Fel att förstelärare och lektorer slåss om samma pengar

Undervisningsrådet Peter Östlund säger i Skolvärlden att en forskarutbildning inte per automatik leder till en lektorstjänst. Det kan ju tyckas självklart att en viss examen inte kan garantera en anställning, men det är ändå värt att granska några implikationer av Östlunds uttalande. Beräkningar har visat att en doktorsexamen utan lönemässig kompensation för en lärare kan betyda ca 4000 kronor i månaden lägre pension. (En forskarutbildning inom humaniora kräver vanligen minst sju års heltidsstudier, varav bara de två sista med en liten pensionsgrundande inkomst.) Sålunda är det ett enormt ekonomiskt risktagande att satsa på en sådan utbildning. Frågan uppstår då om det är rimligt att en forskarutbildad lärare på detta sätt ska bli utlämnad åt kommunernas godtycke.  

Vid tjänstetillsättningar inom högskolan behöver man som sökande inte hysa några tvivel om att det finns en seriös vilja att knyta den mest kompetenta personen till den utlysta tjänsten och man kan vara säker på att få en sakkunnig granskning av sina meriter. Hos kommunerna däremot kan man varken vara säker på det ena eller det andra. SKL har gjort sig känt för sitt ”monumentala ointresse” för lektorer, och de har ofta struntat i att utlysa lektorstjänster. När en sådan tjänst ändå blir utlyst så granskas ansökan ofta av någon som inte själv har forskat, och kanske överhuvudtaget inte ser poängen med forskarutbildade lärare. Ibland inför man godtyckliga förbehåll för karriärtjänsterna, som t ex att antagningen ska baseras på någon specifik pedagogisk inriktning. Vilket innebär att en lärare som läst en eller två böcker om formativ bedömning automatiskt går före en disputerad lärare. Att behandla lärare på detta sätt är naturligtvis totalt kontraproduktivt om vi vill höja kunskapsnivån och stimulera lärare till forskning.

Dessa problem avslöjar en grundläggande felkonstruktion i karriärlärarsystemet. Lärare med, respektive utan, forskarutbildning borde inte konkurrera om samma tjänster och samma pengar. De ekonomiska och utbildningsmässiga premisserna är alltför olika. Om en kommun tillsätter en lektorstjänst innebär det att två andra lärare förvägras möjligheten att bli förstelärare. Hela pengapåsen går till en lärare med högre akademisk examen, vilket upplevs som stötande eftersom få är medvetna om de bakomliggande ekonomiska realiteterna. Eftersom kommunerna varken har intresse eller kompetens att hantera denna fråga så borde lärare med forskarutbildning kunna ansöka direkt till Skolverket om lektorstjänst. Regeringen borde för detta ändamål avsätta medel som inte påverkas av hur många förstelärartjänster som tillsätts. Med nuvarande system kommer vi inte få fler lärare att intressera sig för forskning. Vi kommer heller inte att få den kunskapshöjning och det motgift mot läraryrkets proletarisering som lektorstjänsterna var tänkta att bli.            

Åke Strandberg
Högstadielärare