Vikten av ett inte så främmande språk

Debatten om vikten av att svenska elever lär sig andra språk utöver engelskan har gått varm de senaste åren, dock lyser politiska initiativ med sin frånvaro.

Samtidigt som språkintresset hos unga människor rasar – trots att världen de ska navigera vidare i är mer internationell än någonsin – höjs röster som förklarar vilka incitament som krävs för att vända utvecklingen.

Utöver exportstatistik och analyser om vilka språkområden som är av strategisk vikt efterlyser jag – särskilt i ljuset av att generationerna som står i startgroparna att ta över riskerar att gå miste om erfarenheten – personliga historier som berättar om hur det var för oss som vittnar om hur tragglandet av verb och prepositioner plötsligt tillåts blomstra i en ny omgivning.

Erfarenheter av smärta och skönhet, som handlar om mycket mer än bara språket, om att vidga världen, varefter ingenting är sig riktigt likt.

Utan dessa erfarenheter hade allt som följde aldrig inträffat:

24 augusti 1996, kvällskurs i tyska på Charlottenburgs folkhögskola. Vi var en liten men brokig skara.

Alida från Polen rättade oss andra så fort vi öppnade munnen, men under hösten blev hon min bundsförvant. Hennes far hade tvingat henne att söka lyckan i Berlin – enligt honom framtidens maktcentrum, vilket i mina ögon verkade minst sagt osannolikt. Mannen hon var förlovad med satt i fängelse, då han sålt plagierade märkesklockor.

Trots all olycka präglades hennes grundstämning av ett förtröstansfullt allvar och hon var den enda som uppmuntrade mig att fortsätta kämpa, särskilt när trösklarna var som högst.

Ashkan från Iran hade flytt sitt land med nio barn, det var nästan omöjligt att föreställa sig. Barnaskaran skulle klara sig med hjälp av pengarna han drog in på byggarbetsplatser i det forna Östberlin. Det fanns ingen tillit eller moral, förklarade han och jag instämde, samtidigt som jag skämdes, då jag inte hade någonting eget att bidra med till de stora frågorna, de som handlade om girighet, svaghet och drömmar.  

Giuseppe från Florens bjöd hem mig den tredje oktober. Kvällen till ära hade han dukat med vit duk, tända ljus och tyska pappersflaggor. Efter Saltimboccan lät han mig läsa tyska fraser, på mycket nära håll spanade han in min tungas placering i munnen och jämförde den med bilden i läroboken i fonetik som låg uppslagen mellan oss.

Ingenting kunde stoppa frenesin i tyskan som nu var vår att trolla med.  

När vi klarat av hälften av kursen firades detta med ett knytkalas. Giuseppe dukade fram smördegsknyten med köttfärs. Efterfrågan vann en förkrossande seger över utbudet. En hel Barilla-fabrik hade krävts för att förläna honom verklig hjältestatus, nu blev slutresultatet bitterljuvt. Alida hade tillverkat vodkamarinerade fikon som tyvärr inte gick att lösgöra från de turkosa servetterna de var inlindade i. Ashkan bjöd på lövtunna stenhårda brödskivor. Jag knaprade glupskt i mig samtidigt som han berättade om shahen av Irans statsbesök i Västberlin 1967. Ingenting kunde stoppa frenesin i tyskan som nu var vår att trolla med.  

Jag tittade ut på skolgården och undrade hur många elever som hade slussats ut i den tyska verkligheten via skolan och var i historieberättelsen jag kom in i. Jag tittade upp mot klassrummet på andra sidan gården, där en annan grupp kämpade med sina språkliga och kulturella utmaningar, skuggorna som rörde sig i ljuset från lysrören, verben, drömmarna och rädslorna vi alla för en kort tid delade.

23 år senare inser jag att utan dessa erfarenheter hade allt som följde aldrig inträffat, samtidigt som jag lägger sista handen vid ännu en rapport om främmande språk och exportstatistik.

Valle Wigers, författare och presschef på tyska ambassaden i Stockholm