”Även underhållningsprogram bör faktagranskas”

Man kan ha många synpunkter på värdet av att göra skoldebatten till underhållning eller att, som Viktor Malm (Victor Malm ser ”Vem mördade skolan?”) skrev, låta komikern ta över den roll som traditionellt axlats av intellektuella.

Här vill vi dock sätta fokus på den del av programmet som inte är underhållning.

Programmet ”Vem mördade skolan?” har uppenbara pedagogiska ambitioner och den i programmet (självutnämnda?) experten får ju fungera som facit utan att ifrågasättas. Man kan undra över hur granskningen av det som faktiskt påstås har gjorts.

Första felet om kommunaliseringen

Här ska vi endast ta upp ett par exempel på faktafel, som bidrar till att göra programmet till megafon för ett narrativ som dominerar skoldebatten idag och som har polariseringen av denna som sin förutsättning.

Det första felet gäller det som har kommit att kallas ”kommunalisering”. Beslutet 1989 om att avskaffa den statliga regleringen av löner och anställningsvillkor för lärare och skolledare i grundskolan var på intet sätt omvälvande. De var redan anställda av kommunerna men det var staten som förhandlade om löner och anställningsvillkor och träffade avtal med parterna.

Liksom många av dagens debattörer påstår också programmet ”vem mördade skolan” att lärarna var anställda av staten och nu fördes över till kommunal anställning. Så var det alltså inte utan staten hade fått ett förhandlingsuppdrag för de nämnda personalgrupperna. För övriga anställda i skolan svarade kommunerna ensamma för denna uppgift.

Det var skillnad på lärare och lärare

En betydande del av lärarkåren var vid denna tid ansluten till Facklärarförbundet och dessa omfattades inte av statens förhandlingsuppdrag. Det var således skillnad på lärare och lärare vilket var en otillfredsställande ordning och skapade oklarheter om vem som hade det yttersta arbetsgivaransvaret.

En annan aspekt av den så kallade kommunaliseringen var beslutet om att alla statliga bidrag till kommunerna skulle läggas i ”en påse” med frihet att fördela resurserna lokalt, samtidigt som den ekonomiska krisen slog till. I den följande budgetpropositionen tvingades regeringen till kraftiga besparingar som också gick ut över bidraget till kommunerna och dessa i sin tur skickade sparbetingen vidare.

De felaktiga påståendena om kommunaliseringen har stor betydelse eftersom det bidrar till att bygga under tron på att förstatliga skolan som lösningen på en rad problem som det inte är lösningen på. Vad är det som ska förstatligas? En återgång till statliga löneförhandlingar efter tre decennier av individuell lönesättning (som f.ö. har drivit upp lärarlönerna kraftigt) är till exempel svårt att föreställa sig.

Ett kluster av påståenden och fel

Det andra sakfelet är egentligen ett kluster av påståenden. Till exempel att läroplanen som infördes 1994 förordar en ”konstruktivistisk” kunskapssyn och en ”konstruktivistisk pedagogik” i betydelsen att eleverna bygger sin kunskap efter eget skön medan läraren abdikerar från lärarrollen och istället fungerar som stöd i elevens eget kunskapssökande. Eller att 1994 års läroplan inte hade några riktlinjer för undervisningen.

Detta är fel. Läroplanerna från 1994 förordade inga särskilda pedagogiker. Införandet av mål- och resultatstyrning i skolan innebar att läroplanerna skulle gå från att styra hur lärarna skulle arbeta till att styra vad undervisningen skulle uppnå. Det innebar att innehållet skulle skrivas fram tydligare – men inte undervisningsmetoderna. Det uppfattades som en mycket viktig princip att lärarna, som professionella yrkesutövare, var de som bäst kunde välja metod utifrån olika innehåll och elevgrupper.

Detta omvandlas i programmet till att det inte fanns några riktlinjer för undervisningen.  Lärarens abdikering från lärarrollen påstås komma från den ”konstruktivistiska läroplanen”. Men, som sagt, 1994 års läroplaner förordade inga särskilda metoder för undervisningen och tog i flera avseenden avstånd från konstruktivistiska inslag i 1980 års läroplan.

Språkrör för debattens ena sida

De felaktiga påståendena om läroplanen kommer dels från programmets icke ifrågasatta ”expert” och dels genom vad Jesper Rönndahl själv kallar för att ”fulklippa” intervjuer så att det stämmer med narrativet om en läroplan som låter lärare och elever göra lite som de själva vill och där läraren ska sluta undervisa och istället stödja eleven i hens självvalda läroprocess.

Dessa två exempel på sakfel kan tyckas som detaljer, men används som fakta i den polariserade skoldebatten. I det sista avsnittet lyfter Jesper Rönndahl skoldebatten i sig som en tänkbar misstänkt och riktar också blicken mot sig själv som medverkande i mordet.

Detta är dock inget han undersöker närmare, vilket inte är så konstigt eftersom varken Jesper Rönndahl eller programmakarna tycks förstå att de blivit språkrör för den ena sidan i skoldebatten.

Ingrid Carlgren, prof.em, Stockholms universitet och sekreterare i Läroplanskommittén 1990–92

Larz Johansson, ledamot utbildningsutskottet 1979–93, utr. ”Om skolans styrning”, betygsutredningen m.m.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.