Johanna Mufic är utbildad ämneslärare och doktor i pedagogik med inriktning mot vuxnas lärande.
Hur pratas och skrivs det egentligen om kvalitet i komvux och vad får det för effekter? Det har jag undersökt i min avhandling [1] som handlar om mötet mellan kvalitet, komvux och Skolinspektion.
Avhandlingen visar bland annat på hur kvalitet skrivs fram som ett ”problem” i policy och att ”lösningen” på detta problem blir ett ökat fokus på granskande och utvärderande aktiviteter samtidigt som huvudmän och rektorer hålls ansvariga. Detta innebär att fokus hamnar på att dokumentera, mäta och följa upp kvalitet snarare än att fokusera på det faktiska pedagogiska arbetet med eleverna, där skulden för att misslyckas slutligen läggs på lärare och rektorer snarare än på själva utbildningssystemet [2].
I utbildningspolicy skrivs kvalitét fram som en nyckelegenskap för att individer och samhällen ska kunna bli och vara framgångsrika. Men även om alla verkar överens om att kvalitet är något odelat positivt så skrivs begreppet ofta fram som ”bristande” och som ett “problem”. Några exempel på vanliga formuleringar i policy är “kvalitetsglapp”, “dålig utbildningskvalitet” och “kvalitetsbrister” [3].
Det ökade fokuset på kvalitet har lett till en ökning av inspektioner, kvalitetskontroller-, och granskningar som påverkar både lärare och elever på olika sätt [4]. Samtidigt lyfts effekterna av ett kvalitetsfokuserat utbildningssystem fram i flera studier, såsom en ”kvalitetsjakt” [5] som leder till ökad administrativ börda för skolpersonal[6]. Ibland talas det till och med om en ”förpappring” av verkligenheten [7] och ett “utvärderingsmonster” [8] som hela tiden måste matas med rapporter och analyser.
I vuxenutbildningspolicy omnämns kvalitet ofta som ett ”problem” i relation till elevers försämrade genomströmning och måluppfyllelse. Ett vanligt förslag på en “lösning” på dessa “problem” i policy verkar vara mer flexibilitet och individanpassning. Genom att komvux blir mer flexibelt och individanpassat antas det att kvaliteten kommer att öka, vilket i sin tur kommer leda till att fler elever fullföljer sina studier och når upp till målen.
Men i policy konstateras det också att implementeringen av begreppen i komvux delvis misslyckats. Det fastställs att misslyckandet bland annat beror på ”brister” och ”svagheter” i styrkedjan och att rektorer och huvudmän måste ta större ansvar[9].
Precis som med kvalitetsbegreppet kan det vara svårt att ifrågasätta flexibilitet och individanpassning eftersom syftet är att göra det möjligt för elevers deltagande. Viktigt att poängtera här är dock att begreppen handlar om att tillgängliggöra studier för så många som möjligt, snarare än att det grundar sig i pedagogiska och didaktiska tanketraditioner och teorier.
Dock får begreppen ibland oförutsedda konsekvenser när de landar i praktiken. Ett av många exempel på detta är när lärare och rektorer pratar om en ”flexibilitetsparadox” [10] som innebär att kommuner erbjuder en stor del av kurserna på distans för att kunna leva upp till policykraven på kontinuerlig antagning av elever. Paradoxen uppstår när det blir så många elever som läser på distans att det blir svårt för kommunen att erbjuda undervisning på plats.
Å ena sidan ökar flexibiliteten i relation till den policykraven på kontinuerlig antagning, men å andra sidan minskar den för eleverna eftersom det inte längre blir möjligt för elever att läsa på plats i den egna kommunen.
Så även om kvalitet skrivs fram som något odelat positivt i policy, som kan vara svårt att tänka annorlunda kring, så får det konsekvenser för individer som är involverade i komvux. Baserat på forskning om vuxenutbildning [11] lyfts behovet av att beslutsfattare, att innan de gör några drastiska policyförändringar i frågan, faktiskt arbeta med att förstå vad de oavsiktliga konsekvenserna blir av att ett så starkt fokus på flexibilitet och individanpassning.
Här bidrar min avhandling [12] med exempel på hur begrepp såsom flexibilitet och individanpassning i policy blir ett medel i jakten på kvalitet snarare än att fokusera på det faktiska pedagogiska arbetet med eleverna, där skulden för att misslyckas slutligen läggs på lärare och rektorer snarare än på själva utbildningssystemet [13].
Detta väcker frågor om vad det egentligen är vi menar när vi pratar om kvalitet i olika utbildningssammanhang och vad kvalitet betyder i den egna verksamheten utifrån lokala förutsättningarna.
Johanna Mufic, ämneslärare och doktor i pedagogik
[1] Mufic (2022c)
[2] Mufic & Fejes (2022)
[3] Mufic & Fejes (2022)
[4] Dahler Larsen (2019) Power (1997)
[5] Hunkin (2019)
[6] Bergh (2015) Hunkin (2019)
[7] Bornemark, 2019
[8] Lindgren (2014)
[9] Mufic (2022a)
[10] Mufic (2022c)
[11] Dahlstedt och Fejes (2019) Fejes, Runesdotter och Wärvik (2016) Henning Loeb & Lumsden Wass (2014) Mufic (2022b)
[12] Mufic, 2022b
[13] Mufic & Fejes (2022)