I Sverige sätts stödet in sent för eleverna

Marjatta Takala, professor i specialpedagogik vid Uleåborg universitet och gästprofessor vid Umeå universitet, har länge forskat kring tidigt stöd och jämfört hur det ser ut i Finland, Sverige och Norge. Hon har också undersökt vilka skillnader som finns, hur special­pedagoger arbetar och vad man menar med särskilt stöd i de olika länderna. 

– Den största skillnaden anser jag ligger i hur lärarutbildningen ser ut i Finland och Sverige. I Finland har vi inte specialpedagoger, som i Sverige, utan speciallärare. Det gör att vi arbetar på ett annat sätt. Vår lärarutbildning är en magisterutbildning vilket gör att alla lärare får en bra kunskap. Varje special­lärare har kännedom om att det är viktigt att sätta in stödet tidigt, säger Marjatta Takala.

I Sverige började Skolverket undersöka hur många elever som har ett särskilt åtgärdsprogram, och därigenom någon form av särskilt stöd, 2013. Sammanställningen visade att cirka 14 procent av grundskoleeleverna då hade någon form av åtgärdsprogram. 1,4 procent hade särskilt stöd utanför sin egen klass.

I Finland följs siffrorna upp och de visar att andelen elever som får särskilt stöd har ökat år från år. Enligt Statistikcentralen i Finland fick under 2014 23 procent av alla elever deltidsstöd, 7,5 procent intensifierat stöd och 7,4 procent särskilt stöd. En anledning till att sifforna har ökat är att man i Finland 2010 införde en ny lag som gör att skolorna ska arbeta utifrån en trestegsmodell – med andra ord att stöd sätts in tidigt och i alla fall de behövs.

– Det första steget i modellen är att ge ett generellt stöd, det andra är att om en elev inte kan läsa kontaktas speciallärare som kan ge ett mer intensivt stöd. Om inte det hjälper har eleven rätt till specialstöd. Generellt kan jag se att finska elever har möjlighet att få stöd, men under en ganska kort och intensiv period.

I Sverige arbetar man i stället med att göra extra anpassningar. Här sätts stödet också in sent, ofta när eleven går på högstadiet. I Finland försöker man fånga upp alla elever redan i första klass då en kartläggning görs.

– Vi kartlägger vilka kunskaper och färdigheter de har och följer upp detta systematiskt. Det leder till att vi inte tappar eleverna.

Genom att kartlägga och hjälpa tidigt går utvecklingen hos barnen åt rätt håll.

– Det viktiga är att kunna läsa och skriva, det behöver eleven i alla ämnen. Annars tappar eleven intresse, motivation och utvecklingen går fel. Då kan det finnas en risk för att de börjar bete sig dåligt.
Marjatta Takalas forskning visar också att man i Sverige inte talar så mycket om elevernas inlärningssvårigheter eller funktionsnedsättningar.

– Det gör vi mer här i Finland. Jag tycker att man i Sverige skulle behöva hjälpa tidigare och inte tala om inlärningssvårigheter när det kanske inte handlar om det. Ett tips är att titta på sin egen undervisning.

Hur kan du strukturera inlärningsmiljön på bästa sätt för att göra det bra för barnen?