Undervisning

Hon vill ge traditionell undervisning mer plats – för att lyfta skolan

Filippa Mannerheim

Filippa Mannerheim hoppas att hennes bok inte bara ska bli en debattbok, utan att den kan ge praktiskt stöd för både lärare och lärarstudenter.

| Foto: Marcus Gustafsson
”Sju traditionella undervisningsmetoder som funkar”

I sin nya bok Konsten att undervisa – en bok om lärarens hantverk visar Filippa Mannerheim hur undervisning kan gå till när klassiska metoder som på senare år fasats ut ur skolan får ta stor plats. Boken vänder sig till grundskole- och gymnasielärare från årskurs 4 och uppåt.

  • Undervisa. ”Det är inte fult att vara en kunskapsförmedlare.”
  • Berätta, visa och skriv på tavlan. ”Läraren är ämnesexperten som lär ut ämnet genom att undervisa och låta eleverna öva och träna.”
  • Tystnad i klassrummet. ”Det har blivit en dominerande syn att det alltid ska pratas i ett klassrum, men vi behöver tystnaden. Det är något nervöst över en generation som hela tiden måste ha feedback och bekräftelse.”
  • Ge läxor. ”De som är lite svagare får komma ikapp medan de starka kan öva inför provet för att få så många rätt som möjligt.”
  • Ge prov. ”Det anses som något lite fult i svensk skola, men är ett fantastiskt pedagogiskt verktyg som får oss att minnas det vi lär in bättre.”
  • Låt läroboken vara central i undervisningen. ”Föreläs eleverna in i lärobokstexten och bearbeta den kollektivt.”
  • Låt eleverna anteckna för hand. ”Via det skrivna ordet får du ett fördjupat sätt att tänka.”

Skoldebattören och läraren Filippa Mannerheim förespråkar traditionella undervisningsmetoder för att rädda skolan från ”att gå rakt åt skogen”.
– I Sverige anses man vara kontroversiell genom att förespråka klassiska metoder. Vanligtvis är det förbehållet progressiva idéer, men inte inom svensk skola, säger hon.

Filippa Mannerheim är gymnasielärare i historia och svenska och en välkänd profil i skoldebatten. Nu är hon aktuell med en ny bok och hennes mål är att ta tillbaka de undervisningsmetoder som hon känner igen från sin egen skolgång på 1980- och -90-talet.

– Jag tycker att vi ska använda oss av de pedagogiska metoder från när svensk skola ansågs vara en av de bästa i världen. Det ska vi inte kasta bort bara för att vi vill vara innovativa. Det ligger en tanke bakom hur man lär barn läsa och hur öglorna på bokstäverna ska skrivas, men det är en idé som vi har tappat, säger hon.

Hon tycker att svensk skola har genomgått rätt stora förändringar de senaste åren. Dels har läroplanen blivit annorlunda, dels har synen på kunskap förändrats, vilket i sin tur förändrat metoderna som används.

– När jag gick lärarutbildningen pratade man om att det var fult med kunskapsförmedling, att man som lärare i stället skulle vara en stöttande coach. Men när jag hade jobbat som lärare ett tag började jag ifrågasätta mina egna metoder. Vad lär sig eleverna?, säger hon.

En av dessa nya metoder kallar hon ”produktpedagogik”, vilket går ut på att läraren ger instruktioner till eleverna om ett visst ämne som de själva sedan ska söka kunskap om, samtidigt som de också ska värdera källan. Sedan skriver de ett eget arbete och får en bedömning.

– De får lite instruktioner och sedan släpper vi dem att googla på egen hand. Som vuxen kan jag redan ämnet och är självdriven men eleverna sitter tomma, de kan inget om politiska ideologier eller kalla kriget. För att kunna ställa rätt frågor och värdera en kunskap krävs att man är ganska kunnig på området. De svaga faller och de andra får hjälp hemifrån, men hur mycket lär de sig? säger hon.

Ytterligare ett problem är den enorma ”matrishysterin” där allt ska bockas av. Och det tror hon gör att många lärare numera hoppar direkt till bedömningen.

– Vi glömmer vägen dit, att vi måste läsa, träna och öva. Nu är det bara ”Visa upp dina kunskaper!”. Samtidigt blir eleverna bedömningsskadade och vågar inte ta ett steg för de är rädda att bli bedömda. Det är väldigt viktigt att man inte hoppar över inlärningsfasen och att man skiljer på den och examinationsfasen, säger hon

”Läroboken och det skrivna ordet är hotade”

För att visa en arbetsgång som är mer traditionell och hur man kan lösa det, utan att tumma på läroplansgången, har Filippa Mannerheim nu skrivit ”Konsten att undervisa – en bok om lärarens hantverk”. Det är en lärarhandledning som, förutom att hon tittat lite på kognitionsforskning, inte har några egentliga vetenskapliga anspråk. I stället är det hennes egen lärarerfarenhet hon utgår ifrån.

– Eftersom min syn på kunskap inte är samstämmig med den rådande förklarar och argumenterar jag även för varför jag tycker att man ska göra så här, säger hon.

Men hon hoppas att boken inte bara ska bli en debattbok, utan att den kan ge praktiskt stöd för både lärare och lärarstudenter.

– Jag säger inte att alla lärare jobbar fel. Men jag ser att både läroboken och det skrivna ordet, som enligt mig är undervisningens nav, är hotade i dag. Det finns konkurrens av så mycket annat samtidigt som eleverna läser sämre och skriver sämre, säger hon.

Metoderna det rör sig om är att vara en förklarande, berättande och visande lärare. En kunskapsförmedlare som skriver på tavlan, ger läxor och prov. Hon förespråkar också tystnad i klassrummet, att lektionerna ska utgå från läroböcker och att eleverna ska anteckna för hand.

– Läxläsningen blir kompenserande för dem som inte hinner lära sig på plats. Då får de som är lite svagare en chans att komma ikapp, medan utmaningen för de starka blir att öva för att få så många rätt som möjligt på provet.

– Det får förstås inte finnas för stor diskrepans mellan kunskapsnivåerna i en klass, men vi kan inte lösa det problemet med att dela ut individuella uppgifter. Då svävar du runt som en coach i klassrummet och då har du övergivit alla. Läraren måste undervisa på gruppnivå, säger hon.

I vissa ögon är mycket av det som hon förespråkar provokativt, men Filippa Mennerheim säger att frågorna är så viktiga att hon är beredd att offra bilden av sig själv för att få i gång diskussionen. Foto: Marcus Gustafsson

Hon skräms av att eleverna läser så lite i undervisningen eftersom skolan då inte kan kompensera för den minskande läsningen hemma. I stället för att anpassa bort läroboken tycker hon att den ska vara centrum för undervisningen. Ett kollektivt lärande där läraren föreläser eleverna in i lärobokstexten för att sedan gemensamt bearbeta den.

– När jag började som lärare 2002 eller 2003 frågade jag alltid mina elever ”Vad läser ni?” men nu frågar jag ”Är det någon som läser?”. Det är en stor skillnad på förkunskaperna gällande läsförmåga, läsförståelse och ämneskunskaper nu och det är något jag tror de flesta lärare kan skriva under på. Men de svåra orden i läroboken kan förklaras och hur man läser texter blir också en typ av integrerad studieteknik, säger hon.

Den andra delen i Filippa Mannerheims undervisningsnav är det skrivna ordet och i stället för en slentrianmässig användning av digitala verktyg delar hon ut anteckningsböcker. Powerpointpresentationen använder hon till att visa bilder i stället för att klicka fram en lång text som eleverna ska hinna skriva av.

– Skriver gör jag på tavlan så att vi tillsammans kan stanna upp och tänka. Via det skrivna ordet får du ett fördjupat sätt att tänka och det kan inte ersättas med att jag visar Youtube-klipp eller att eleverna får titta på filmer, det kan bara fungera som komplement.

– Jag får in många elever som jag knappt ser vad de själva skriver och i årskurs 3 och 4 i grundskolan skriver eleverna texter på datorn, men lär sig inte meningsbyggnad, punkt och versal.

Hon säger att hon inte är emot digitala verktyg, men att de måste användas smart och bidra till någonting.

– I dag kastar vi in digitala hjälpmedel så att elever som har det svårt ska kunna utföra saker. Jag förstår att det är billigare, men det gör samtidigt ont att elever som skulle kunna ha lärt sig inte har gjort det för att de slängde in en surfplatta i stället för att ge dem stöd av speciallärare, säger hon.

”Vem är jag om jag inte försöker säga det jag tror är rätt?”

Filippa Mannerheim ser sig i första hand som en lärare omgiven av ett fantastiskt lärarlag och en jättebra skola. Ändå kan hon inte låta bli att oroas över svensk skolas utveckling. Kanske särskilt gällande pedagogiken, men också marknadsskolan.

I vissa ögon är mycket av det som hon förespråkar provokativt, men hon säger att frågorna är så viktiga att hon är beredd att offra bilden av sig själv för att få i gång diskussionen.

– Ibland tänker jag att jag ska odla min trädgård, men det har gått så fruktansvärt rakt åt skogen så vem är jag om jag inte försöker säga det jag tror är rätt?

– Vi måste ha en skola som är bra, är den inte det så faller resten. Det är många elever i dag som inte får det de ska i skolan och det gör mig ont. Med det sagt tror jag inte att jag själv kan ge dem allt det de behöver, men vi måste ha ett kollegialt samtal om hur skolan ska se ut, säger hon.