Kan privatskolor för fattiga hjälpa oss att uppnå FN:s mål?

I FN:s hållbarhetsmål är en av punkterna att alla barn ska få gå i en skola av god kvalitet. Som ett svar på detta etableras nu privatskolor för fattiga barn, LFPS, i allt snabbare takt i utvecklingsländerna. Men med den här skolmodellens standardiserade undervisningslösningar och outbildade lärare kommer världssamfundets mål vara svåra att nå, skriver debattörerna.

Det gjordes stora framsteg med att få in världens barn i skolan under Millenniemålen, särskilt i länder där skolavgifter togs bort. Sällan avsattes dock tillräckliga resurser för att ta hand om alla barn. Milleniemålens framgångar – ökad tillgång till utbildning – gick därmed ut över kvaliteten.

Sedan en tid har Millenniemålen ersatts av de mer ambitiösa Globala hållbarhetsmålen. Alla barn ska fortfarande gå i skolan men nu ska också kvaliteten vara god. Frågan är vem som ska betala för det i en tid när biståndsviljan sviktar?

Många biståndsgivare menar att den privata sektorn nu måste ges en större roll. En helt ny typ av privata skolor sköljer också in över områden med dåliga utbildningsmöjligheter. Men kan de verkligen fungera som mirakelmedicin för att uppnå de ambitiösa globala utbildningsmålen?

Privata skolor som riktar sig till fattiga barn kallas för LFPS – Low-fee private schools. Ofta handlar det om små enheter som drivs av individer mot en relativt liten användaravgift. Små LFPS har marginella möjligheter att göra vinst och drivkraften handlar också oftast om annat. Ibland är det kyrkor, moskéer eller enskilda organisationer som ligger bakom.

På senare tid har det dock vuxit fram en andra generationens LFPS. Stora utbildningskedjor finansierade av transnationella företag, filantroper och vissa biståndsgivare. Affärsidén är att ta ut låga avgifter genom att hålla nere kostnaderna. Ett ideal har varit kafékedjan Starbucks modell: acceptabel kvalitet till lågt pris genom långt driven standardisering.

När avgifterna är låga behövs det många elever för att få lönsamhet. Kedjorna etablerar sig därför i princip bara där det bor många barn, som i storstädernas slumområden. Viktigast blir sedan att hålla nere utgifterna och i många fall anställs inte utbildade lärare. De som ska jobba som lärare får i stället en kort introduktion för att kunna undervisa med hjälp av läsplattor laddade med färdiga lektionsmanus. Utbildning sker enligt löpandebandsprincipen, och med minutiösa instruktioner och kontroll anses inte den professionella lärarkåren vara behövd på fabriksgolvet.

”Om lärare vore utbytbara skulle kårens status snabbt erodera”

Det globala lärarfacket rasar naturligtvis. Om lärare vore utbytbara skulle kårens status snabbt erodera. Och många lärare är med all rätt frustrerade över utvecklingen. Men hur har det blivit för barnen?

LFPS är det kanske tydligaste uttrycket för den marknadisering som nu pågår för fullt i Det globala syd. Och framväxten av LFPS har inneburit en del positivt. De bidrar exempelvis till att antalet barn i överfulla offentliga skolor minskar något. Kvar i de offentliga skolornas stora klasser blir dock de barn för vilka inte ens de billigare privata alternativen är möjliga. Bland dem de som har störst utmaningar för sitt lärande. Och ju fler barn med bättre förutsättningar som lämnar en skola, desto sämre blir ofta villkoren för de som blir kvar.

Hur klarar sig de nya skolorna då? Det är svårt att generalisera eftersom skolorna skiljer sig åt i storlek, finansiering, och syfte. Små skolor med lägst avgifter är överlag sämst; de stora kedjorna presterar ofta bättre. Många av de senare lyckas till och med ibland bättre på allmänna prov än de offentliga skolorna gör. Jämförelsen haltar dock eftersom elever i LFPS generellt är mer lättundervisade. Många LFPS fokuserar dessutom på ytinlärning för att barnen ska klara just proven.

Men hållbarhetsmålen handlar ju om utbildning med kvalitet. Då räcker det inte att LFPS presterar marginellt bättre än undermåliga offentliga skolor. Ska de vara en del av lösningen måste de kunna visa att kvaliteten kan vara bra nog. I dag är kvaliteten genomgående usel och det mycket för att utbildade lärare är allt annat än utbytbara. I alla fall om vi med kvalitet avser något mer än bara instrumentell ytinlärning.

Ett förbud mot LFPS är knappast vägen framåt. Att förneka barn en skola nära hemmet hjälper oss inte att uppnå målen. Däremot ser vi inte heller LFPS som en del av lösningen. För det är både kvaliteten på utbildningen och personalens arbetsvillkor helt enkelt för dåliga. Skolorna blir i bästa fall bara plåster på de sår som finns i många fattiga länders utbildningssystem.

Att bygga fungerande utbildningssystem är svårt och det finns ingen mirakelmedicin. Många fattiga barn går i dag i överfulla, offentliga skolor med frånvarande eller dåligt motiverade lärare som undervisar utan läromedel på språk som varken lärare eller barn behärskar. Alla resurser borde därför gå till att göra offentliga alternativ bra nog.

En utbildning med kvalitet måste byggas runt professionella och engagerade lärare. Vill vi att alla världens barn ska gå i en skola som håller acceptabel kvalitet får vi förlika oss med att det kommer att kosta mycket pengar. Och att vi måste dela solidariskt på de kostnaderna. Klarar vi inte det bör vi nog snarast se över våra målsättningar.

Jonas Lindberg, docent i kulturgeografi, Institutionen för ekonomi och samhälle, Göteborgs universitet

Sara Falkensjö, doktorand i kulturgeografi, skriver en avhandling om lärare och LFPS i Kenya

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.