utvisning
Utvisningsbesked

Utvisningsbesked blev känslosam undervisning

När 16-åriga Marjam Salihi fick beskedet att hon ska utvisas till Afghanistan efter 7 år i svensk skola förvandlades SO-undervisningen på Älvåkraskolan i Älvsbyn till en praktisk övning i demokrati, internationell rätt och inte minst samarbete.
– Det blir också en ganska sorglig övning i källkritik. Eleverna blir upprörda när de tvingas konstatera att det som står i FN:s barnkonvention tydligen inte gäller alla, säger SO-läraren Elina Halvarson.

Barnkonventionen

FN:s konvention om barnets rättigheterär ett rättsligt bindande internationellt avtal som slår fast att barn är individer med egna rättigheter, inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar. Den innehåller 54 artiklar som alla är lika viktiga och utgör en helhet, men det finns fyra grundläggande och vägledande principer som alltid ska beaktas när det handlar om frågor som rör barn:

1. Alla barn har samma rättigheter och lika värde.

2. Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn.

3. Alla barn har rätt till liv och utveckling.

4. Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.

Källa: http://unicef.se/barnkonventionen

Marjam var sen till måndagsmorgonens SO-lektion, den första efter höstlovet. En klasskompis berättade att Marjam hade fått ett telefonsamtal precis och nog skulle komma snart. När hon kom in i klassrummet efter en stund sa läraren, tillika ordförande i LR-Stud, Elina Halvarson samma sak som hon sagt till de andra eleverna:

”Hej, vad kul att träffa dig igen! Har du haft det bra på lovet?”

”Nej” svarade Marjam. ”Jag får inte stanna. Jag har fått ett utvisningsbeslut. Så jag har mest bara suttit i telefon hela lovet och försökt få tag på advokater.”

– Jag visste först inte hur jag skulle hantera det i klassen, så jag fortsatte med den lektion som jag hade planerat. Men jag såg ju hur hon satt där och var någon helt annanstans, berättar Elina Halvarson.

Efter att ha fått tänka lite på saken och prata med kollegor under rasten byttes hennes förvirring mot en känsla av att vilja göra något.

– Jag tänkte att ”hur är detta ens möjligt?”. Hon är ju faktiskt uppväxt här. Jag ville hjälpa till, säger Elina Halvarson.

Sagt och gjort. Under resten av lektionstiden – dubbelpass i SO med både för- och eftermiddagsundervisning – blev det inga fler gruppövningar om fred och utvekling som planerat. Efter att Marjam gett sin välsignelse fick eleverna istället jobba med FN:s konvention om barns rättigheter, fakta om asylprocessen och tidningsartiklar om liknande fall, med stöd av klassens mentor och ytterligare en lärare.

Marjam berättade också för första gången för hela klassen om situationen, och om mordhoten mot henne och hennes mamma från pappan i Afghanistan. Samma pappa som Migrationsverket vill skicka ”hem” dem till. De tror inte att hoten är på riktigt.

Marjam och hennes mamma kom till Sverige första gången 2002. Tidigare levde även hennes pappa och bror här, men de bor nu i Afghanistan. Marjam berättar att under tiden pappan bodde i Sverige misshandlade han hennes mamma, och han ska även ha slagit barnen. Föräldrarna är nu skilda enligt Islam, och pappan är gift med en annan kvinna. Men eftersom han inte vill skriva på några svenska skilsmässopapper är de fortfarande gifta enligt Migrationsverket.

Familjen har fått avslag på asylansökan även tidigare, och har under en period vistats i landet illegalt. Enligt principen ”fusk lönar sig inte” räknar Migrationsverket det därför som att Marjam bara har vistats i Sverige sedan hennes senaste asylansökan kom in, i januari 2014.

När hennes berättelse var klar var det alldeles tyst i klassrummet. Så var det en elev – en som Marjam har bråkat en del med genom åren – som bröt tystnaden och sa: ”Sås-hjärnor! Hur kan de tänka så här?”

– Det sammanfattade ganska bra vad vi alla kände om Migrationsverket i det ögonblicket, säger Elina Halvarson.

Flera elever har efter det skickat e-post till Migrationsverket med bilder från skolkataloger och andra foton för att visa att de faktiskt har växt upp tillsammans och att de gått i samma klass som Marjam sedan tredje klass.

I materialet klassen fick jobba med fanns också exempel på just sådana fall där skolklasser har engagerat sig i ett utvisningsbeslut och därigenom fått migrationsverket att omvärdera ärendet.

– Jag ville visa dem att det faktiskt går att göra skillnad, att det inte är helt kört. Det var väldigt fint faktiskt. Alla i en klass är ju inte kompisar, men även de som kanske inte är bästa vänner med Marjam bara ”men vaddå? Hon kan ju bli dödad! Och vi har gått i samma klass sen i trean!” De var chockade, men de satte verkligen igång och jobbade med en gång.

Eleverna tog sig an uppgifterna med mer energi och nit än vad som vanligtvis är fallet. Nu var det inte teoretisk kunskapsinhämtning de sysslade med, utan något mycket mer påtagligt och akut.

– Jag har aldrig sett elever förut som får barnkonventionen i handen och börjar läsa så fort! Det brukar vara lite mer ”ja, ja, vad är det här då, gäsp” men nu satte de verkligen igång och jobbade.

Arbetet kulminerade på torsdagen då nästan 300 elever från hela skolan och lärare tågade genom den lilla staden och skanderade ramsor bärandes plakat som bar citat från barnkonventionen och texter som ”Låt Marjam stanna”. SVT och lokala medier var på plats och bevakade.

Efter det kvarstår en vecka till deadline för överklagan av domen. Men klassen ska inte jobba mer med frågan.

– Vi ska såklart fortsätta att peppa Marjam, men jag tror att alla behöver gå tillbaka till vardagen. De har gjort en massa saker som de inte gjort förut, och som de kanske inte trodde innan heller att de kunde klara av. De har lärt sig väldigt mycket den här veckan. Så vi kommer att avrunda det hela lite och prata om vad vi gjort, vad vi har lärt oss. Sen blir det nog bra att göra lite vanliga saker och smälta det här. Men vi ska fortsätta att jobba som ett så bra team som vi har gjort den här veckan. Det har varit helt fantastiskt vad klassen har svetsats samman.

Kommentera