Annons

#SLpåväggen där, säg mig var skolan är

"Var ligger den skolan?", "Hur lång tid tar det att åka dit?" och "Jag kan tänka mig att pendla en timme enkel väg...kanske?".

Några av de vanligaste frågorna och funderingarna som dyker upp i samtalen med eleverna är avståndet. Avståndet till olika skolor. Det är viktigt och samtidigt så svårt att få en överblick. Vad innebär det att resa en timme enkel väg, en vårdag? En vinterdag i snöstorm? eller en ruggig höstdag i spöregn. Vädret och årstiderna spelar en stor roll. Samtidigt som schemat på den nya skolan är av stor vikt. 

Dessa funderingar hos eleverna och resonemanget om resväg, restid och avstånd fick mig att börja fundera på hur jag skulle kunna visualisera pendlingen för eleverna. Jag printade ut spårkartor för att kunna peka och ge ut till eleverna. Men på lång sikt är det inte hållbart, varken för miljön eller min egen arbetssituation. Det skulle inte fungera att springa till skrivaren och printa ut en spårkarta, dessutom är de snyggt svarta, så det skulle inte gå att skriva på kartorna.

En tanke slog mig och strax innan jul inledde jag ett nytt projekt, som jag valde att kalla #SLpåväggen.

Med blyertspenna, linjal och suddgummi påbörjade jag arbetet med att skissa upp en spårkarta på min ena vägg och det skulle inte bli den här lilla spårkartan. Min karta mäter hela 3x2,5m. Kartan har alltså en total area på 7,5 kvadratmeter.

Tänk dig själv en spårkarta där du måste stå på en stol för att kunna peka på Jakobsberg! Ja, jag vet att alla som läser det här inlägget inte bor i Stockholm, men visste du att Jakobsberg faktiskt är en av landets största tågstationer, sett till antalet resande. Jakobsberg på min spårkarta ligger på en höjd av 2,1 meter från golvnivå. Kartan täcker alltså hela min vägg. Det är ganska mäktigt att stå bredvid den.

Det tog mig nästan tre veckor att färdigställa kartan. Från det att jag skissade med blyerts till att jag färglade med tusch och fyllde i stationsnamnen med permanentpenna. Ett ganska gediget arbete, men roligt.

Det bästa med att arbeta som studie- och yrkesvägledare är friheten att skapa och arbeta med spännande projekt som gynnar mina elever. Mitt hörn av skolan ska vara levande. Det ska hända saker och vara intressant. Förhoppningsvis inspirerar det också syv-kollegor runt om i landet. För en gigantisk spårkarta kan man göra var i landet man än befinner sig. För nästan överallt finns det kollektivtrafik och även om det inte är tåg, så kan man göra en karta över busstrafiken.

Nu återstår arbetet att printa ut en mängd skolor och placera ut på kartan. För det är ju det syftet med kartan är. Att jag ska kunna visualisera var skolorna ligger, så eleverna får en konkret bild av var skolorna finns i relation till hemmet och utifrån det kan bilda sig en uppfattning om hur lång tid det tar att resa till skolan.

Nu är kartan i alla fall på plats, lagom till eleverna börjar vårterminen.

Reagera på inlägget:

Därför måste syv börja redan med sexåringar

Nollan. Förskoleklass. Sexårs. Kärt barn har många namn. Eller vad säger man? På min skola kallas det nollan, eller förskoleklass hos vissa. Jag antar att det är lite flexibelt. Kalla det vad man vill.

Det är torsdag kväll. Klockan börjar närma sig 17.30. På skolan börjar människor samlas. Inte elever, utan föräldrar till elever. Mammor och pappor. Regnet hänger i luften, det är så där varmt, kvavt och lite dimmigt ute. Tänk om vädret bara kunde bestämma sig. Det är ju så man får huvudvärk.

Rektor, biträdande rektor, skolpsykolog, skolsköterska, rörelsepedagog och så jag då, studie- och yrkesvägledaren, går genom korridorerna till första klassrummet. Dörren står på glänt, ett sorl hörs inifrån. Någon häller upp kaffe i en plastmugg, det är sånt som hör föräldramöten till. Ikväll har föräldrar till våra elever i förskoleklass samlats. Nollan. Förskoleklass. När närvarande i elevhälsan ska presentera sig säger jag kort mitt namn och titel, ”David Spak, studie- och yrkesvägledare”. Det är roligt att stå framför nyfikna föräldrar och berätta om studie- och yrkesvägledning. Jag är tacksam för att jag fick inbjudan för några veckor sedan.

”Vad gör en studie- och yrkesvägledare med förskoleklasselever?”

Frågan är relevant. Jag är inte förvånad att frågan dök upp, för det är inte en självklarhet att studie- och yrkesvägledaren är med på föräldramöten i förskoleklass.

”I förskoleklass arbetar vi med att prata om jobb, vad ni föräldrar jobbar med, vad det finns för jobb i samhället, vi ritar, pratar drömmar, går yrkespromenader, gör studiebesök och mycket mer.”

Förvånade, men nöjda blickar. En nickning här och ett hummande där. Glad att få berätta om mitt arbete med studie- och yrkesvägledare i förskoleklass. För det är här det börjar. Amerikanska forskare har i en ny studie kommit fram till att det är vid sex års ålder flickor börjar associera smarthet med män, snarare än kvinnor. Studien visar alltså att det är vid sex års ålder stereotyper riskerar att påverka flickors val i livet.

Att forskarna kommit fram till det här resultatet kanske inte förvånar mig särskilt mycket. Det är ju trots allt det som Linda Gottfredsons teori om individens egna begränsningar och kompromisser, handlar om. Teorin menar till exempel att barn redan vid 3–5 års ålder blir medvetna om att vuxna har roller i världen och de inser att de småningom också kommer att bli vuxna. Det som nästan går att applicera direkt från Gottfredsons teori, på forskarnas studie är det, är att barn i 6–8 års ålder börjar bli mer medvetna om arbetsroller och de börjar tilldela dem specifika kön. Så applicerar man Gottfredsons teori på forskarnas resultat kan man se likheter. Så det är här det måste börja.

Det är i förskoleklass det studie- och yrkesvägledande arbetet måste börja. Om inte tidigare.

Reagera på inlägget:

Studie- och yrkesvägledning är inte lika med studie- och yrkesvägledaren

Studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar. Hur ofta har ni inte hört det? Och ni som inte har det, så är det faktiskt.

För studie- och yrkesvägledning är inte likställt med studie- och yrkesvägledaren, även om många i vårt avlånga land tror det. Allt ifrån skolledare till skolpersonal, till huvudmän och politiker.

Jag säger inte att alla tror det, för så är det absolut inte, men många. Jag baserar mitt ”många” på vad jag har hört från kollegor och vad jag kan läsa mig till i diverse SYV-nätverk på sociala medier. En hel del SYV-tjänster är små och på små SYV-tjänster är det svårt att arbeta kvalitativt. Och kvalitativt arbete grundar sig i en tanke, ett syfte och således ofta en plan för arbetet.

I studie- och yrkesvägledarsvängar brukar detta kallas SYV-plan. Varje fristående huvudman borde ha en SYV-samordnare oavsett om man har en skola, fem skolor eller fyrtiotre skolor, som tillsammans med studie- och yrkesvägledarna kan arbeta fram en SYV-plan och samordna studie- och yrkesvägledningen. Varje kommun borde ha en SYV-samordnare för de kommunala skolorna, med nyss nämnda arbetsuppgifter. Större kommuner med fler skolor borde ha flera.

Det är mycket som borde finnas, om du frågar mig, men ibland får man ta små steg. Små steg i det stora sammanhanget, men kanske stora steg i det lilla sammanhanget. Det stora sammanhanget skulle kunna vara en kommun och det lilla sammanhanget skulle kunna vara ens arbetsplats i den kommunen. Den enskilda studie- och yrkesvägledaren kan sannolikt inte ensam påverka en hel kommuns arbete, men ofta kan man påverka arbetet på sin arbetsplats.

På min skola fanns det redan en SYV-plan när jag började, men jag har reviderat den och nu är det dags att implementera den i verksamheten. För att implementera det bra behöver jag ha alla med mig på tåget. Så istället för att jag, eller skolledare, eller någon annan ska hiva fram en bibba papper och säga; ”Här är SYV-planen. Nu ska vi jobba utifrån den!”, så förberedde jag en presentation om den vida och snäva vägledningen, lite styrdokument och utdrag ur SYV-planen. Skolans enhetsledare och skolledare samlades och jag berättade hur vi tillsammans ska arbeta enligt SYV-planen. För arbetet kan inte göras enskilt av mig, skolledare, lärare eller någon annan anställd på skolan. Vi måste arbeta tillsammans.

Således en dag i förra veckan, en av de där soliga dagarna, samlades skolans enhetsledare tillsammans med skolledningen i ett klassrum på skolan. Ett klassrum högst upp i byggnaden, så man kom helt svettig med kaffekoppen i ena handen och datorn i andra. Hur som helst. Kopplade upp datorn och började; ”Nu kommer jag med en sådan här mastig sak igen (viftar med skolans plan för studie- och yrkesvägledning), så jag har tagit med lite go’fika också.”

Efter att ha hivat fram ett par burkar med hembakta mazariner återgick jag till presentationen. På tavlan visades en bild på en pedagog och två barn i, gissningsvis, årskurs 1 eller kanske till och med förskoleklass tillsammans med rubriken ”Studie- och yrkesvägledning – hela skolans ansvar”. För det har vi ju nu lärt oss, vi som orkat läsa inlägget ända hit (med glimten i ögat).

Bilden på de yngre barnen tillsammans med texten valde jag såklart medvetet, för att provocera fram en reaktion. Jag kan inte säga med säkerhet att någon i personalgruppen framför mig såg särskilt förvånand ut, men några lyfte säkert på ögonbrynet i smyg. Men efter att ha dragit igenom en snabbis om att barn redan vid sex års ålder börjar begränsa sig i sina yrkesval, kan jag lova att fler än en lyfte på ögonbrynet. Ja, kanske inte av  förvåning, utan kanske lite av en dold förtvivlan, eller både och. Jag gick vidare med att berätta om studie- och yrkesvägledning i vid och snäv bemärkelse. Förklarade att studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar och att vi gemensamt ska jobba för att tillgodose elevernas rätt till och behov av studie- och yrkesvägledning.

So far, so good. Inget konstigt i det. Personalgruppen var med mig på tåget. Skönt, ibland kan man få motfrågor vid det momentet. Men jag kände på mig att jag lagt upp presentationen på ett bra sätt. Skönt att det också mottogs väl.

Vidare nu. Presentationen bjöd på lite uttdrag ur skollagen. Alltid bra med lite styrdokument att luta sig mot. ”Utan att medvetet trampa någon på tårna, vågar jag mig på att säga, att i princip allt vi gör i skolan utgår från skollagen”. Medhåll. Skönt. Andades ut. Gick vidare till mer konkreta saker.

Exempel på studie- och yrkesvägledande aktiviteter och självklart uttdrag ur skolans egen plan för studie- och yrkesvägledning. Avslutade med att skicka med enhetsledarna uppgiften att titta igenom aktiviteterna i de olika årskurserna och återkoppla till mig, så planen är helt uppdaterad lagom till läsårets start. Eller ja, strax efter dess start i alla fall.

Nu är jag och skolans enhetsledare och skolledning överens. Studie- och yrkesvägledning är inte likställt med studie- och yrkesvägledaren. På det här området arbetar vi tillsammans. Tillsammans för att tillgodose elevernas rätt till och behov av studie- och yrkesvägledning. Ett kvalitetsarbete, helt i enlighet med styrdokumenten.

Reagera på inlägget:

Vad gör egentligen en syvare på sommaren?

Semestern är slut, men inte sommaren. Faktum är att det nästan känns som sommaren kommit nu. För någon sommar känns det inte som det varit i Sverige i år. De här varma sommarkvällarna, var tog de vägen?

Hur som helst. Det är full rörelse i skolan, trots att eleverna inte börjat ännu. Det ska flyttas saker från ena klassrummet till det andra och just det, studie- och yrkesvägledaren ska flyttas. Och inte bara jag, utan hela högstadiet. Vi har fått nya lokaler vid Gullmarsplan. Men fram tills inflyttningen huserar jag i den gamla skolbyggnaden.

Det är bara några dagar kvar till skolstart. Jag är utan kontor i och med den stundande flytten, men det gör inget. Jag springer runt på olika möten som rör elevhälsoteamet och trygghetsgruppen på skolan. För i år ska jag leda trygghetsarbetet på högstadiet.

När jag skriver detta sitter jag på mitt gamla kontor. Det ekar tomt. Den här terminen ska kontoret övertas av en lärarkollega, eftersom jag flyttar min huvudsakliga anställning till den nya skoleneheten.

Jag tittar på klockan, det är snart dags för nästa möte. Jag sparar elevpresentationen jag just arbetat med, stänger ner datorn. Det är fem minuter kvar tills mötet ska börja, så jag sätter mig ned och sluter ögonen. Tänker på sommaren. Jag har hunnit med ganska mycket arbete, men vad gör egentligen en studie- och yrkesvägledare på sommaren? Den frågan är det många som ställt till mig och när jag tänker tillbaka på min sommar, så inser jag att jag har haft fullt upp. De första dagarna efter att eleverna slutat så tog jag omhand om allt kringarbete kring gymnasievalet och knöt ihop säcken, jag passade även på att skriva en "att göra"-lista. 

En kompis sa till mig "du kan väl inte ha så mycket att göra?". Jo tjena, det trodde jag också, tills jag gjorde min ”att göra”-lista. Listan som aldrig ser ett slut.

Avsluta vårens gymnasieantagning, vilket jag redan nämnt, kontakta elever och vårdnadshavare vid behov, förbereda höstterminen, träffa kollegor för att byta erfarenheter och få inspiration, gå igenom elevlistor och slutbetyg, planera prao och SYV-lektioner, revidera SYV-planen, uppdatera årshjulet, skapa nya rutiner, läsa på teorier och eventuella nya beslut från riksdag och regering.

Listan kan göras lång och ja, helt ärligt, vill man kan man göra så den aldrig tar slut. Sommarens arbete bestod bland annat av att göra presentationer inför höstens föräldramöten och klasspresentationer. Tänk att något så enkelt kan ta så lång tid. Känns som jag suttit och fnulat hur länge som helst på samma presentationer, hoppade efter ett tag över till nästa och sitter nu med den tredje. Att alternera lite kanske ökar produktiviteten, men efter ett tag kändes det som att kroppen gått in i semesterläge för tidigt.

Nu är jag tillbaka. Utanför fönstret lyser solen. Jag hör barnen på fritids skoja och ha kul. Jag sitter på mitt gamla kontor. Det ekar tomt. Jag ler för mig själv. Jag lyckades bocka av alla punkter på min lista.

Snart kommer nya och gamla elever. Jag är peppad. Jag är redo för en ny termin. Nu börjar årshjulet om på nytt. Nu kör vi!

Reagera på inlägget:

Så kan den nya syv-plattformen locka 15-åringarna

I en motion till riksdagen från Camilla Waltersson Grönvall (M) med flera, föreslås det att en nationell studie- och yrkesvägledningsplattform tas fram. Det tycker jag låter som en alldeles ypperlig idé och jag ser positivt på att man vill satsa på moderna verktyg. Jag förespråkar digitala verktyg och IKT i studie- och yrkesvägledning, eftersom jag menar att en kvalitativ studie- och yrkesvägledning i framkant innehåller just de digitala verktyg som finns tillgängliga i dagens samhälle. Riksdagen fattade beslut i frågan och i ett tillkännagivande uppmanar riksdagen regeringen att jobba för detta.

På syv-plattformen, som jag förstår det, ska det bland annat finnas svar om olika behörigheter och antagningsprocesser. Just de här frågorna går ju att finna svar på med en enkel sökning på internet och det finns en mängd olika sidor som ger svar på just detta. Om den här digitala plattformen blir verklighet så är min förhoppning att det verkligen blir en syv-plattform och att man jobbar med just tillgängligheten.

Till exempel hoppas jag att man, om inte från början så efter en tid, kan erbjuda även digitala vägledningssamtal i form av förslagsvis en chatt eller en videochatt. Jag välkomnar såklart en digital syv-plattform, men det krävs att man har ett tydligt syfte och en målgrupp samt att man utreder vem eller vilka som ska stå bakom plattformen och hur plattformen kan utvecklas så vi inte får ytterligare en hemsida i mängden med frågor och svar.

Jag upplever att ungdomar tycker det är svårt nog att hitta information i dagsläget, då det finns en stor mängd olika sidor med snarlik information. Det skulle också kunna vara en bidragande orsak till att ungdomar istället vänder sig till sin studie- och yrkesvägledare med frågor om till exempel behörighet.

Vilken är egentligen målgruppen? I motionen framgår det att föräldrar och elever enklare kan få hjälp att söka reda på fakta om utbildningsvägar. En plattform som riktar sig till föräldrar skiljer sig sannolikt enormt från en plattform som riktar sig till ungdomar. Det kan kanske vara bra att ha en primär målgrupp, förslagsvis ungdomarna, som plattformen riktar sig till och att man via en knapp på plattformen kan få information som riktar sig till en sekundär målgrupp, förslagsvis föräldrarna. 

Av det jag sett och uppfattat krävs det mycket jobb för att locka 15-åringar till en plattform – som inte är Snapchat eller Instagram, vill säga. För att få ungdomarna att självmant klicka in på den eventuellt kommande syv-plattformen krävs sannolikt en tilltalande layout med lättåtkomlig och relevant information. Förutom målgruppen tror jag att avsändaren är oerhört viktig, för att få plattformen välbesökt och trovärdig. Det gäller såklart också att plattformen underhålls regelbundet och uppdateras kontinuerligt.

Waltersson Grönvall, Moderaternas skolpolitiska talesperson, säger till Skolvärlden att det handlar om tillgänglighet och att använda moderna verktyg. Jag är helt med på att det ska användas moderna verktyg, men för att en sådan här satsning ska bli lyckad är jag helt övertygad om att det krävs ett grundligt förarbete innan man publicerar plattformen, för det är ingen idé att implementera teknik bara för teknikens skull.

Det måste finnas ett klart och tydligt syfte. På så sätt kan plattformen bli en värdefull resurs som komplement till den fysiska vägledningen.

Reagera på inlägget:

Sidor