”Vi lärare måste sluta med den här pajkastningen”

Sara Bruun är förstelärare på Furutorpsskolan i Vinslöv i Skåne. Hon är en flitig användare av IT i språkundervisningen, bloggar, twittrar och delar med sig av sina erfarenheter av det flippade klassrummet. Hon har heller inte dragit sig för att sticka ut hakan i skoldebatten, och satte i somras igång en nätstorm med ett blogginlägg på Skolvärldens hemsida. Hon skrev bland annat:

”Nyss hemkommen från semester tar jag del av debatten i sociala medier om försteläraren. Jag förvånas och upprörs över att lärare debatterar varandras arbetsuppgifter på en så otroligt låg nivå. Regelrätta personangrepp syns här och där och uttryck som “fjäskerilärartjänst” används. Många lärare som av olika anledningar inte är förstelärare benämner sig själva som: andrelärare, sämrelärare och sistelärare.”

Sara Bruun ifrågasatte vad lärare som – anonymt eller öppet med namn – kastar ur sig påhopp på kollegor har för trovärdighet i klassrummet när de ska prata om värdegrund och nätetik. ”Om jag beter mig så här själv i sociala medier – kan jag då gå in i klassrummet och undervisa om något annat och stå för det?”  

– Inför den här intervjun var jag faktiskt tveksam till om jag skulle sticka in huvudet i getingboet igen. Men jag kände att jo, jag står för detta. Det blev en otrolig pajkastning i somras – trots att det ju var precis det jag skrev om, att vi lärare måste sluta med det här tramset. Det har blivit en väldigt sned debatt, säger Sara Bruun.

Sara välkomnade karriärlärarreformen när den kom och tycker fortfarande att syftet är gott. Förutsättningarna för att utföra försteläraruppdraget på hennes skola är bra, anser hon. Hon har en nedsättning i tjänst med tio procent och ett tydligt uppdrag från rektor om att utveckla IT-användningen. 

En förmiddag i veckan har hon inga lektioner, utan handleder kollegor.

– Antalet spontana möten med kollegorna har ökat – någon kommer med sin Ipad och undrar om jag har tid att visa dem en app eller annat. Jag tror att kollegorna ser mig som en resurs. Jag delar mycket på vår interna sida och gör även instruktionsfilmer på min blogg. Jag flippar mitt försteläraruppdrag, kan man säga. 

Så gott som varje vecka träffar hon och en annan förstelärare rektorn och stämmer av hur arbetet fortskrider.

– Det är dels stöttande för oss, dels utvecklande för honom. 

Sara har ett tidsbegränsat förordnande på tre år. Hennes främsta råd till andra förstelärare är att kräva tydliga uppdragsbeskrivningar och att inte ta på sig för mycket.

– Jag är väldigt tydlig som person. Det gäller att våga avgränsa och säga ”nej, det där är ett rektorsuppdrag och inte mitt som förstelärare”. Annars hamnar man lätt i att bli biträdande rektor, för det här är ett uppdrag som det går att jobba ihjäl sig i. 

Förra terminen fanns bara 38 lektorer på landets skolor, enligt Skolverket. Ulrika Nemeth blev klar med sin forskarutbildning i läs- och skrivutveckling vid Stockholms universitet 2011, och när möjligheten att få en lektorstjänst dök upp kändes det givet att söka. Sedan höstterminen 2013 är hon lektor i svenska på Östra gymnasiet i Huddinge. Hon håller i fortbildningen för skolans lärare, är pedagogiskt ansvarig för svenskämnet och arbetar med läs- och skrivutveckling.

– Förra året hade jag ett hattigt schema. Jag hade ingen sammanhängande tid för uppdraget utan fick ta en timme här och en timme där. Nu har jag 20 procents nedsättning i tid och har hela fredagarna avsatta för lektorsarbetet. Det har inneburit ett stort lyft för mig – i fjol kände jag mig mest stressad. Ska man ägna tid åt skolutveckling behöver man sammanhängande tid, till att läsa och tänka. Nu känns det som att jag har möjlighet att genomföra mitt uppdrag.

Tillsammans med skolans övriga svensklärare läser och diskuterar hon aktuell forskning och hur det går att få in den i undervisningen. Ulrika gör också lektionsbesök, där hon framför allt studerar eleverna i klassrummet. Vad lägger de tid på? Hur fördelar de uppgifterna under grupparbeten? Gör eleverna det läraren tror?

Samarbetet med kollegorna beskriver hon som gott. Hon kan skämtsamt bli kallad för ”lektorskan” ibland, men har inte mött någon avundsjuka över att hon fått ett lönepåslag på 10 000 kronor. Kanske för att hon har en licentiatexamen och de akademiska kraven på lektorer är tydliga.

– Vi har papper på att vi är forskarutbildade. För förstelärarna är kraven mer ogenomskinliga. Jag kan önska att alla lärare skulle få 5 000 kronor mer i månaden, och sedan att en del fick mer utöver det. Det är viktigt att alla andra lärare också bereds tid att arbeta med skolutveckling. Det är inget en ensam förstelärare eller lektor kan göra, säger Ulrika, som har ett tidsbegränsat uppdrag som lektor.

– Jag kan förstå kommunernas osäkerhet kring pengarna i och med att reformen är så ny. De kanske inte vill sitta med ett gäng gråhåriga lektorer om 15 år, men det är en risk de får ta.

Bara fem av 16 lärare som gick forskarutbildningen samtidigt som Ulrika Nemeth har i dag återvänt till grund- och gymnasieskolan. Majoriteten arbetar i stället på lärosäten. Inte så konstigt, med tanke på arbetsförhållanden och löneutveckling, menar Ulrika.

– Jag tycker att det är jättestor skillnad på mitt jobb i dag jämfört med innan jag gick forskarutbildningen. Jag har ett helt annat perspektiv med mig nu och ett mer kritiskt förhållningssätt till det vi gör. Jag tror att forskarutbildade lärare är bra strateger och det måste skolan ta till vara på. Det kan nog vara problematiskt på en del håll, med rektorer och huvudmän som inte riktigt vet vilka kompetenser vi har. Men om lektorerna ska vara med och lyfta skolan måste vi ju finnas kvar i den.

Sara Bruun menar att skolmyndigheterna borde gå ut med tydligare direktiv om hur tillsättningen av förstelärare ska gå till.

– På skolor där förstelärare utses med ryggdunkningar skapas avundsjuka och missunnsamhet. Jag har full förståelse för att man blir riktigt arg och besviken om man inte blir utsedd om det är så det går till. Sedan finns det många kommuner som har bra utnämningsprocesser, där man söker tjänsterna. Att förstelärarna utses på ordentliga grunder är en knäckfråga. Karriärtjänsterna i sig är hur bra som helst. Varför ska inte skolan kunna ha det när andra yrken kan det, utan att det blir pajkastning?

Varför blir det avundsjuka, tror du?
– För att ingen ska vara bättre än någon annan. Alla ska med, alla är lika duktiga – det sitter i väggarna.