Annons

”Dags för oss vägledare att sluta acceptera små tjänster”

Låt oss diskutera kvalité i studie- och yrkesvägledning, orimligt stor arbetsbelastning och välmående. Enligt skollagen har alla elever i alla skolformer, utom förskolan och förskoleklassen, rätt till studie- och yrkesvägledning. Vidare står det att studie- och yrkesvägledningen ska utgå från elevernas behov. Hur detta sedan tolkas och konkretiseras är upp till varje huvudman. Resultatet? En studie- och yrkesvägledning av svajande kvalité och på många håll inte likvärdig över huvudtaget. När jag skrollar runt bland jobbannonser så möts jag, inte sällan, av tjänster på 40% eller där i krokarna.

Jag vet att flera skolor i Stockholmsområdet har tjänster på 10% och för inte så länge sedan såg jag en annons från en skola med nästan 1000 elever i södra Stockholm som sökte en vägledare på 50%. Dessa små tjänster innebär en helt horribel arbetsbelastning för studie- och yrkesvägledare. Jag har kollegor med ständig huvudvärk, som är stressade till tusen, kollegor som blir utmattade, ja utbrända. De jobbar så de springer ända in i kaklet och blir sjukskrivna. Är det värt det? Sjukskrivningarna i Sverige har sedan 2010 ökat kraftigt och detta kostar samhället flera miljarder kronor årligen, visar en rapport från Vision. Har vi råd med att inte ta hand om personalen? Studie- och yrkesvägledare är också bara människor, vi är inga robotar. Vi kan utföra mycket, men vi kan inte trolla med knäna. Dessutom finns det oftast bara en av oss på arbetsplatsen.

I olika SYV-forum på Internet läggs det upp jobbannonser med helt oacceptabla premisser. Upplägg som jag bara häpnar över. Jag vill vara tydlig från början med att jag vet att det finns individer som varken kan eller vill arbeta heltid och att mindre tjänster är det bästa alternativet utifrån individens situation. Det har jag stor respekt för. Syftet med det här inlägget är snarare att belysa de orimliga arbetsförhållanden som råder för många studie- och yrkesvägledare i vårt land.  Där spelar små tjänster en huvudroll. Små tjänster där man förväntas göra lika mycket som på stora tjänster.

Jag vill med det här inlägget visa på att det finns huvudmän och även skolledare runt om i landet som inte tar ansvar för studie- och yrkesvägledningen och som kanske inte ens vet vad uppdraget studie- och yrkesvägledning innebär i praktiken. I längden drabbar det eleverna. Det drabbar alltid eleverna. Jag skulle nästan vilja säga att dessa huvudmän och skolledare inte tar ansvar för sina elever. För det handlar faktiskt om att ta ansvar för att tillgodose elevernas rätt till studie- och yrkesvägledning, så eleverna kan göra väl grundade val av framtida studier och yrkesinriktning som inte begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund. Det handlar inte minst även om att värna om den anställde studie- och yrkesvägledarens välmående. För ingen vill arbeta med orimligt hög arbetsbelastning. Därför måste man se över små tjänster och prioritera, justera och anpassa arbetsuppgifterna så att arbetsbelastningen blir rimlig.

Utbildningsutskottet har nyligen genomfört en uppföljning som visar att arbetet med studie- och yrkesvägledningen är bristfällig på många skolor. Detta presenteras i en ny rapport. I en enkät från utskottet, som skickades till rektorer i grund- och gymnasieskolan framkommer det att det finns brister i såväl statens som skolornas styrning av studie- och yrkesvägledningen. Uppföljningen som utskottet gjort visar på att elevernas behov av studie- och yrkesvägledning ökat, bland annat till följd av valalternativen när det kommer till studier och yrken har blivit fler. Uppföljningen visar också på att kunskaperna om skolans vägledningsuppdrag varierar och i många fall är dessa kunskaper begränsade hos huvudmän och rektorer.

Samtidigt som jag läser om vad uppföljningen kommit fram till sitter jag med flera jobbannonser framför mig som erbjuder allt ifrån 20% till 60% stora tjänster, inte för att jag söker nytt jobb, utan för att jag är förundrad över hur stor arbetsbelastning författarna bakom annonserna tror att en studie- och yrkesvägledare klarar av. En annons erbjuder en tjänst på 40%. Den sökande förväntas ha hand om nästan 900 elever i högstadiet fördelat på två olika skolor. Nästan 900 elever får alltså möjligheten att träffa sin vägledare endast en dag i veckan. Jag skulle säga att det är näst intill omöjligt, om inte omöjligt, att bedriva en kvalitativ studie- och yrkesvägledning med en så stor mängd elever på endast en dag i veckan, i enlighet med de riktlinjer som ges i bland annat Lgr11, allmänna råd från Skolverket samt kvalitetsrapporten (2013) från Skolinspektionen. Den jobbannonsen jag läser gör sällskap med flera andra jobbannonser där man söker studie- och yrkesvägledare till små tjänster, med orimligt hög arbetsbelastning.

Vägledning bedrivs i stora drag på två sätt, vägledning i snäv bemärkelse och vägledning i bred bemärkelse. Den snäva vägledningen, är kanske den de flesta förknippar med studie- och yrkesvägledare. Det är bland annat individuella samtal, föräldrainformation och att göra studiebesök med elever. Det skulle man möjligtvis hinna med på en liten tjänst, men så kommer den minst lika viktiga delen av en studie- och yrkesvägledares uppdrag, den breda studie- och yrkesvägledningen. Den kan till exempel handla om att arbeta mot skolans pedagoger när det kommer till studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar, arbeta med PRAO tillsammans med berörd personal, delta i elevhälsoteamets arbete på skolan, delta i olika projekt och utveckla kontakter med arbetslivet. Skolverket skapat en publikation med goda exempel på den breda vägledningen, som heter Studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar. Publikationen är väl värd att läsa, både för inspiration och för att kunna skapa sig en uppfattning om den breda studie- och yrkesvägledningen.

Att hinna med den breda studie- och yrkesvägledningen på en eller några dagar i veckan är helt ärligt orimligt. Jag tror jag får medhåll från de allra flesta av mina kollegor. Det kan såklart finnas legitima skäl för skolor och huvudmän att bara ha en studie- och yrkesvägledare på deltid, men jag läser allt för ofta annonser där arbetsbelastningen är helt orimlig i förhållande till storleken på tjänsten. När det kommer till små tjänster behöver man vara tydlig med arbetsuppgifterna och dessa måste justeras och anpassas till en rimlig nivå i relation till tjänsten. Men man behöver också som huvudman och skolledare utforma tjänsten så den är rimlig i förhållande till antalet elever och anpassad utifrån elevunderlaget.

Det talas ofta om hur viktigt det är med studie- och yrkesvägledning och att vägledningen behöver stärkas, men om man inte satsar på vägledning och studie- och yrkesvägledare så kommer inte vägledningen att stärkas. Bristen på satsningar visar tyvärr på att man trots allt inte tycker att studie- och yrkesvägledningen är så viktig. Ett tag trodde jag att vi gick mot fler och fler heltidstjänster för studie- och yrkesvägledare, men tydligen inte.

Den stora frågan är hur vi kan arbeta för att minska stress hos kollegor och främja välmående? Kanske är det dags för oss vägledare att helt enkelt sluta acceptera små tjänster, ställa högre krav på arbetsgivare och vara tydligare med vad uppdraget som studie- och yrkesvägledare innefattar?

Reagera på inlägget:

Så blir prao värdefull för alla parter

Det är måndag morgon. Det är fortfarande ganska kyligt ute, vilket kanske inte är så konstigt i februari. Jag står tillsammans med två andra killar från skolan. Snart blir vi insläppta genom en sidodörr. Bakom stora garageportar står bilarna redo. Vi blir presenterade för vår handledare. Snart blir vi visade till ett klädförråd. Vi väljer ut ett passande larmställ. Eller ja, i alla fall jackorna till ett larmställ. En svag doft av rök letar sig in i min näsa. Jackan är några storlekar för stor, men den sitter ändå ganska bra. Den här veckan för jag testa på det många drömmer om som barn och även vuxna. Vi går ut i vagnhallen. Där står de röda bilarna på rad. På ryggen framför mig står det ”Räddningstjänsten” på min egen rygg står det ”Brandkåren Attunda”. Det är första dagen på min första prao-period. Det är allra första gången jag kommer i närkontakt med arbetslivet. Veckan hos Brandkåren Attunda gav mig oerhört många erfarenheter. Erfarenheter jag knappast hade kunnat anskaffa mig genom studiebesök eller yrkesbesök på skolan. När jag gick i grundskolan fick vi också besök av yrkesverksamma, vi fick gå på studiebesök och vi fick göra prao två gånger och en internprao i skolköket. Jag minns att internpraon var det värsta, mest för att alla klasskompisar stod och pikade en där jag sköljde av deras disk. Praon var det bästa, då fick komma ut i arbetslivet, testa på och anskaffa mig mängder av kunskap. Allt detta tillsammans har gett mig ovärderliga erfarenheter. Något jag vill kunna erbjuda mina elever också. Prao går inte att ersätta. Det är något speciellt och jag är positiv till att riksdagen klubbat igenom lagändringen, som medför att prao åter blir ett obligatoriskt inslag i grundskolan. 

Praogruppen.

Förra året gav min rektor mig i uppgift att undersöka om det var möjligt att återinföra prao som en del av skolans verksamhet. Detta var innan regeringen annonserade om ett nytt förslag om att göra prao obligatorisk igen. Hur som helst var det ett uppdrag jag gladeligen högg tänderna i, för jag minns själv mina två prao-perioder väldigt tydligt. De gav mig tidiga och ovärderliga arbetslivserfarenheter. Något jag blev fast besluten att erbjuda även mina elever. Men arbetet med prao kräver mycket. Det ska administreras, hittas prao-platser, samverkas med näringslivet och lärarlaget. För att prao ska bli en värdefull verksamhet behöver alla involveras. Jag började undersöka möjligheterna och vilka resurser vi hade på skolan och i närsamhället. Jag kartlade närområdet, hur många näringsidkare finns det i området, vilka är lämpliga prao-platser och vilka är det inte? Hur ser variationen av arbetsgivare och branscher ut? Ganska snabbt kom jag fram till att det fanns bra underlag för att återinföra prao på skolan.

Redan från början var jag tydlig med att det inte var ett lass jag varken kan eller tänker dra själv. Inga konstigheter. Studie- och yrkesvägledaren är ingen prao-administratör och det blir extra viktigt att betona nu när prao blir en obligatorisk verksamhet i höst. Grundtanken var att mina elever själva skulle söka prao-platser, vilket de gjorde med bravur, men det är alltid bra att ha några extra platser på lager, så jag skrev ihop ett brev till näringsidkarna i närområdet. Jag gick runt och träffade representanter på potentiella prao-platser. På bara en runda i närsamhället fick jag 17 positiva svar. Inte nödvändigtvis en garanterad prao-plats, men inte heller en stängd dörr. Jag fick även tre svar där arbetsgivarna avböjde att bli prao-plats.

Under hösten gick vi ut till vårdnadshavare och elever att hela årskurs 8 ska genomföra prao under vårterminen. Och med det så var bollen i rullning. Eleverna började söka efter arbetsplatser. prao-lappar trillade in. Eleverna hittade alla möjliga arbetsplatser. Försvarsmakten, advokatfirma, Scania, butiker av olika slag, skolor och förskolor, bara för att nämna några av arbetsplatserna. Årets prao blev verkligen ett samarbete mellan skola och arbetslivet, precis som det ska vara. För prao bör ses som en angelägenhet för alla, skola, arbetsliv, hemmet och andra berörda instanser, särskilt med tanke på kommande lagändring. Finns det branscher som har svårigheter med kompetensförsörjningen i kommunen? Javisst! Redan där har vi ett gäng prao-platser. Visa vad just ert yrke innebär, bredda våra ungdomars bild av olika yrken. Hjälp dem förstå vad er bransch arbetar med, så kanske ni har era framtida kollegor, just där, framför er.

Men för att göra prao till en värdefull verksamhet för alla parter behöver vi definiera ett tydligt syfte och mål med verksamheten. Varför ska prao finnas som en del av skolverksamheten? Ta dig tid, skolledare, politiker, studie- och yrkesvägledare, näringslivsrepresentanter, ja alla som är inblandade på ett eller annat sätt, ta dig tid att fundera på den frågeställningen. Vilka ämnen ska integreras med prao? Det är en vanligt förekommande fråga, alla ämnen såklart! Alla ämnen kan integreras med prao, tänk stort, tänk utanför boxen. Ta hjälp av studie- och yrkesvägledare, yrkesverksamma eller annan relevant person i din närhet.

Reagera på inlägget:

#SLpåväggen där, säg mig var skolan är

"Var ligger den skolan?", "Hur lång tid tar det att åka dit?" och "Jag kan tänka mig att pendla en timme enkel väg...kanske?".

Några av de vanligaste frågorna och funderingarna som dyker upp i samtalen med eleverna är avståndet. Avståndet till olika skolor. Det är viktigt och samtidigt så svårt att få en överblick. Vad innebär det att resa en timme enkel väg, en vårdag? En vinterdag i snöstorm? eller en ruggig höstdag i spöregn. Vädret och årstiderna spelar en stor roll. Samtidigt som schemat på den nya skolan är av stor vikt. 

Dessa funderingar hos eleverna och resonemanget om resväg, restid och avstånd fick mig att börja fundera på hur jag skulle kunna visualisera pendlingen för eleverna. Jag printade ut spårkartor för att kunna peka och ge ut till eleverna. Men på lång sikt är det inte hållbart, varken för miljön eller min egen arbetssituation. Det skulle inte fungera att springa till skrivaren och printa ut en spårkarta, dessutom är de snyggt svarta, så det skulle inte gå att skriva på kartorna.

En tanke slog mig och strax innan jul inledde jag ett nytt projekt, som jag valde att kalla #SLpåväggen.

Med blyertspenna, linjal och suddgummi påbörjade jag arbetet med att skissa upp en spårkarta på min ena vägg och det skulle inte bli den här lilla spårkartan. Min karta mäter hela 3x2,5m. Kartan har alltså en total area på 7,5 kvadratmeter.

Tänk dig själv en spårkarta där du måste stå på en stol för att kunna peka på Jakobsberg! Ja, jag vet att alla som läser det här inlägget inte bor i Stockholm, men visste du att Jakobsberg faktiskt är en av landets största tågstationer, sett till antalet resande. Jakobsberg på min spårkarta ligger på en höjd av 2,1 meter från golvnivå. Kartan täcker alltså hela min vägg. Det är ganska mäktigt att stå bredvid den.

Det tog mig nästan tre veckor att färdigställa kartan. Från det att jag skissade med blyerts till att jag färglade med tusch och fyllde i stationsnamnen med permanentpenna. Ett ganska gediget arbete, men roligt.

Det bästa med att arbeta som studie- och yrkesvägledare är friheten att skapa och arbeta med spännande projekt som gynnar mina elever. Mitt hörn av skolan ska vara levande. Det ska hända saker och vara intressant. Förhoppningsvis inspirerar det också syv-kollegor runt om i landet. För en gigantisk spårkarta kan man göra var i landet man än befinner sig. För nästan överallt finns det kollektivtrafik och även om det inte är tåg, så kan man göra en karta över busstrafiken.

Nu återstår arbetet att printa ut en mängd skolor och placera ut på kartan. För det är ju det syftet med kartan är. Att jag ska kunna visualisera var skolorna ligger, så eleverna får en konkret bild av var skolorna finns i relation till hemmet och utifrån det kan bilda sig en uppfattning om hur lång tid det tar att resa till skolan.

Nu är kartan i alla fall på plats, lagom till eleverna börjar vårterminen.

Reagera på inlägget:

Därför måste syv börja redan med sexåringar

Nollan. Förskoleklass. Sexårs. Kärt barn har många namn. Eller vad säger man? På min skola kallas det nollan, eller förskoleklass hos vissa. Jag antar att det är lite flexibelt. Kalla det vad man vill.

Det är torsdag kväll. Klockan börjar närma sig 17.30. På skolan börjar människor samlas. Inte elever, utan föräldrar till elever. Mammor och pappor. Regnet hänger i luften, det är så där varmt, kvavt och lite dimmigt ute. Tänk om vädret bara kunde bestämma sig. Det är ju så man får huvudvärk.

Rektor, biträdande rektor, skolpsykolog, skolsköterska, rörelsepedagog och så jag då, studie- och yrkesvägledaren, går genom korridorerna till första klassrummet. Dörren står på glänt, ett sorl hörs inifrån. Någon häller upp kaffe i en plastmugg, det är sånt som hör föräldramöten till. Ikväll har föräldrar till våra elever i förskoleklass samlats. Nollan. Förskoleklass. När närvarande i elevhälsan ska presentera sig säger jag kort mitt namn och titel, ”David Spak, studie- och yrkesvägledare”. Det är roligt att stå framför nyfikna föräldrar och berätta om studie- och yrkesvägledning. Jag är tacksam för att jag fick inbjudan för några veckor sedan.

”Vad gör en studie- och yrkesvägledare med förskoleklasselever?”

Frågan är relevant. Jag är inte förvånad att frågan dök upp, för det är inte en självklarhet att studie- och yrkesvägledaren är med på föräldramöten i förskoleklass.

”I förskoleklass arbetar vi med att prata om jobb, vad ni föräldrar jobbar med, vad det finns för jobb i samhället, vi ritar, pratar drömmar, går yrkespromenader, gör studiebesök och mycket mer.”

Förvånade, men nöjda blickar. En nickning här och ett hummande där. Glad att få berätta om mitt arbete med studie- och yrkesvägledare i förskoleklass. För det är här det börjar. Amerikanska forskare har i en ny studie kommit fram till att det är vid sex års ålder flickor börjar associera smarthet med män, snarare än kvinnor. Studien visar alltså att det är vid sex års ålder stereotyper riskerar att påverka flickors val i livet.

Att forskarna kommit fram till det här resultatet kanske inte förvånar mig särskilt mycket. Det är ju trots allt det som Linda Gottfredsons teori om individens egna begränsningar och kompromisser, handlar om. Teorin menar till exempel att barn redan vid 3–5 års ålder blir medvetna om att vuxna har roller i världen och de inser att de småningom också kommer att bli vuxna. Det som nästan går att applicera direkt från Gottfredsons teori, på forskarnas studie är det, är att barn i 6–8 års ålder börjar bli mer medvetna om arbetsroller och de börjar tilldela dem specifika kön. Så applicerar man Gottfredsons teori på forskarnas resultat kan man se likheter. Så det är här det måste börja.

Det är i förskoleklass det studie- och yrkesvägledande arbetet måste börja. Om inte tidigare.

Reagera på inlägget:

Studie- och yrkesvägledning är inte lika med studie- och yrkesvägledaren

Studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar. Hur ofta har ni inte hört det? Och ni som inte har det, så är det faktiskt.

För studie- och yrkesvägledning är inte likställt med studie- och yrkesvägledaren, även om många i vårt avlånga land tror det. Allt ifrån skolledare till skolpersonal, till huvudmän och politiker.

Jag säger inte att alla tror det, för så är det absolut inte, men många. Jag baserar mitt ”många” på vad jag har hört från kollegor och vad jag kan läsa mig till i diverse SYV-nätverk på sociala medier. En hel del SYV-tjänster är små och på små SYV-tjänster är det svårt att arbeta kvalitativt. Och kvalitativt arbete grundar sig i en tanke, ett syfte och således ofta en plan för arbetet.

I studie- och yrkesvägledarsvängar brukar detta kallas SYV-plan. Varje fristående huvudman borde ha en SYV-samordnare oavsett om man har en skola, fem skolor eller fyrtiotre skolor, som tillsammans med studie- och yrkesvägledarna kan arbeta fram en SYV-plan och samordna studie- och yrkesvägledningen. Varje kommun borde ha en SYV-samordnare för de kommunala skolorna, med nyss nämnda arbetsuppgifter. Större kommuner med fler skolor borde ha flera.

Det är mycket som borde finnas, om du frågar mig, men ibland får man ta små steg. Små steg i det stora sammanhanget, men kanske stora steg i det lilla sammanhanget. Det stora sammanhanget skulle kunna vara en kommun och det lilla sammanhanget skulle kunna vara ens arbetsplats i den kommunen. Den enskilda studie- och yrkesvägledaren kan sannolikt inte ensam påverka en hel kommuns arbete, men ofta kan man påverka arbetet på sin arbetsplats.

På min skola fanns det redan en SYV-plan när jag började, men jag har reviderat den och nu är det dags att implementera den i verksamheten. För att implementera det bra behöver jag ha alla med mig på tåget. Så istället för att jag, eller skolledare, eller någon annan ska hiva fram en bibba papper och säga; ”Här är SYV-planen. Nu ska vi jobba utifrån den!”, så förberedde jag en presentation om den vida och snäva vägledningen, lite styrdokument och utdrag ur SYV-planen. Skolans enhetsledare och skolledare samlades och jag berättade hur vi tillsammans ska arbeta enligt SYV-planen. För arbetet kan inte göras enskilt av mig, skolledare, lärare eller någon annan anställd på skolan. Vi måste arbeta tillsammans.

Således en dag i förra veckan, en av de där soliga dagarna, samlades skolans enhetsledare tillsammans med skolledningen i ett klassrum på skolan. Ett klassrum högst upp i byggnaden, så man kom helt svettig med kaffekoppen i ena handen och datorn i andra. Hur som helst. Kopplade upp datorn och började; ”Nu kommer jag med en sådan här mastig sak igen (viftar med skolans plan för studie- och yrkesvägledning), så jag har tagit med lite go’fika också.”

Efter att ha hivat fram ett par burkar med hembakta mazariner återgick jag till presentationen. På tavlan visades en bild på en pedagog och två barn i, gissningsvis, årskurs 1 eller kanske till och med förskoleklass tillsammans med rubriken ”Studie- och yrkesvägledning – hela skolans ansvar”. För det har vi ju nu lärt oss, vi som orkat läsa inlägget ända hit (med glimten i ögat).

Bilden på de yngre barnen tillsammans med texten valde jag såklart medvetet, för att provocera fram en reaktion. Jag kan inte säga med säkerhet att någon i personalgruppen framför mig såg särskilt förvånand ut, men några lyfte säkert på ögonbrynet i smyg. Men efter att ha dragit igenom en snabbis om att barn redan vid sex års ålder börjar begränsa sig i sina yrkesval, kan jag lova att fler än en lyfte på ögonbrynet. Ja, kanske inte av  förvåning, utan kanske lite av en dold förtvivlan, eller både och. Jag gick vidare med att berätta om studie- och yrkesvägledning i vid och snäv bemärkelse. Förklarade att studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar och att vi gemensamt ska jobba för att tillgodose elevernas rätt till och behov av studie- och yrkesvägledning.

So far, so good. Inget konstigt i det. Personalgruppen var med mig på tåget. Skönt, ibland kan man få motfrågor vid det momentet. Men jag kände på mig att jag lagt upp presentationen på ett bra sätt. Skönt att det också mottogs väl.

Vidare nu. Presentationen bjöd på lite uttdrag ur skollagen. Alltid bra med lite styrdokument att luta sig mot. ”Utan att medvetet trampa någon på tårna, vågar jag mig på att säga, att i princip allt vi gör i skolan utgår från skollagen”. Medhåll. Skönt. Andades ut. Gick vidare till mer konkreta saker.

Exempel på studie- och yrkesvägledande aktiviteter och självklart uttdrag ur skolans egen plan för studie- och yrkesvägledning. Avslutade med att skicka med enhetsledarna uppgiften att titta igenom aktiviteterna i de olika årskurserna och återkoppla till mig, så planen är helt uppdaterad lagom till läsårets start. Eller ja, strax efter dess start i alla fall.

Nu är jag och skolans enhetsledare och skolledning överens. Studie- och yrkesvägledning är inte likställt med studie- och yrkesvägledaren. På det här området arbetar vi tillsammans. Tillsammans för att tillgodose elevernas rätt till och behov av studie- och yrkesvägledning. Ett kvalitetsarbete, helt i enlighet med styrdokumenten.

Reagera på inlägget:

Sidor