Rapport: Kommunerna får rektorer att bryta mot lagen

Lagstiftning, friskoleetableringar och kommunernas ekonomiska styre samverkar till att skapa ett skolsystem som inte lever upp till vare sig skol- eller arbetsmiljölagen – och som är nästintill omöjligt att överblicka.
Det menar rektorn och opinionsbildaren Linnea Lindquist som är aktuell med en ny rapport om kommunernas hantering av skolan.

De senaste månaderna har Linnea Lindquist använt all vaken tid vid sidan om jobbet som biträdande rektor i Hammarkullen till att läsa igenom hundratals separata handlingar från landets 290 kommuner. Målsättningen har varit att skaffa sig en överblick över den svenska grundskolans finansiering, och att ta reda inte bara på siffrorna utan även på hur landets kommunpolitiker resonerar och motiverar sina beslut.

Resultatet presenteras i den nya rapporten ”Nyckeln till grundskolans finansiering”.

– Det är märkligt att vi i vårt välfärdsland inte kan skapa ett finansieringssystem till skolan som är transparent och går att följa upp. Jag har läst 580 separata handlingar för att kolla upp det här och jag tror att jag är den enda i Sverige som gjort det. Inte ens SKR orkar ju gå igenom allt detta, säger hon till Skolvärlden.

Slumpartade principer

Hon pekar på problem med skolans finansiering i flera nivåer av styrkedjan, från riksdagen och neråt. Summan av problemen kan sammanfattas med att skolan får för lite pengar till att börja med, och de pengar som ändå finns fördelas på olika sätt beroende på var i landet man tittar, stundtals enligt till synes slumpartade principer.

Redan före rapportens innehållsförteckning slår Linnea Lindquist fast att ”ingen elev i Sverige har en skolpeng som är knuten till individen, i stället genererar varje elev en skolpeng till sin huvudman, som fördelar resurser till sina skolenheter utifrån en intern resursfördelningsmodell.”

Varför är det viktigt för dig att göra den distinktionen direkt i inledningen?

– Det framförs ofta i debatten att elever har en skolpeng och att om man differentierar skolpengen så differentierar man elever. Men så är det inte, elever har inte har någon peng som de kan ”shoppa utbildning” för. Det är ju inte elevens peng, det är huvudmannens, säger hon.

Socioekonomiskt index

Enligt skollagen ska kommunerna fördela resurser utifrån elevernas behov. 57 procent av landets 290 kommuner använder enligt rapporten någon form av strukturersättning, där ett socioekonomiskt index används som mått på vilka enskilda skolenheter som har mer respektive mindre utmanande förutsättningar – såväl kommunala som fristående – vilket ligger till grund för fördelning av ersättningen.

Men hur stor del av de totala resurserna som fördelas på det här viset, och hur indexet räknas ut, skiljer sig kraftigt åt mellan kommunerna.

Linnea Lindquist räknar till 86 olika sätt att räkna fram skolornas socioekonomiska index ute i kommunerna. I kombination med att vissa kommuner fördelar mindre än 4 procent av resurserna medan andra fördelar 20 procent, och det faktum att resultaten av fördelningen sällan följs upp, leder det till stora skillnader mellan kommuner och försvårar samtidigt möjligheten att jämföra kommuner med varandra.

”Går inte att utläsa effekten”

– Det är ett jättestort problem. Det är få kommuner som beskriver effekten på sina skolenheter. Man pratar om att man höjt tilldelningen från 10–15 procent exempelvis, men det går inte att utläsa vilken effekt det haft på resultatet. Så vi vet inte om alla de här pengarna vi lägger på socioekonomiskt stöd har någon effekt.

– Och när man utvärderar handlar det ofta om att man bara frågar rektorerna vad man använt pengarna till och hur de tycker att det gick, säger hon.

Förfarandet leder enligt Linnea Lindquist också till kritik från fristående huvudmän gentemot kommunerna för hur de använder strukturfördelningen.

– Och jag förstår det. När modellen för hur man räknar fram detta inte blir tydlig får den ingen legitimitet. Varför fördelar exempelvis Nyköping 20 procent av resurserna om vi inte kan se att vi får någon effekt? Det är också svårt att jämföra kommunerna när de tilldelar och fördelar på många olika sätt.

”Kommuner bör få högre ersättning”

I rapporten kritiserar Linnea Lindquist även skolpengens konstruktion då hon anser att kommunerna bör få högre ersättning än de fristående på grund av det lagstadgade utbudsansvaret, en kritik som delas av regeringen.

Dessutom menar hon att Skolinspektionen behöver ges större möjligheter att avslå ansökningar om att etablera nya fristående skolor om det har negativa ekonomiska konsekvenser för hemkommunen.

Att kommunerna prioriterar budgetdisciplin framför att följa de lagar och regler som reglerar skolan är ännu ett område där Linnea Lindquist är starkt kritisk. Hon menar att kommunerna sanktionerar att rektorer fattar beslut som strider mot lagen, genom att sätta orealistiska budgetar.

”Lagen är inte förhandlingsbar”

– Det står ju inte i skollagen att man ska följa den om man har råd. Det är ingenting man kan välja, lagen är inte förhandlingsbar. Men när verksamhetens behov står emot budget i balans, är det budget i balans man förväntas prioritera. Och eftersom vi inte har de resurser vi behöver för att ge alla barn det som de har rätt till innebär det att vi inte lever upp till lagens krav, säger Linnea Lindquist.