Vem tar ansvaret för utbildningen?

Arbetsmarknadens förändring har gjort att vissa grupper, som förr främst blev lärare, nu har fått ingångar till andra yrken. Teknik- och it-företag har skapat nya marknader för dem som förr ville bli lärare med naturorienterad inriktning. På lärarutbildningen fram till 1988 utbildade man sig till klasslärare och kunde studera med relativt låga krav på förkunskaper. Sedan kom en ny lärarutbildning och nu skulle man bli 1–7- eller 4–9-lärare och välja inriktning. Svenska och SO, eller matte och NO. För att kunna välja det senare krävdes gymnasiekompetens i naturvetenskap och resultatet blev att många fler lärare fick svenska och SO-inriktning. Samtidigt försvann styrningen av utbildningen allt mer. Lärosätena började få takbelopp, klumpsummor, att ordna utbildning för. Detta har lett till att det inte bara är stor brist på vissa typer av lärare, utan även kraftiga överflöd av andra kategorier.

Det låga söktrycket på vissa utbildningar för också med sig fler oönskade effekter. Det går att ta sig in på vissa utbildningar med väldigt låga poäng och i en utbildningsgrupp kan skillnaden mellan studenterna vara enorm. Alltifrån toppstudenter till de som med nöd och näppe hankat sig igenom gymnasiet.
Enligt Anna Jändel-Holst, utredare på Lärararnas Riksförbund och extern ledamot i Nämnden för Lärarutbildning på Linnéuniversitet, har det dessutom blivit tuffare att bedriva lärarutbildning.
– Under de senaste 20 åren har antalet kronor per student urholkats enormt. Allting bedrivs ju på en marknad i dag och eftersom högskolan ska öka sin produktivitet på liknande sätt som vanliga företag så leder kravet på produktivitetsökning till att medlen urholkas. Det blir få föreläsningar och seminarier. Det i sin tur blir problem för de studieovana eleverna som behöver mer hjälp. Högskolorna klarar inte riktigt av att ta hand om den breddade rekryteringen som kommer in idag.

Ovanpå detta saknas ordentliga underlag för hur situationen är när det gäller tillgång och efterfrågan på lärarmarknaden. Enligt Anna Jändel-Holst kan den beslutade lärarlegitimationen komma att råda bot på detta och därmed skapa en bild av dimensioneringsbehovet. Men det tar tid:
– Kommunerna känner inte till behoven och eftersom det inte funnits några ordentliga behörighetsregler på 20 år så finns ingen statistik. Att det är brist på matte- och NO-lärare är egentligen bara en känsla som man har.

Karin Mårdsjö Blume är ordförande i Lärarutbildningskonventet (frivillig sammanslutning av representanter för lärosätena) samt dekan för lärarutbildningen i Linköping. Den värsta osäkerheten efter utbildningens senaste omgörning har lagt sig, menar hon.
– Läget har återgått lite till det normala. Väldigt många vill bli lärare. Vad vi ser är att söktrycket är timglasartat. Många vill jobba med små barn och många vill bli gymnasielärare. Till 4–6 och framförallt 7–9-utbildningarna är det färre som söker. Kanske borde man överväga att istället ha en enda ämneslärarutbildning för barn mellan 13–19 år. Nu blir det fokus på äldre barn. Barn i yngre tonåren är en otroligt viktig åldersgrupp och det är viktigt att lärarna kan lära sig att möta den gruppen, säger Karin Mårdsjö Blume.

Mot bakgrund av den sneda sökbilden ska Lärarutbildningskonventet utreda saken och i likhet med Anna Jändel-Holst menar Karin Mårdsjö Blume att bristen på statistik är ett stort hinder.
– Tidigare hade vi dimensioneringskonferenser som departementet ordnade. Då tog staten det ansvaret. Nu står vi lite ensamma, varje lärosäte får agera i dialog med skolvärlden i regionen. Och det fungerar ofta bra. Det är intensiva dialoger men vad som saknas är en nationell samling, säger Karin Mårdsjö Blume.
– Vi har inte kunskaper kring det nationella läget. Vi har forskat i det och vi hittar helt enkelt inte en samlad statistik kring hur behovet ser ut, säger Karin Mårdsjö Blume.
Och det är inte bara NO och matematik där brist spås. Språklärare generellt och behöriga särskollärare är det också tunt med, enligt Karin Mårdsjö Blume, som även hon ser att utbildningen urholkats rent resursmässigt.
– När vi frågar studenterna så är det två saker som de saknar och det är mer undervisningstid och mer återkoppling. De vill ha föreläsningar där de kan tala med läraren i pausen i ett mänskligt möte.

Vad ska då göras? Karin Mårdsjö Blume lyfter fram vikten av goda förebilder och arbetsro:
– Jag tror att man kan öka intresset genom anpassade kampanjer och genom goda förebilder. Sedan handlar det om andra saker som att betala lärarna bättre och ge dem arbetsro. Det finns en väldig klåfingrighet i Sverige bland politikerna att ändra saker hela tiden. Det är ganska tröttsamt i längden. Titta på det finska exemplet. Där har lärarna bra betalt och arbetsro istället för en massa ständiga reformer. Och det har gett resultat.
Anna Jändel-Holst understryker frågan om huvudmännens ansvar att undersöka behoven.
– Om huvudmännen har någorlunda koll på vilka lärare som kommer att behövas framöver så finns möjlighet att planera lärarutbildningen utifrån detta. När det gäller förskollärare, där rekryteringen ofta är lokal, så kan det räcka med en regional dialog, mellan högskola/universitet och omgivande kommuner. När det gäller ämneslärare bör dessa istället utbildas på de lärosäten som är bäst – så här krävs en nationell överblick och planering/dimensionering.