”Bilden av Sydkoreas skola stämmer inte”

En vanlig bild av Sydkoreas Pisa-toppande skolsystem är stenhårt drillade elever som studerar dagarna i ända, och föräldrar som lägger halva inkomsten på privatlärare bara för att hänga med. Den svenska skolan å andra sidan målas ofta upp som befolkad av lärare som förlorat kontrollen och elever som inte ens försöker göra rätt för sig.

Som en del av temat Sydkorea på årets Bokmässa i Göteborg möttes representanter från båda länder för att kika in bakom schablonbilderna och se om det finns något att lära från varandras respektive skolsystem.

När Hyonkyong Kim, sydkoreansk antropolog, ombeds beskriva hur det är att gå i skolan i Sydkorea svarar hon att hon inte kan.

Ju fattigare du är, desto lägre resultat får du

– Det är svårt att beskriva en typisk elev, för det finns ingen sådan. Bilden av att eleverna bara pluggar hårt och inte är kreativa stämmer inte. Media fokuserar alltid på medelklassen. De beskriver att eleverna går tidigt till skolan och får privat undervisning efteråt. Men det gäller bara en handfull elever. Jag vet inte vad hemligheten är bakom våra framånger i Pisa, men ju fattigare du är, desto lägre resultat får du, säger hon.

Den stora grupp elever som hon menar inte får samma utrymme i skoldebatten är de som går yrkesutbildningen. Liksom i Sverige har elever i Sydkorea efter nio år i skolan möjlighet att välja om de vill utbilda sig till ett yrke eller förbereda sig för högre utbildning på ett studieförberedande program. Men vissa konsekvenser av systemet skiljer sig kraftigt från det svenska.

– Yrkeseleverna går ut på praktik i industrin under sitt sista år. Det är visserligen en bra brygga till yrkeslivet, men det händer att de offras. Man använder dem till farliga arbeten där de ibland drabbas av svåra olyckor. Och eftersom de inte är anställda får de ingen ordentlig ersättning, säger Hyonkyong Kim.

Men hon bekräftar samtidigt att det finns ett prestationstänkande och en uppdelning mellan elitskolor och andra, där en plats på ett riktigt prestigefyllt universitet ses som nyckeln till ett bättre liv. Därför vill hon att Sydkorea ska gå mot ett mer standardiserat system för högre utbildning, där det inte spelar någon roll vilket lärosäte du studerar på. Något hon tycker sig se i Sverige.

Vi tittar på fel delar av systemet, det behövs större reformer.

Före detta utbildningsminister Gustav Fridolin ger henne delvis rätt, men vill nyansera bilden av Sverige.

– Sverige har byggt upp ett jämlikt skolsystem som innefattar både den obligatoriska skolan och gymnasiet och universiteten. Men på senare år har vi fått större skillnader mellan skolorna, särskilt mellan yrkesprogrammen och de studieförberedande gymnasieprogrammen. Och även på universiteten. Idag är det viktigare att gå på ett av de mer prestigefyllda universiteten, säger han.

Han refererar till möten han haft med Sydkoreas ledarskap under sin tid som utbildningsminister, där de diskuterade att de stod inför liknande utmaningar.

– Vi pratade ofta om våra gemensamma problem – ökande ojämlikhet, brist på resurser och den missvisande schablonbilden av skolsystemet. Här i Sverige är bilden att ingen elev någonsin anstränger sig. Det stämmer inte, men den nyanserade bilden passar inte in i den polariserade politiska debatten.

För att komma tillrätta med den ökande skolsegregationen menar Gustav Fridolin att det behövs mer drastiska åtgärder än nya kunskapskrav och betygssystem.

– Vi tittar på fel delar av systemet, det behövs större reformer. Vi behöver avskaffa marknadsskolan. Det går inte att kombinera likvärdig skola med vinstdrivande skola. Det andra är att staten behöver ta över finansieringen av skolan, och så måste vi titta på skolvalet. Det finns fördelar med möjligheten att välja skola, men det kan inte bara vara beroende av föräldrarnas möjligheter. Det här är saker som inte var politiskt möjliga att driva igenom under min tid som minister, och de kommer nog inte vara det en tid framåt, säger han.

När Hyonkyong Kim får frågan vad hon är mest stolt över med det Sydkoreanska utbildningssystemet ler hon.

– Statistiskt sett är ju Korea bäst. Vi har höga prestationer och få avhopp. Vi har en hög standard. Vi pratar hela tiden om att vi ska titta på andra, men vi är starka. Det bästa är att lärarna tas väl om hand och de har hög lön. Bara de bästa studenterna kan bli lärare, och starka lärare är det koreanska systemets största tillgång, säger hon.