Vi ska få nya villkor för semesteranställda lärare på delar av komvux i Stockholm. Jag har förstått att förtroendetid (eller förtroendearbetstid) är en punkt där man har haft delvis olika uppfattning. Utan att vara helt insatt i hur diskussionerna går, har jag som de flesta lärare en del tankar kring förtroende och läraryrket. 

Ska lärare ha förtroendearbetstid? Om ja, hur mycket? 

Personligen motiveras jag av tillit och frihet under ansvar, vilket förtroendearbetstiden bidrar till för mig. I praktiken utnyttjar jag ändå ganska sällan alla våra sju timmar i veckan. Men självklart ser lärares behov och livspussel väldigt olika ut. Hur använder du din förtroendearbetstid?

Det finns också forskning (till exempel Katz & Ain Dack 2017) som tar upp hur självstyrning leder till bättre arbetsprestationer. En anledning till det är att vi just blir mer motiverade när vi ges möjlighet att göra våra egna, professionella val i arbetet. 

Att inte ha den här valfriheten på pränt i sina arbetsvillkor, kan leda till att man måste fråga om att till exempel få jobba från annan plats de där timmarna i veckan. Det behöver inte nödvändigtvis leda till förändringar i ens arbete (så länge svaret är ja vill säga), men det minskar ändå självstyrandet i någon mån. Varför skulle man då vilja göra det?

De nackdelar som ibland lyfts med förtroendearbetstid är bristande tillgänglighet och ökad stress. 

Tillgängligheten handlar om att framför allt eleverna ska kunna komma i kontakt med sina lärare vid behov, något som vid tillfällen skulle hindras av förtroendearbetstiden. Jag har själv inte upplevt det här problemet på de skolor jag varit på. Mina elever söker nästan uteslutande mig via lärplattformen, mejl eller någon enstaka gång på telefon, så även om jag skulle jobba hemifrån just då, kan jag ändå svara.

Den andra nackdelen som framhålls är att förtroendearbetstid kan leda till mer stressade lärare, eftersom man inte får stöttning i sin arbetsuppläggning utanför undervisningen. Gränserna mellan arbetstid och fritid riskerar att delvis suddas ut. Som följd sitter du och bedömer elevtexter mitt i fredagsmyset. 

Samtidigt kan man fråga sig om det beror på att man som lärare bara råkat lägga upp arbetsveckan så, eller om det är arbetsbördan som tvingar fram att man inte kan titta på ”På spåret” i lugn och ro. Men om det här är ett problem som man menar beror på förtroendearbetstiden, tänker jag att det ändå finns mer motivationsstärkande sätt att komma till rätta med det än att reducera den för alla lärare. 

En lösning är att frigöra tid åt att kollegialt under en period synliggöra hur vi lärare arbetar, när vi inte står i klassrummet. 

Vi för först loggbok. I en sådan skulle vi till exempel kunna skriva ner hur mycket tid vi lägger på bedömning, planering, navelskåderi, Youtube och dokumentation (inräknat den nya, men högst temporära loggboken). 

Dessutom reflekterar vi kring till exempel våra sätt att bedöma och planera. Är du en sådan som går loss med rödpennan eller fyller du i matriser? Planerar du kursen baklänges eller låter du den mer ta form medan den pågår?

Sedan samtalar vi om vår tidsanvändning och våra arbetssätt i kollegiet. På så vis får vi idéer och praktiska råd kring hur vi kan jobba både kvalitativt och effektivt. 

Jag är nämligen helt övertygad om att vi alla har kollegor som i vissa avseenden utnyttjar sin arbetstid bättre än oss. På samma sätt som att du och jag säkert har något smart arbetssätt som skulle kunna komma fler kollegor till gagn. 

Jag vet inte vad den optimala siffran för förtroendearbetstid är, och den kan säkert variera mellan skolor. Vissa skolor har testat 100% förtroendetid, medan andra reducerat den, med lyckade resultat i båda fall. Jag hoppas och tror att arbetsgivare och fack genom sina helhetsbilder av verksamheternas behov kan komma fram till en rimlig siffra för delar av komvux i Stockholm.

Något jag däremot vet är att tillit är helt centralt för både enskilda lärare och kåren. Det bidrar till en inre motivation som gör oss till bättre lärare. Och förtroendearbetstid kan vara ett sätt att skapa just den här motivationshöjande tilliten. 

Om fler ska vilja stanna i yrket och nya lärare söka sig till våra arbetsplatser, måste starkt förtroende tillsammans med goda förutsättningar för lärare genomsyra skolan.

Tycker du att lärare ska ha förtroendetid? Om ja, hur mycket ska det vara?

Jullovet är slut. Känner du dig inspirerad inför vårterminen?

Det gjorde inte min lärarvän och hennes kollegium, att döma av den studiedag de skickades iväg på.

Du ser programmet på bilden. 

Istället för att ha trivsam teambuilding, eller låta lärarna få passa på att jobba gemensamt med undervisningsutveckling innan alla elever kom tillbaka, valde man inte en, inte två utan tre externt inhyrda inspirationsföreläsningar.

Frågan blir alltså om min lärarvän jobbar i Sveriges mest oinspirerade lärarkollegium, eller om det möjligen är en av de mer oinspirerade fortbildningsbokningarna. 

Jag bad min vän beskriva dagen med ett ord. Hon svarade “Träsmak”. Jag undrade vad hon hade lärt sig. Hon sa “upplägget var katastrofalt, men en del av innehållet var viktigt”. 

Jag har tidigare skrivit om vikten av att studie- eller fortbildningsdagar tar avstamp i skolans faktiska behov. Behov som är grundade i hur vår undervisning i ännu större utsträckning kan främja elevernas lärande. Vi måste få tid och handlingsutrymme att förbättra undervisningen – tillsammans. Den tiden finns ofta kring loven och inte mitt i brinnande termin. Den tiden får inte slösas bort.

Därför baxnar jag över valet att sätta sina lärare framför tre externt inhyrda inspirationsföreläsare hela första dagen tillbaka från julledigheten. Inspiration är viktigt och att någon håller en (kortare) föreläsning för att inspirera kan vara värdefullt. Kanske kan det ge en gnista i arbetet. 

Men det är just själva arbetet som ska ges tid, inte att någon annan ska inspirera oss till att arbeta. Dels är det i sig sällan inspirerande, om du frågar mig. Dels hjälper det väl ingen om jag sedan skulle gå runt hemma och vara inspirerad att jobba på nya sätt, när jag inte ges mer tid att förbereda det på jobbet. 

Och det som inspirerar oss lärare i slutändan, när det krisar på en lektion eller när vi börjar känna oss utarbetade, är inte att någon stod på en scen och föreläste för oss. Det som kan hjälpa och inspirera oss då är förmågan att hantera situationen. Den förmågan kan stärkas genom gemensam undervisningsutveckling. Det måste vi lärare ges utrymme att arbeta med. Det måste skolan prioritera. 

Vi lärare behöver också få chans att ha trevligt och inspireras tillsammans. När det görs på rätt sätt stärker det motivationen och välmåendet på jobbet. Men om du vill inspirera mig vid terminsstart, ge i första hand mig och mina kollegor förutsättningar att tillsammans utveckla vår undervisningspraktik. 

Har du varit med om något liknande? Skriv gärna och berätta i en kommentar!

Förra inlägget handlade om vad kollegialt lärande är och vad det kan få för betydelse för lärandet på din skola, så länge ni undviker vissa fallgropar. Nu är det dags att staka ut konkreta vägar framåt för att göra kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen. Vi tittar på det utifrån två perspektiv:

• Du
• Du och alla andra

Du:

1. Bestäm dig för om du tror att du blir en bättre lärare med genom att på riktigt jobba med andra eller genom att köra ditt eget race. Om samarbete är din väg, bestäm dig då för att det verkligen går att få till ett positivt kollegialt lärande på din skola. Hur klyschigt det än låter är en förutsättning för att lyckas att du känner dig genuint engagerade och tror på det här.  

2. Gå inte och vänta på att du ska bli engagerad, utan välj att engagera dig. Hur många gånger har du inte suttit med människor som i teorin vet hur saker och ting ska gå till, men sällan agerar. Ta själv de första stegen till förändring. Formulera dina mål med det kollegiala lärandet, skriv ner målen och berätta om dem för någon. Ta det från tanke, till uttalat till aktion. När? Du kanske tänker att det bästa tillfället redan varit, men i så fall är det näst bästa nu, inte nästa läsår. 

3. Läs gärna på mer om den här lärandeformen. För när du möter motstånd, och det kommer du att göra, har du en trygghet i att veta vilka du har på din sida, även sådana som inte är med er i rummet. 

För oss komvuxlärare finns det lika mycket att läsa om kollegialt lärande, men väldigt lite om dess utfall i en komvuxmiljö. Jag tror att behovet av det är stort eftersom det har skett en del successiva förändringar, till exempel mot mer distansundervisning och kortare kurser. Vilka nya krav ställer det på kollegiets pedagogiska kunnande?

Du och alla andra:

1. Det kan vara lättast att börja i liten skala med en eller några likasinnade kollegor. Du samarbetar säkert med flera redan. Skulle det finnas utrymme för ökad systematik, uppföljning och återkoppling? Auskulterar ni hos varandra?

2. Få med alla andra. Prata med fler kollegor och även skolledningen om att du ser ett behov av ökat kollegialt lärande. Gör det till en mötespunkt där du ger ditt perspektiv och idéer, och låt alla dela med sig av sina. Ha också några konkreta exempel från det kollegiala lärande som du redan testat i liten skala. Ser kollegiet samma behov? Kan det testas inom något pedagogiskt utvecklingsområde som redan är igång? 

3. Få tid och utrymme att faktiskt genomföra det. Det är något som flera av er läsare har påtalat att jag måste ta upp. Om kollegialt lärande inte ska kännas som en pålaga eller stressfaktor måste det avsättas tid. Här är därför några konkreta sätt att få tid och utrymme till kollegialt lärande:

• Se det som kompetensutveckling. Istället för att gå på olika föreläsningar kan skolan satsa på studiedagar där man aktiverar det kunnande som faktiskt redan finns på skolan. Ska personer utifrån komma in till er kompetensutveckling, får det vara tydligt kopplat till det ni har sett ett behov lära mer kring. På min skola bjöd vi till exempel in personer från Stockholms universitet som delade med sig av sitt eget arbete och material kring auskultationer, inför att vi själva skulle börja besöka varandras klassrum. 
• En annan sak som vi gjorde var att under två terminer kunde lärare ta ut komptid för genomförda auskultationer. Det skapade visserligen inte mer tid för det, men man fick ändå tillbaka av den tid man lade ner. Kan ni göra något liknande?
• Har ni någon handledare inom enheten eller kan ta in en extern handledare för det kollegiala arbetet? Det kan hjälpa med att få till effektiva processer när ni ska komma igång (M. Lindqvist, Kollegialt lärande – Att handleda i skolans värld, 2019). 
• Ta vara på den gemensamma mötestid som finns. Är era möten effektiva och med fokus på det som verkligen är viktigast för er? Finns det information som skulle kunna skickas på mejl istället för att förmedlas på möten? Möten kan i vissa fall behöva bli mer skapande och mindre berättande.

***

I nästa inlägg ska vi tackla just effektiva möten. Det vill säga varför möten för många lärare kan kännas ineffektiva och meningslösa. Som att de inte främjar arbetet med det vi är på skolan för – att ha riktigt bra undervisning med våra elever. Känner du igen dig? Kan vi göra något åt det? Några steg på vägen till bättre möten kommer i nästa inlägg.

Men innan dess vill jag få en bättre uppfattning om läsarnas erfarenheter kring möten på skolan. Klicka på länken och svara på frågan genom att välja den bild som bäst beskriver din känsla under möten. 

>>> Hur brukar du känna dig under möten på jobbet? <<<

Du har blivit inkallad till rektorn. På kontoret får du förklarat att du och dina kollegor alla gör ert sista läsår, för till nästa tar AI-robotarna över undervisningen. 

Sedan öppnas dörren och en robotrektor rullar in, skuffar undan din rektor och meddelar att alla jobb på alla skolor numera tas om hand av robotar. Du är fri, eller obsolet. Du är i varje fall utan jobb och yrkesgrupp. 

Vad gör man när ens yrkeskår försvinner? Den verkligheten står inte vi lärare inför just idag. Många andra yrkeskategorier däremot gör eller är på väg att göra det inom en ganska snar framtid. Stiftelsen för strategisk forskning skrev redan 2014 att hälften av dagens alla jobb skulle vara automatiserade inom 20 år.  

I slutet av förra inlägget frågade jag er läsare: Vilka av dessa sju jobb tror ni löper störst risk att tas över av robotar/automatiseras inom 15 år? Så här ser Mentimeters sammanställning av de 45 svaren ut:

Och här är ”facit”, enligt just Stiftelsen för strategisk forskning. De har istället satt en procentsats på hur stor risk det är att jobben har automatiserats bort inom 15 år. Ordningen på deras lista är ganska lik läsarnas:

1. Fotomodell 98% 

2. Biblioteksassistent 96% 

3. Kassapersonal 95%

4. Fordonsförare 80% 

5. Lärare 5%

6. Psykolog 3%

7. Präst 0,8%  

Inom 15 år kommer yrkeskategorier att börja försvinna i större omfattning än någonsin tidigare, vilket innebär en stor samhällsomställning. Det ställer nya krav på hela utbildningsväsendet, och inte minst vår undervisning. Hur förbereder vi våra elever för framtidens föränderliga arbetsmarknad där vi inte vet vilka jobb som kommer att finnas?

Det jag vill lyfta fram är olika aspekter av det livslånga lärandet och hur vår undervisning kan främja det. Livslångt lärande innebär att våra elever får med sig redskap, kunnande och en vilja att lära sig både i och utanför skolan.

Detta är lika viktigt i alla klassrum och självklart inte bara för elevernas kommande yrkesliv. Hur vi går till väga för att främja det kan skilja sig åt beroende på våra elevgrupper, men det finns ändå gemensamma förhållningssätt. 

Här kommer några konkreta punkter på hur du kan rusta dina elever med det livslånga lärandet, som yrkeslivet sida vid sida med robotarna kräver:

• Stärk de metakognitiva strategierna. Att elever måste se och reflektera över sitt eget lärande är inget nytt. Det blir däremot nu ännu viktigare att knyta det till kommande yrkesliv. 

“Vad har du lärt dig på dagens lektion?”, är en vanlig fråga. Vad händer om vi följer upp med: “vad tror du att du kan använda ditt nya kunnande till i framtiden? Hur skulle det kunna vara användbart i yrken som du tycker verkar vara intressanta?”. 

Samtidigt räcker det oftast inte med bara frågor. Lärare behöver också modellera hur frågorna kan besvaras. Då kan vi synliggöra för eleverna hur vi alla tar oss an frågorna utifrån våra tidigare erfarenheter och förhoppningar för framtiden.

Mer ämnesövergripande förmågor behöver också främjas. Det går inte i en handvändning att hjälpa eleverna att exempelvis bygga grit, ta eget ansvar och att se fel som lärtillfällen. Men det kan vara värdefullt med en samsyn och kunskapsutbyten inom kollegiet kring hur eleverna kan utveckla sådana förmågor. Hur jobbar dina kollegor med det idag?

• Commonplacing – ett system för livslångt lärande. Något väldigt konkret som du och dina kollegor kan hjälpa era elever att komma igång med är commonplacing. I korthet handlar det om att skapa en skrivyta där eleverna kategoriserar, syntetiserar och reflekterar över sitt kunnande och lärande i olika ämnen. Inte olikt en loggbok, men mer ämnes- och livsövergripande. 
   
• Föregå med gott exempel? För att kunna lära ut ovanstående punkter underlättar det om vi använder dem själva. Gör vi det kommer vi också att dra samma fördelar som våra elever. Vad lär du dig genom ditt arbete? Vad lär du dig utanför arbetet? Reflekterar du kring ditt eget lärande? 

Själv har jag skapat just en commonplace. Jag använder oftast appen Evernote, men ibland en anteckningsbok. Där skriver jag några gånger i veckan kort om vad jag lär mig eller nya idéer inom olika intresseområden, som till exempel lärande, litteratur, skrivande, träning och hälsa. 

Med jämna mellanrum går jag tillbaka till tidigare anteckningar för att hitta intressanta idéer att sammanföra och gå vidare med. Det känns som att det gynnar mitt lärande, min undervisning och stärker min vilja att prata om de här sakerna med andra. Den här bloggen är på många sätt ett resultat av min commonplace.

Som jag skrev om i föregående inlägg kan vi inte förlita oss på att den externa fortbildningen via jobbet ska lösa alla våra nya kunskapsbehov i yrket. Jag tror verkligen att långsiktig glädje i arbetet som lärare förutsätter att vi inte bara lär ut, utan också själva lär nytt. Den glädjen kommer eleverna att se i dig och det bidrar i sin tur till deras egen lärandelust.

Slutligen känner nog alla igen hur vi brukar blicka mot Finland när vi vill veta hur man driver skola. När jag skrev inledningen till det här inlägget trodde jag mig teckna en dystopi, där du och jag ersätts av robotlärare. I Finland verkar framtiden redan vara här. Och den dansar.

***

I nästa inlägg tar vi oss an ett ämne som det brukar råda delade meningar om – kollegialt lärande. Det har varit på tapeten ganska länge, men hur väl fungerar vårt kollegiala lärande i praktiken? Ännu behöver vi inte ha det med några robotkollegor. Ändå kan det kännas som att det finns närmast väsensskilda uppfattningar gällande värdet och innebörden av kollegialt lärande.

Innan inlägget kommer ut är jag nyfiken på att få veta: vad har du som läser för upplevelser av det kollegiala lärandet på din skola? Välj ett svarsalternativ på just den frågan via länken nedan, så presenteras resultatet i början av nästa inlägg:

》》》Hur är din upplevelse av det kollegiala lärandet på din nuvarande skola? 《《《