Det är lite över en månad sedan vuxenutbildningen gick över helt till distansundervisning för att minska smittspridningen av covid-19. Ungefär samtidigt slutade jag som lärare. 

Jag jobbar idag som utvecklingsledare inom Vuxenutbildning Stockholm (och undervisar fortsatt en kväll i veckan). I arbetet får jag möjlighet att arbeta med olika skolor och elevkategorier. Den kategori lärare och elever jag träffar mest just nu är samma som när jag en gång började som lärare, sfi studieväg 1. Det är sfi-eleverna med allra kortast skolbakgrund från hemlandet, 0–6 år.

En del av de här eleverna kommer till sfi utan att kunna läsa eller skriva på modersmålet. De tar för första gången i sina liv plats i skolbänken. Självklart sätter de sig där med massa kunskaper förvärvade på andra håll i livet, men jag vet från egen erfarenhet som lärare hur deras behov av undervisning och stöttning ändå ser ut. Och jag vet som utvecklingsledare att det enligt avtal i vanliga fall inte ska bedrivas undervisning på distans för de här eleverna. Men nu kräver situationen det. 

Lärarna och skolledarna som jag träffar har alltså hastigt ställts inför en helt ny undervisningsutmaning. När jag själv brukade undervisa den här sfi-elevkategorin var deras användning av digitala verktyg ett viktigt utvecklingsområde. Det jag ser på skolorna nu är att man snabbt har hittat många olika digitala sätt och verktyg att arbeta med. Och en del av dem kommer säkerligen att bli stående inslag när undervisningen väl återgår till det normala.

Vilka nya, stående undervisningsinslag kommer att finnas i ditt eget klassrum när covid-19 väl släppt sitt grepp?

Sfi-elever utan eller med väldigt kort skolbakgrund har i Stockholm också getts möjlighet att någon gång i veckan komma in till skolorna i mindre grupper, för att kunna få utskrivet undervisningsmaterial och stöttning. Det hjälper lärandet, men kan också skapa en oro för smittspridning bland elever där en del tillhör riskgrupper. Informationen på andra språk till elever som inte kan läsa eller skriva på svenska kom också ut något senare och ibland med felaktiga översättningar, vilket förstås kan stärka oroskänslan.

Arbetsbelastningen är en annan sida av distansmyntet. Dels ska nya arbetssätt snabbt tas fram, dels kan kontakten med eleverna intensifieras när det plötsligt kan plinga till i telefonen även kvällar och helger, om man inte har en (avstängd) jobbmobil. Hur har din egen tillgänglighet förändrats? För en övergång till distansundervisning ska förstås inte behöva betyda att lärare har mer undervisningstid eller är tillgängliga när arbetsdagen är slut. Det tror jag inte att någon tycker är en hållbar arbetsmiljö. 

Arbetet går vidare och vi alla gör det bästa vi kan av en den nya verkligheten. Jag vill rikta ett särskilt tack till de skolor i Stockholm som jobbar med att undervisa på sfi studieväg 1 nu. Jag hoppas att vi kan skapa möjligheter till skolövergripande stöttning och erfarenhetsutbyte digitalt. För jag tror att nu om någonsin, behöver alla som jobbar med skola få möjlighet att ta hjälp av varandra.

Kommentera

Jag förstod sent att för många har läraryrket låg status. Ovetskapen kan ha berott på min egen skolgång, där ingen av killarna i min gymnasieklass läste vidare på universitet. Och jag minns att jag skämdes när en av dem sa att jag skröt när jag pekade ut min universitetsbyggnad i Göteborg. Det var skryt att läsa till lärare.

Färska studier visar att svenska lärare anser att yrket inte har hög status i samhället. Det har visserligen gått från 5 procent 2013 till 11 procent idag, men internationellt sett ligger vi ändå relativt lågt. I Finland anser 57 procent av lärarna att deras yrke har hög status. Hur kan vi ligga så långt efter?

Jag har hört många lärare nämna till exempel arbetsmiljön, lönerna och skolmarknaden som orsaker till den låga statusen. Vissa av de sakerna har blivit bättre på sina håll, men mer behöver göras. 

Men är status ens något att bry sig om? Jo, status är viktigt för det kan påverka de som går och väger mellan vilket yrke de ska utbilda sig till. Statusyrken tenderar att locka högpresterande studenter.

Status är också viktigt för hur det känns att vara lärare. Du håller kanske inte med om det, men för många är status en del av att känna yrkesstolthet, även i sociala sammanhang. 

När ens väns vän frågar “så, vad sysslar du med då?”, hur tycker du det känns att svara “jag är lärare”? Om du tillhör de 89 procent som inte tycker att läraryrket har hög status, påverkas kanske din känsla. Möjligen påverkas den också om du möter en medlidsam reaktion i stil med “Oj, är inte det tufft?”

Under min egen universitetstid skojade lärarstudenter om att under rätt förutsättningar, det vill säga hög musik och några glas innanför västen, kunde ordet lärare misstas för läkare, om någon frågade vad man studerade till. Jag undrar om någon läkarstudent någonsin hoppats på det motsatta. 

Slutligen tror jag också att statusen hänger ihop med hur vi ser på vad man kan som lärare. Och hur användbart det kunnande anses vara i andra sammanhang. En lärarvän som sökte ett jobb utanför skolans värld frågade mig “Vad kan jag egentligen, förutom att bara undervisa?”. 

Men att kunna undervisa är verkligen inte så “bara”. Att få en grupp med 30 individer att dra åt samma håll, vilja lära sig något som de inte visste att de ville lära sig och att skapa en positiv lärmiljö är ovärderliga färdigheter i de flesta yrken som handlar om att leda människor. Bra lärare är experter i ledarskap, lärandeprocesser och relationsskapande. Inom vilka andra yrkesområden tror du själv att dina lärarerfarenheter skulle komma till användning?  

För mig är läraryrket ett statusyrke, oavsett vilka ämnen du har eller i vilken skolform du undervisar. Och andra delar av arbetsmarknaden ska vara mycket glada om de lyckas anställa en lärare för att leda och lära ut på deras arbetsplats.

Vad upplever du att läraryrket har för status och vad påverkar statusen? 

Kommentera

Du har blivit inkallad till rektorn. På kontoret får du förklarat att du och dina kollegor alla gör ert sista läsår, för till nästa tar AI-robotarna över undervisningen. 

Sedan öppnas dörren och en robotrektor rullar in, skuffar undan din rektor och meddelar att alla jobb på alla skolor numera tas om hand av robotar. Du är fri, eller obsolet. Du är i varje fall utan jobb och yrkesgrupp. 

Vad gör man när ens yrkeskår försvinner? Den verkligheten står inte vi lärare inför just idag. Många andra yrkeskategorier däremot gör eller är på väg att göra det inom en ganska snar framtid. Stiftelsen för strategisk forskning skrev redan 2014 att hälften av dagens alla jobb skulle vara automatiserade inom 20 år.  

I slutet av förra inlägget frågade jag er läsare: Vilka av dessa sju jobb tror ni löper störst risk att tas över av robotar/automatiseras inom 15 år? Så här ser Mentimeters sammanställning av de 45 svaren ut:

Och här är ”facit”, enligt just Stiftelsen för strategisk forskning. De har istället satt en procentsats på hur stor risk det är att jobben har automatiserats bort inom 15 år. Ordningen på deras lista är ganska lik läsarnas:

1. Fotomodell 98% 

2. Biblioteksassistent 96% 

3. Kassapersonal 95%

4. Fordonsförare 80% 

5. Lärare 5%

6. Psykolog 3%

7. Präst 0,8%  

Inom 15 år kommer yrkeskategorier att börja försvinna i större omfattning än någonsin tidigare, vilket innebär en stor samhällsomställning. Det ställer nya krav på hela utbildningsväsendet, och inte minst vår undervisning. Hur förbereder vi våra elever för framtidens föränderliga arbetsmarknad där vi inte vet vilka jobb som kommer att finnas?

Det jag vill lyfta fram är olika aspekter av det livslånga lärandet och hur vår undervisning kan främja det. Livslångt lärande innebär att våra elever får med sig redskap, kunnande och en vilja att lära sig både i och utanför skolan.

Detta är lika viktigt i alla klassrum och självklart inte bara för elevernas kommande yrkesliv. Hur vi går till väga för att främja det kan skilja sig åt beroende på våra elevgrupper, men det finns ändå gemensamma förhållningssätt. 

Här kommer några konkreta punkter på hur du kan rusta dina elever med det livslånga lärandet, som yrkeslivet sida vid sida med robotarna kräver:

  • Stärk de metakognitiva strategierna. Att elever måste se och reflektera över sitt eget lärande är inget nytt. Det blir däremot nu ännu viktigare att knyta det till kommande yrkesliv. 

“Vad har du lärt dig på dagens lektion?”, är en vanlig fråga. Vad händer om vi följer upp med: “vad tror du att du kan använda ditt nya kunnande till i framtiden? Hur skulle det kunna vara användbart i yrken som du tycker verkar vara intressanta?”. 

Samtidigt räcker det oftast inte med bara frågor. Lärare behöver också modellera hur frågorna kan besvaras. Då kan vi synliggöra för eleverna hur vi alla tar oss an frågorna utifrån våra tidigare erfarenheter och förhoppningar för framtiden.

Mer ämnesövergripande förmågor behöver också främjas. Det går inte i en handvändning att hjälpa eleverna att exempelvis bygga grit, ta eget ansvar och att se fel som lärtillfällen. Men det kan vara värdefullt med en samsyn och kunskapsutbyten inom kollegiet kring hur eleverna kan utveckla sådana förmågor. Hur jobbar dina kollegor med det idag?

  • Commonplacing – ett system för livslångt lärande. Något väldigt konkret som du och dina kollegor kan hjälpa era elever att komma igång med är commonplacing. I korthet handlar det om att skapa en skrivyta där eleverna kategoriserar, syntetiserar och reflekterar över sitt kunnande och lärande i olika ämnen. Inte olikt en loggbok, men mer ämnes- och livsövergripande. 
     
  • Föregå med gott exempel? För att kunna lära ut ovanstående punkter underlättar det om vi använder dem själva. Gör vi det kommer vi också att dra samma fördelar som våra elever. Vad lär du dig genom ditt arbete? Vad lär du dig utanför arbetet? Reflekterar du kring ditt eget lärande? 

Själv har jag skapat just en commonplace. Jag använder oftast appen Evernote, men ibland en anteckningsbok. Där skriver jag några gånger i veckan kort om vad jag lär mig eller nya idéer inom olika intresseområden, som till exempel lärande, litteratur, skrivande, träning och hälsa. 

Med jämna mellanrum går jag tillbaka till tidigare anteckningar för att hitta intressanta idéer att sammanföra och gå vidare med. Det känns som att det gynnar mitt lärande, min undervisning och stärker min vilja att prata om de här sakerna med andra. Den här bloggen är på många sätt ett resultat av min commonplace.

Som jag skrev om i föregående inlägg kan vi inte förlita oss på att den externa fortbildningen via jobbet ska lösa alla våra nya kunskapsbehov i yrket. Jag tror verkligen att långsiktig glädje i arbetet som lärare förutsätter att vi inte bara lär ut, utan också själva lär nytt. Den glädjen kommer eleverna att se i dig och det bidrar i sin tur till deras egen lärandelust.

Slutligen känner nog alla igen hur vi brukar blicka mot Finland när vi vill veta hur man driver skola. När jag skrev inledningen till det här inlägget trodde jag mig teckna en dystopi, där du och jag ersätts av robotlärare. I Finland verkar framtiden redan vara här. Och den dansar.

***

I nästa inlägg tar vi oss an ett ämne som det brukar råda delade meningar om – kollegialt lärande. Det har varit på tapeten ganska länge, men hur väl fungerar vårt kollegiala lärande i praktiken? Ännu behöver vi inte ha det med några robotkollegor. Ändå kan det kännas som att det finns närmast väsensskilda uppfattningar gällande värdet och innebörden av kollegialt lärande.

Innan inlägget kommer ut är jag nyfiken på att få veta: vad har du som läser för upplevelser av det kollegiala lärandet på din skola? Välj ett svarsalternativ på just den frågan via länken nedan, så presenteras resultatet i början av nästa inlägg:

》》》Hur är din upplevelse av det kollegiala lärandet på din nuvarande skola? 《《《

Kommentera
david_haas_2
David Haas

David Haas bloggar om vägar till lärande för dig, kollegiet och era elever. Det handlar om pedagogik och konkreta sätt att ta sig an svårigheter i skolvardagen. Med finns alltid frågan om hur man behåller eller återfinner glädjen i jobbet som lärare.

 

David Haas är rektor på Vuxenutbildning Järva, men har jobbat som utvecklingsledare inom Vuxenutbildning Stockholm och undervisade i svenska för internationella studenter på Stockholms universitet. Som lärare har han arbetat sedan 2011, främst inom komvux men även gymnasieskolan. Han är utbildad gymnasielärare i svenska, engelska, svenska som andraspråk och religionskunskap.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm