”Jag orkar inte vara lärare längre”

Planeringen, undervisningen och mötet med eleven är det roligaste och mest stimulerande jag vet. Jag älskar att lära ut och jag älskar att se när elever lyckas och utvecklas. Så varför väljer jag att sluta? Anledningarna är många, men huvudorsaken tyck variera från dag till dag.

Det är så mycket som är fel med svensk skola att det är svårt för mig att peka på något specifikt som knuffar mig över kanten. Skolans negativa utveckling har pågått länge och jag började arbeta och trivas i ett redan havererat system. Verkligheten kom dock ikapp mig och i spillrorna av min forna entusiasm ser jag flera orsaker till varför jag inte längre kan:

• Förskjuten makt. Det fria skolvalet och skolpengen har skapat marknad där elever och föräldrar är kunder som har makten över enskilda skolors finansiering. För mig som lärare innebär det att min uppgift att planera, undervisa och bedöma byts till att svara på mejl, slå knut på mig själv och hålla kunden nöjd.
   
• Arbetsmiljö. Jag har ensam, år efter år, undervisat klasser med över 30 elever, varav flera med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller i behov av olika stödåtgärder och anpassningar. Detta i nedgångna klassrum anpassade för 25 elever. Jag har under flera års tid hoppat över lunch, både för att det inte har fått plats i schemat och för att jag inte har haft tid. Jag har otaliga gånger fått täcka för kollegor och ha två eller till och med tre lektioner, samtidigt! Detta är inga skräckexempel, det är exempel som ter sig vardagliga för många lärare.
   
• Resursbrist. Jag kan inte räcka till för alla elever som behöver stöd under en lektion. Jag kan inte egenhändigt hjälpa de som behöver språkligt stöd, de som behöver djupare strukturmässigt stöd, de som behöver noggrann återkoppling för att komma vidare och de som behöver utmaningar som långt överskrider deras årskurs, samtidigt. Det går inte. Jag anpassar, strukturerar, varierar och återkopplar mig till döds men eleverna behöver så mycket mer. De behöver specialpedagoger och speciallärare, de behöver grupprum och de behöver bibliotek.
   
• Arbetsuppgifter. Jag blev lärare för att jag ville undervisa. Dessvärre verkar jag mest bara sitta i möten eller dokumentera. Nåja, jag rastvaktar och är matvärd också förstås. Skolplattformen där klicken uppnår sexsiffrigt och varje minsta detalj ska redogöras för kunden, mötena där jag ska utvärdera diffusa mål som någon glatt fakturerande konsult formulerat, elevdatorer som ska fixas och trixas med, listan kan göras lång på saker som upptar min tid. Allra minst får jag tid till det som faktiskt betyder något.

Läraryrket är fantastiskt. Inget har gett mig så mycket som ynnesten att undervisa och få följa mina elever, och jag önskade att jag kunde förmå mig att stanna, men det går inte. Länge kunde jag stå ut med mina uteblivna raster och min uteblivna nattsömn och jag kunde stå ut med känslan att inte räcka till, men det går inte längre. All lust jag en gång haft har försvunnit.

Jag önskar att jag kunde stanna och rida ut stormen, men jag ser dessvärre inget slut på den. De flesta kommuner skär ned på skolan vilket bara kommer förvärra arbetsmiljön och resursbristen och öka arbetsbelastningen. Skolmarknaden har växt sig så stark att den bara kommer öka ängsligheten inför kunderna hos huvudmännen med mer dokumentation som följd.

Lusten fick mig att stå ut i fem år, men jag har ingen lust längre. Det är inte roligt längre. Jag blev lärare för att få lära ut, men för mycket annat har blivit viktigare. Jag vill inte detta mer.

Douglas Rinaldo, legitimerad f.d. lärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.