digi

Jannie Jeppesen (överst), vd för Swedish Edtech Industry och Catarina Player-Koro, docent i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet.

Digitalisering

Vad vi pratar om när vi pratar digitalisering

Utbildningen i skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men hur förhåller man sig till det som lärare när det kommer till digitalisering och ny teknik? Hur påverkar digitala verktyg kunskapsresultaten?
Och spelar det någon roll att det är aktörer med vinstintresse som förser skolorna med digitala verktyg?

Det började på andra sidan Östersjön. ”Digitaliseringen och fenomenbaserad undervisning illa för inlärningen” var rubriken på en artikel i finska Yle. Skolvärldens skrev också om nyheten, en forskningsstudie från Helsingfors universitet som visade att digitaliseringen påverkade undervisningen i negativ riktning.  

”Ju mer man använde digitala redskap i undervisningen, desto sämre blev inlärningsresultaten. Det här gällde alla delområden i Pisa-mätningarna”, sa forskaren Aino Saarinen till Yle. 

Men studien var ännu inte publicerad, det gick inte att läsa forskningsartikeln och se hur man kommit fram till slutsatserna. Skolvärlden beslutade att avvakta och söka efter fakta bakom studien och tog under tiden bort artikeln från hemsidan. Telefonsamtal och mejl till forskaren som låg bakom studien förblev obesvarade.  Publiceringen fortsatte dock att leva sitt eget liv, i kommentarsfält på Facebook och Twitter fortsatte diskussionen. 

Även i Finland fortsatte debatten. Artikelrubriken ändrades igen, men dämpades något. Först: ”Ny forskning visar: Digitaliseringen och fenomenbaserad undervisning illa för inlärningen”. Och sedan ännu en gång: ”Ny forskning visar: Digitaliseringen och fenomenbaserad undervisning kan vara illa för inlärningen”. 

Långa diskussioner i sociala medier och i olika kommentarsfält pågick, flera uppföljande artiklar med olika utbildningsexperter skrevs och ett debattprogram anordnades i finsk tv. 

Hur kunde en ännu opublicerad studie skapa så stor uppmärksamhet? 

Det finns en historielöshet utan dess like.

Den nya finska läroplanen, där digital kompetens ingår, trädde i kraft 2016. I den svenska läroplanen infördes liknande tillägg kring digital kompetens den
1 juli 2018. Formuleringarna handlar bland annat om att eleverna ska bli stärkta i sin källkritiska förmåga, lösa problem med hjälp av digital teknik, arbeta med digitala texter, medier och verktyg samt förstå digitaliseringens påverkan på individ och samhälle. Dessutom har programmering införts på schemat. 

Catarina Player-Koro är docent i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet och har bland annat forskat på införandet av digitala verktyg och programmering i skolan. Hon menar att förändringarna blir svåra för lärarna.

– Jag brukar jämföra med tandläkaryrket, tänk om man skulle säga ”vi har kommit på ett nytt sätt att rotfylla – i morgon ska ni göra det”. Så skulle man aldrig göra, men så gör man mot lärarkåren som ofta gör sitt bästa för att försöka lösa problemen så gott man kan. 

Men även om det har skett förändringar i läroplanen, påbörjades digitaliseringen i skolan knappast i somras. Exempelvis har programmering funnits på schemat tidigare, framhåller Catarina Player-Koro. 

– Vetenskapliga studier från den tiden har inte kunnat visa att programmering ger de positiva effekter på kreativitet och problemlösning som varit ett starkt argument för att införa programmering i läroplanen – men det har man inte överhuvudtaget gått tillbaka till. Här tycker jag att det finns en historielöshet utan dess like, säger Catarina Player-Koro. 

Hon menar att det beror på att införandet av programmering och digitalisering i skolan till stor del är framdriven av starka privata aktörer i den snabbväxande bransch som kallas för ”educational technology” eller ”edtech”. 

Den globala edtech-marknaden omsätter närmare 18 miljarder dollar årligen och 2022 förväntas omsättningen ha ökat till 40 miljarder dollar, enligt siffror från marknadsundersökningsföretaget Research and Markets. En växande befolkning, en ökad utbildningsgrad och den stora omställning som arbetsmarknaden står inför i takt med teknikutvecklingen ses som de främsta orsakerna till den stora tillväxten. Men även i Sverige växer marknaden – just nu med ungefär 12 procent årligen enligt branschorganisationen Swedish Edtech Industry.  

Man måste se till att man köper bra tjänster utifrån vad verksamheten behöver – och här är kommunerna på väldigt olika nivåer.

Jannie Jeppesen har själv varit lärare och rektor, men är i dag vd för Swedish Edtech Industry som har funnits sedan 2017. Medlemsföretagen har det formella utbildningssystemet som marknad – från förskola till universitet – och tillhandahåller vitt skilda produkter och tjänster som exempelvis digitala läromedel, provverktyg, administrativa system och hårdvara. Målsättningen? Att verka för att Sverige ska bli det ledande landet i världen på att utnyttja digitaliseringens möjligheter och effekter i utbildningssystemet. 

– Många processer är digitaliserade för längesedan i Sverige – vi är ganska digitala i skolväsendet i dag eftersom man har jobbat med det här ute på skolorna. Men sedan har likvärdigheten brustit eftersom vi inte har haft en nationell styrning. I dag skiljer det sig ganska mycket åt hur långt man har kommit i digitaliseringen på olika skolor, säger Jannie Jeppesen. 

Fokus för Swedish Edtech Industry ligger därför på att samordna de administrativa system som redan finns, så att information ska kunna delas mellan dem. 

– Om man som elev i dag byter skola till en annan kommun är det inte säkert att man kan få med sig allt pedagogiskt underlag om de har ett annat system i den nya kommunen. Där handlar det ju om att det är olika system och att det inte finns en standard för hur de ska prata med varandra – den standarden är en av många som vi bygger, eller inom kort påbörjar ett arbete kring, förklarar Jannie Jeppesen.   

Hon ser att minskad administration för lärarna är en av de största möjligheterna med digitaliseringen i skolan. Den stora utmaningen ser hon i kompetensutveckling hos lärarna men också hos den låga beställarkompetensen på huvudmannanivå. 

– Man måste se till att man köper bra tjänster utifrån vad verksamheten behöver – och här är kommunerna på väldigt olika nivåer. Undersökningar bland våra medlemmar visar att 70 procent tycker att upphandlingarna är av för låg kvalitet. Det är ju väldigt tråkigt för upphandlingar som är av låg kvalitet gör att det blir låg kvalitet ute i verksamheten, säger Jannie Jeppesen. 

En del av lösningen ser hon i att branschen tar fram ett upphandlingsstöd med råd om vad man ska tänka på:

– Det kan handla om vilka krav på standarder man ska ställa, att man ska skriva en paragraf om att skolan ska få behålla datan om den slutar att använda en leverantör eller att se till att skolan begär vite om man inte fått vad som utlovats, förklarar Jannie Jeppesen. 

Vad ska skolan vara? För vem utbildar man? Och vem är det som utbildar?

Även Catarina Player-Koro framhåller en höjning av beställarkompetensen som centralt viktig.

– Och att man på något annat sätt upprätthåller vissa kvalitetskrav – att det ska vara beforskat eller att det finns en garanti för att aktörer faktiskt gör det de säger att de ska göra. 

Men digitaliseringen handlar inte bara om upphandling av administrativa system, utan också innehållet i utbildningen, menar Catarina Player-Koro. 

– Edtech-branschen säljer också fortbildningar och idéer om hur saker och ting ska göras. De tillhandahåller skolans infrastruktur via plattformar och har därmed tillgång till all data som finns i skolan. Det här gör ju att det är branschen som i stor utsträckning också styr innehållet i skolan. Här tycker jag att det väcks många frågor som måste diskuteras: Vad ska skolan vara? För vem utbildar man? Och vem är det som utbildar?

Jannie Jeppesen ser inte vad alternativet till privata aktörer skulle vara när det kommer till digital kompetens i skolan:

– När det kommer till läromedel eller möbler i skolan så har det ju alltid varit kommersiella aktörer. Jag ser inte vem som skulle kunna leverera den här typen av lösningar från statligt håll – och att det i så fall skulle bli kostnadseffektivt. När det kommer till exempelvis systemadministration så har vi sett kommunala lösningar för tjugo år sen, som exempelvis Kommundata. Det har varit väldigt stora och kostnadskrävande projekt som inte lett någonstans.  

En helt annan aspekt av digitaliseringen i skolan är mobiltelefonernas intåg i klassrummet. För Ylva Slagbrand, som är svensk- och tysklärare på Björknäsgymnasiet i Boden, förändrade de allt.

– Det var på en lektion i tyska 2008 som jag märkte att något hade hänt. Två killar som normalt var väldigt motiverade höll plötsligt på med något annat, berättar Ylva Slagbrand som har varit lärare sedan 1986. 

Det var Iphonen som hade gjort sitt intåg. 

– Efter det gick det bara utför. Det blev segare och segare på lektionerna, det var som en fördröjning hela tiden – och resultaten blev därefter. Sedan kom 1:1-satsningen och då satt vi plötsligt med 32 telefoner och 32 datorer i klassrummet. Det blev ohållbart. Det gick inte att konkurrera om uppmärksamheten. 

Ylva Slagbrand är inte ensam om att uppleva distraktion i klassrummet. Enligt Skolverkets IT-uppföljning tycker två tredjedelar av lärarna i årskurs 7–9 och på gymnasieskolan att arbetet i klassrummet störs varje dag av elevers användning av sms och sociala medier. Och tre av tio gymnasieelever svarar att de varje dag blir störda av sin egen användning av sms eller sociala medier. 

För Ylva Slagbrand blev lösningen att eleverna parkerar mobilerna längst fram i klassrummet vid lektionsstart. 

– Om jag inte skulle göra det så skulle jag kasta bort både elevernas och min egen tid. Det är dock tufft och jag förstår verkligen de lärare som inte orkar. Men vi måste ha arbetsro i klassrummet, säger Ylva Slagbrand. 

Om man ställer kritiska frågor kring teknik får man ofta höra att man skulle vara emot digitaliseringen.

Mobiltelefoner i klassrummet. Källkritik. Systemadministration. AI-teknologi. Lärplattformar. Nationella prov. Programmering. Digitala verktyg. Nya läroplaner. Möjligheter. Problem. Vad är det vi pratar om när vi pratar om digitalisering i skolan? 

– Det är en polariserad debatt. På ena sidan finns det personer som tycker att man ska kasta ut allting och inte låtsas om världen som pågår. På den andra sidan finns den totala teknikoptimismen, som ofta inte är så insatt i skolans värld och tycker att ”vi kommer lösa alla problem – hela skolsystemet kommer revolutioneras, AI kommer lösa allt”. De här två extremerna leder ingenstans, säger Jannie Jeppesen.  

Catarina Player-Koro betonar också att debatten ofta hamnar i om man är för eller emot digitala verktyg i skolan, trots att det är irrelevant.

– Om man ställer kritiska frågor kring teknik får man ofta höra att man skulle vara emot digitaliseringen. Om vi ska ha digital teknik i skolan eller inte är en icke-fråga
i dag. Vi har ett samhälle som består av digital teknik och det måste skolan också göra. Det jag vänder mig emot är att man experimenterar med utbildningssystemet. Att man till exempel för in saker i skolan utan att det är vetenskapligt beprövat, som programmering. Däremot ser jag inga som helst problem med att man har skrivit in ökat fokus på källkritik eller att man har digital teknik i skolan och att man lär sig att använda det på ett bra sätt. 

Så hur ska man som lärare förhålla sig till digitala verktyg? Catarina Player-Koro menar att en del i problematiken är att man försöker få in digitala verktyg även när det inte passar. 

– Resonerar man på samma sätt som man gör med datorer kring andra verktyg så blir det snabbt absurt. Som: Vi måste ha saxar i skolan för det finns i samhället – det är jätteviktigt. Sedan ska man lära sig att läsa och då frågar man sig ”hur ska vi använda saxen då?”– trots att det kanske inte alls passar. Man utgår helt enkelt från tekniken i undervisningen och där går man vilse. 

En klok lärare kan förändra och förbättra undervisningen.

Jannie Jeppesen menar att man måste se digitala verktyg som just verktyg – varken mer eller mindre.  

– Man kan ha ett väldigt bra verktyg, låt säga att man har en väldigt rak linjal. Men utan instruktion, utan en didaktisk metod, utan planering, genomförande och en tanke kring vad vi ska åstadkomma i undervisningen så kommer den där linjalen inte fungera. Det är exakt samma sak med digitala verktyg. 

Catarina Player-Koro är inne på samma spår.

– En klok lärare och ett klokt undervisningsupplägg kan förändra och förbättra undervisningen. Det innebär att när det passar skulle man kunna använda en digital teknik för att genomföra en lektion på ett bra sätt. Men då är det inte tekniken som förändrar eller förbättrar undervisningen, utan det är de pedagogiska tankarna kring hur man använder teknik. Teknik lanseras ofta som att det kan lösa ganska komplexa problem som finns i undervisningen – och det är väldigt få studier som har visat att det skulle vara möjligt, säger Catarina Player-Koro. 

Men det omvända sambandet då, det som den opublicerade finska studien visade? Att ju mer man använde digitala redskap i undervisningen, desto sämre blev inlärningsresultaten. 

– Ja, varför finns det inte studier där man har hittat det sambandet? Jag tror det är för att verktyg inte påverkar några kunskapsresultat, jag tror inte att verktyg har den förmågan. När det gäller att höja och påverka kunskapsresultat så är det så många andra saker som behöver göras. Lärande och utbildning är en komplex process, som kräver många olika saker. Så att plocka ut två saker som ett verktyg och ett resultat? Det är väldigt svårt att göra sådana samband. Jag tror att det är omöjligt, säger Catarina Player-Koro. 

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm