Att slippa mentorsskapet spar mycket tid för lärarna på Enskede gårds gymnasium.
På Enskede gårds gymnasium i Stockholm får lärarna vara lärare, tack vare införandet av separata mentorer.
– Jag hinner ägna mig åt mina ämnen och mina elevers kunskapsutveckling, säger läraren Anna Graan.
Mentorskapet är inte reglerat i styrdokumenten, vilket bidrar till att kvaliteten kan skifta. En mentors uppdrag är traditionellt att stödja eleverna i skolsituationen och i deras sociala situation. Här ingår bland annat utvecklingssamtal, att följa upp frånvaro och hålla kontakt med föräldrar.
Det vanligaste är att mentorskapet fördelas bland lärarna men vissa skolor har infört mentorer på heltid.
Bördan av mentorskapet över en grupp elever riskerar stundtals att överskugga andra delar av en lärartjänst – som huvuduppdraget att undervisa.
Inte minst på en skola som Enskede gårds gymnasium, som samlar flera elevgrupper i behov av extra stöd i olika introduktionsprogram – inklusive språkintroduktion för nyanlända och yrkesintroduktion för elever med särskilda behov. Därför är lärarna här sedan hösten 2015 befriade från mentorstjänst.
– Lärarna beskriver att de fått en nytändning, och att de hinner jobba mer med sin undervisning, säger skolans rektor Jennie Rosengren.
Varje mentor tar hand om mellan 30 och 40 elever och sköter utvecklingssamtal, delar ut busskort, upprättar telefonlistor, delar ut information, skapar kalendrar med läsårstider och andra administrativa sysslor.
– Det är en stor fördel, jag hinner vara lärare och ägna mig åt mina elevers kunskapsutveckling, med för- och efterarbete. Jag har mer tid till att planera långsiktigt, säger Anna Graan, lärare i svenska och religionskunskap
Tack vare att befintliga lärarassistenter, fritidsledare och nyanställda mentorer tog över mentorsrollen kunde förändringen genomföras utan att lärarna samtidigt fick mer undervisningstid eller andra extrauppgifter på sitt bord. Mycket av den tid de tidigare lagt på mentorskap har de nu till att utveckla sin undervisning, utvärdera och planera långsiktigt.
Anna Graan upplever också den nytändning som rektor Jennie Rosengren nämner.
– Det är roligare nu. Det är undervisning jag tycker om att jobba med, det är därför jag är lärare. Det är blir mer fokus på didaktik och lärande och den personliga kontakten med eleverna går att få även i undervisningen, säger hon. Samtidigt är jag trygg med jag att mentorerna sköter den administrativa och sociala biten, säger hon.
Hur påverkar det din undervisning?
– Den håller högre kvalitet, eftersom jag hinner lägga tid på den. Tidigare fick man återanvända mycket gammalt material och så. Jag har blivit mer kreativ och nytänkande, och utvecklas mer i min undervisning istället för att fortsätta i gamla hjulspår.
Anna Graan tycker även om att det blir en tydligare uppdelning mellan vad som är lektionstid och vad som är mentorstid.
– Det blir lättare att hålla lektioner. Klassrummet är lektionssal, och behöver du som enskild elev någonting annat just då kan du gå och träffa din mentor, utan att undervisningen stannar upp för alla andra också. Det blir väldigt tydligt att lektionen är en stund för att lära sig. Det var tidigare svårt att skilja på när man var mentor och när man var lärare.
Finns det någon aspekt av mentorskapet du saknar?
– Den kollen jag hade som mentor kan jag få nu också, om jag behöver det. Vi jobbar i team kring eleverna så alla är engagerade i eleverna ändå.
Rektor Jennie Rosengren är själv före detta lärare och tycker att fler skolor borde lyfta mentorskapet från lärarnas axlar.
– Jag tycker ibland att läraryrket avprofessionaliseras genom att det läggs på massa annat. Lärare ska vara lärare. Det spelar ingen roll om du jobbar här eller på Östermalm – du behöver tid att fundera på hur du ska utmana dina elever, säger hon.