Douglas Rinaldo älskar läraryrket, men skriver att han inte orkar kämpa mot de dåliga arbetsvillkoren längre.
Debatt "Nedskärningar, dokumentation, kundtänk och täckande för kollegor har dragit all lust ur mig, det går inte längre. Efter fem år har jag nu firat min sista skolavslutning. Jag vill inte detta mer." Det skriver den nu mera före detta läraren Douglas Rinaldo.
Planeringen, undervisningen och mötet med eleven är det roligaste och mest stimulerande jag vet. Jag älskar att lära ut och jag älskar att se när elever lyckas och utvecklas. Så varför väljer jag att sluta? Anledningarna är många, men huvudorsaken tyck variera från dag till dag.
Det är så mycket som är fel med svensk skola att det är svårt för mig att peka på något specifikt som knuffar mig över kanten. Skolans negativa utveckling har pågått länge och jag började arbeta och trivas i ett redan havererat system. Verkligheten kom dock ikapp mig och i spillrorna av min forna entusiasm ser jag flera orsaker till varför jag inte längre kan:
Läraryrket är fantastiskt. Inget har gett mig så mycket som ynnesten att undervisa och få följa mina elever, och jag önskade att jag kunde förmå mig att stanna, men det går inte. Länge kunde jag stå ut med mina uteblivna raster och min uteblivna nattsömn och jag kunde stå ut med känslan att inte räcka till, men det går inte längre. All lust jag en gång haft har försvunnit.
Jag önskar att jag kunde stanna och rida ut stormen, men jag ser dessvärre inget slut på den. De flesta kommuner skär ned på skolan vilket bara kommer förvärra arbetsmiljön och resursbristen och öka arbetsbelastningen. Skolmarknaden har växt sig så stark att den bara kommer öka ängsligheten inför kunderna hos huvudmännen med mer dokumentation som följd.
Lusten fick mig att stå ut i fem år, men jag har ingen lust längre. Det är inte roligt längre. Jag blev lärare för att få lära ut, men för mycket annat har blivit viktigare. Jag vill inte detta mer.
Douglas Rinaldo, legitimerad f.d. lärare