”Ulla Hamilton blundar för ökad segregation”

Vd för Friskolornas riksförbund, Ulla Hamilton, menar i ett debattinlägg att ”frågan om skolsegregationen är för dominant. Det fokuserar på fel saker i frågan om att vända trenden” (Skolvärlden 9/2015). Vad Ulla Hamilton vill undvika är en diskussion kring de vinstdrivande skolkoncernernas behov av segregerad skola.

Ulla Hamilton förvanskar och förbiser IFAUs, OECD:s  och PISA-rapporternas oro för den ökade segregationen i svensk skola. Hon har rätt i att Sverige inte är sämst i klassen jämfört med andra OECD-länder, men från att ha haft en av världens mest likvärdiga skolor i slutet av 1990-talet så tillhör vi nu medelmåttorna. Det finns mängder av rapporter som beskriver denna utveckling. PISA-rapporten 2010 konstaterar att Sverige tillhörde de länder där likvärdigheten försämrats snabbast. OECD konstaterar i en rapport från 2013 att de länder som försämrat sina skolresultat också haft en försämring av likvärdigheten medan länder som ökat sin likvärdighet också fått bättre skolresultat.

Skolverket skriver i rapporten Likvärdig utbildning i svensk grundskola? från 2012 att ”Skolverket bedömer att likvärdigheten i den svenska skolan har försämrats… Bedömningen bygger på det faktum att variationen i skolans genomsnittliga resultat har ökat kraftigt och att elevsammansättningen på skolorna betyder allt mer för elevernas resultat.”

Vad Ulla Hamilton inte vill kännas vid är att friskolorna har ett behov av ett positivt segregerat elevurval. I de fristående skolorna har 66 procent av elevernas föräldrar en eftergymnasial utbildning jämfört med 53 procent i de kommunala skolorna. Och föräldrarnas utbildningsnivå är den enskilt viktigaste faktorn för hur eleverna klarar skolan. 

Har en elev föräldrar med en eftergymnasial utbildning får hen i genomsnitt 238,9 meritpoäng i årskurs 9. Har eleven föräldrar med gymnasial utbildning får hen 212,3 meritpoäng och har eleven förgymnasial utbildning får hen 157 meritpoäng. I genomsnitt skiljer det nästan 82 meritpoäng mellan eleverna med högutbildade respektive lågutbildade föräldrar. 

Samlar man många elever med välutbildade föräldrar på vissa skolor, så som de fristående skolorna gör, får dessa skolor mer eller mindre automatiskt goda resultat. Det gäller i allt. Fler elever når målen i grundskolan, fler klarar behörighetskraven till gymnasieskolan etc.

Att det är de välutbildade föräldrarna som i första hand väljer en fristående skola gäller även de som har utländsk bakgrund. De välutbildade samlas på de fristående skolorna medan föräldrar med utrikes bakgrund, som har kort utbildning, återfinns på de kommunala skolorna. 

Tar man hänsyn till föräldrarnas utbildningsbakgrund när man jämför fristående och kommunala skolor försvinner skillnaderna i princip helt. Denna skolsegregation är bra för de vinstdrivande skolaktiebolagen eftersom det är en förutsättning för deras stora vinster. Om de hade samma elevsammansättning som de kommunala skolorna skulle det vara omöjligt att få till en bra undervisning med den låga lärartäthet som dessa skolkoncerner har. I genomsnitt har lärarna i vinstdrivna skolor cirka 25 procent fler elever än lärarna i kommunala skolor.

Men det som är bra för de privata skolkoncernerna är dåligt för skolsystemet i dess helhet. För finns det vinnare så finns det förlorare. Positivt segregerade vinnarskolor i friskolebranschen och negativt segregerade kommunala förlorarskolor. Det är denna segregation som Ulla Hamilton inte vill att vi ska se.

Jan-Åke Fält, gymnasielärare, biträdande kommunombud Värmdö kommun och aktiv i Nätverket för en likvärdig skola