chef att så här vill jag organisera min skola och chefen säger: då får du gå.

För att komma bort från segregationen tror jag att man måste vidta aktiva åtgärder för att blanda elever. Det går inte att låta en marknad förstöra.

Jag har föreslagit att varje kommun ska ha en sorts nämnd som delar ut platser till skolor utifrån vissa kriterier, det ska inte vara rektorer som säger ja eller nej till en elev. Vi måste bort från att vissa skolor är fulla medan eleverna flyr från andra skolor, bort från skolor för invandrare och fattiga. Men jag tror inte att vi behöver ta bort skolvalet för att nå dit.

Nyköpings kommun har en vilja att bryta segregationen i skolan. De har valt att lägga ner flera högstadieskolor i ytterområden med många invandrare och i stället startat två större enheter centralt för att blanda eleverna. De vill bort från fin- och fulskolor.

Men många kommuner är helt passiva i segregationsproblematiken. Jag tror många drar sig för att ta i frågan, man kompromissar, vill vara alla till lags. Och det är barnen som får betala priset.

Jag har alltid jobbat utifrån tre- eller fyraårsplaner. Jag har hela tiden varit tydlig med att det här gör vi ett par år tillsammans. Vi ger järnet, skapar något helt fantastiskt och så skördar vi. De som tänker jobba 20 år på samma ställe tror jag håller igen lite på energin.

Nu känner jag att jag vill lära mig mer. Jag brukar använda uttrycket att jag vill måla med större och större penslar. Nästa pensel är att jobba kommunövergripande. Vissa av de framgångsfaktorer som vi har hittat på Ronnaskolan tror jag går att multiplicera.

Vad min första utmaning i Nyköping blir kan jag inte svara på ännu. Men jag tänker tidigt sätta ett mål, ett riktigt högt mål och så kommer jag ”go crazy.”

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm