”Lärare behöver en gräns till det privata”

Lärare Eira slår sig ner hos en grupp elever som studerar hinduismen. Det är full fart på diskussionen och plötsligt frågar en elev:
– Tror du på gud?
Eira svarar undvikande och skyndar iväg till nästa grupp som arbetar med olika ekonomiska teorier. Där får hon frågan:
– Vad har du för månadslön?

Hur vi människor förhåller oss till varandra är beroende av de kulturella och sociala strukturer vi socialiseras in i. Vi lär oss tidigt vad som är tillåtet och förbjudet i umgänget med andra, vad som krävs för att man ska få vara med i gemenskapen och vad som gör att man hamnar utanför. Sedan några decennier tillbaka har ett förändrat kommunikationsmönster i samhället lett till en ökande intimisering. Begreppet är relativt nytt och definieras i SAOL som ”Förändring till större intimitet”.

Ett exempel på detta är att myndigheter inte längre använder en tillkrånglad kanslisvenska i sina skrivelser och beslut, vilket har gynnat läsbarhet och förståelse också för den som har ett mindre avancerat språk. Ett annat exempel är du-reformen 1967, som innebar att ”ni” som tilltal till okända personer och titlar till överordnade personer försvann.

Men ett mer informellt förhållningssätt människor emellan har också bidragit till ökande jämställdhet och minskande hierarkier i samhället, vilket har gjort det lättare att mötas, inte minst i utbildningssammanhang. Det har varit bra, men det har också skapat problem. Den osynliga läraruniformen som förr skyddade mot intrång i den privata sfären har blivit allt mer genomsläpplig. Förr tilltalades lärare inte med förnamn. Man sa magistern eller fröken och umgänget var mer distanserat än idag. Att ställa frågor till lärarna om de trodde på gud eller hur mycket de tjänade förekom knappast alls.

Från titlar och öknamn till informella relationer

Om avståndet var för långt kunde det regleras genom att eleverna satte öknamn på lärare som var svåra att nå fram till. Den opersonliga relationen blev på något sätt lättare att stå ut med om man kunde driva med det auktoritära ledarskapet. När jag gick i skolan tilltalade vi vår stränga, otillgängliga lärare i samhällskunskap med ”lektor Olsson” men sinsemellan sa vi ”Gangsterkalle” och hans hårt sminkade fru som undervisade i franska fick namnet ”Puderkajsa”. Företeelsen med öknamn på lärare är mindre vanlig idag och en förklaring kan vara att det inte längre behövs. Relationen mellan lärare och elever är mer informell och då blir det onödigt med både titlar och öknamn.

Individualiseringen, som i Sverige är extrem om man jämför med andra länder, har gjort det relationella arbetet i klassrummet svårare. Elever vill bli bemötta som hela människor, inte bara som personer vars uppgift är att tillägna sig vissa kunskaper. Man vill bli sedd och bekräftad som en värdefull person, inte som en del av ett kollektiv. Identiteten har också blivit situativ, det vill säga beroende av situationen, vem man möter och i vilket sammanhang. Man kan ha flera helt olika identiteter och för att kunna välja behöver man komma nära andras sätt att vara. Svaren på frågorna Vem är jag? Vem vill jag bli? Hur ser andra på min person? söks oftare än förr hos andra individer snarare än i politiska ideologier eller filosofiska teorier.

Maktbalansen har ändrats

I skolvärlden har det skett viktiga maktförskjutningar som innebär att många lärare har svårt att upprätthålla gränsen mellan sitt professionella och sitt privata liv. Lärare kontaktas av föräldrar på kvällar och helger i mycket högre grad är förr och de ställs ibland inför krav som ligger långt utanför undervisningsuppdraget. Lärarnas status i samhället har sjunkit medan barnets status har höjts. Barnkonventionen har blivit lag och det var länge sedan agan förbjöds.

Eftersom maktbalansen mellan lärare och elever har förändrats och intimiseringen har gjort alla relationer i skolan mer informella behöver vi reflektera över hur vi ser på gränser när det gäller lärarnas professionella och privata liv. Hur kan man tänka kring följande exempel?

En lärare börjar morgonens lektion med orden:
– Hej allihopa, jag ska till doktorn i eftermiddag så ni får jobba själva sista timmen.

Här går läraren ifrån sitt undervisningsuppdrag genom att berätta något om sig själv som inte gynnar elevernas lärande, tvärtom kan det vara till hinder. Varför ska läraren till doktorn? Är hon sjuk?

Viktigt att värna den privata sfären

Krav på tillgänglighet och personligt engagemang gör det svårt för lärare att bibehålla en privat sfär men att inom sig själv upprätthålla gränsen mellan professionellt och privat skulle kunna betyda mycket. Kan man inom sig skapa två rum där skolarbetet håller till i det ena och privatlivet i det andra blir den psykiska belastningen mindre. Detta skulle även gynna eleverna som får tydligare gränser mellan det man kan förvänta sig av skolan och det som inte hör dit. Läraren ska vara professionell och personlig det vill säga kunnig, intresserad och engagerad, precis som fotbollstränaren, läkaren eller polisen.

Vi behöver en vidare diskussion om gränser i lärarnas professionella uppdrag. Går det att inom sig skilja mellan professionellt och privat? I en regelbundet återkommande reflektionsgrupp skulle man ha möjlighet att så att säga lägga det man har inom sig utom sig. Skolan är Sveriges största arbetsplats och möjligheter till en hållbar inre utveckling hos alla som varje dag arbetar och lär där är lika viktiga som att vi värnar om en hållbar yttre miljö.

Margareta Normell
Gymnasielärare, leg psykoterapeut, författare till bland annat ”Pedagogens inre rum”.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.