anita_norlund_brain

Anita Norlund forskar om hjärnmyters påverkan på pedagogik.

| Foto: Suss Wilén / Shutterstock
Hjärnan

Forskaren: ”Rensa skolan från hjärnmyter och banala experttips”

Påhitt som lärstilar och separerade hjärnhalvor fortsätter att påverka i svenska klassrum.
– Elever utsätts för manipulation och det är förödande, säger Anita Norlund, docent i pedagogiskt arbete.

Forskaren och forskningen

Anita Norlund är docent i pedagogiskt arbete och universitetslektor vid Sektionen för pedagogisk utveckling och forskning vid Högskolan i Borås.
Tidigare undervisade hon i svenska och engelska på gymnasiet.

Hon studerar vilka konsekvenser myter om hjärnan (neuromyter) kan få för pedagoger och elever.

Syftet med forskningen är att uppmärksamma såväl andra forskare som verksamma lärare, elevhälsoteam och rektorer om problematiken – och förhindra att vidare mytbildning sker. 

Neuromyter är olika felaktiga föreställningar om hur stimulans av hjärnan kan påverka inlärning, att elever har olika inlärningsstilar och att undervisningen behöver anpassas utifrån dessa.

Idéer om hjärnans funktioner och hur inlärning fungerar som visat sig felaktiga eller saknar vetenskaplig grund hänger envist kvar i skolans värld. Det visar Anita Norlunds forskning vid Högskolan i Borås.

– Man kan tro att en sådan sak som lärstilar inte längre är ett problem, men jag har nutida exempel på att det och andra felaktiga metoder används ute i verksamheter idag, säger hon.

Hon riktar framför allt in sig på tre myter: Lärstilar, idén om att koppla samman höger och vänster hjärnhalva, och det som kallas puls för lärande (PFL), alltså idén att pulsträning leder till högre meritvärden.

– Det är förstås ingen myt att det är bra att röra på sig, men att det leder till högre betyg finns det inga belägg för. Källorna till idén finns i USA, och där har man inte gjort någon forskning.

Metoden har sitt ursprung på en high school i Naperville i Chicago, USA. Där användes träning för att bekämpa fetma hos eleverna, men när man såg att elevernas studieresultat ökade drogs slutsatsen att pulsträningen stimulerar inlärning. Något som alltså inte bekräftats av vetenskapliga studier.

Att sådana här idéer får fotfäste och inte försvinner menar Anita Norlund beror på flera faktorer. En del av lärarnas uppdrag är att hålla sig à jour med vetenskapliga rön inom pedagogik, men de har ingen tid avsatt för det. Skolledare är ängsliga inför rankinglistor och fenomenet ”höjd nåluppfyllelse” och frestas att pröva lite allt möjligt för att uppnå det.

– Jag tycker inte att man ska lägga så mycket ansvar för detta på lärarna. De är ofta kritiska men får propåer uppifrån. Det är andra aktörer med större makt som behöver skärpa till sig.

Aktörerna Anita Norlund pekar ut ingår i det ekosystem runt skolan som har till uppgift att förse lärare med information: Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten, förlag bakom kurslitteratur och till och med universiteten har alla gjort sig skyldiga till att sprida hjärnmyter. Dessvärre har även Skolvärlden och flera andra fackliga tidskrifter trampat snett någon gång under årens lopp.

– Sammantaget är vi många som behöver skärpa till oss. Forskningsvärlden behöver också vara med att bidra, säger Anita Norlund.

Hon är även kritiskt till den större trenden att lyfta in vetenskap om hjärnan i klassrummet, eftersom den forskningen sällan är anpassad till anpassad till det som verkligen sker, och ska ske, i skolan. Grit, arbetsminne, namn på hjärnans olika delar och så vidare må vila på vetenskap, men säger inte så mycket värdefullt till lärarna, menar hon.

– Det är klart att forskare som Torkel Klingberg ska ge sin syn på saken, men då måste de vara insatta i pedagogik också. Jag menar att de kommer med väldigt triviala förslag, som att lärare ska ha frågesporter eller upprepa och repetera. Det visar på en ganska smal insikt i vad lärare håller på med.

Skolvärldens läsare är väldigt intresserade av den typen av forskning och böcker. Hur menar du att vi ska förhålla oss till det?

– Man ska vara noga med vilket bidrag man låter dem ge. Filosofen Ian Hacking säger att vi lever i ”hjärnans århundrade”. Den neurologiska blicken tar över och det är massivt från så många håll. Pedagogiska forskare varnar för att barn bara blir sedda som neurologiska varelser som enbart reagerar på hjärnstimuli. Men pedagogik är någonting annat.

Kommentera