Annons

Hur många inspirationsföreläsningar tål en lärare?

Relaterat

Jullovet är slut. Känner du dig inspirerad inför vårterminen?

Det gjorde inte min lärarvän och hennes kollegium, att döma av den studiedag de skickades iväg på.

Du ser programmet på bilden. 

Istället för att ha trivsam teambuilding, eller låta lärarna få passa på att jobba gemensamt med undervisningsutveckling innan alla elever kom tillbaka, valde man inte en, inte två utan tre externt inhyrda inspirationsföreläsningar.

Frågan blir alltså om min lärarvän jobbar i Sveriges mest oinspirerade lärarkollegium, eller om det möjligen är en av de mer oinspirerade fortbildningsbokningarna. 

Jag bad min vän beskriva dagen med ett ord. Hon svarade “Träsmak”. Jag undrade vad hon hade lärt sig. Hon sa “upplägget var katastrofalt, men en del av innehållet var viktigt”. 

Jag har tidigare skrivit om vikten av att studie- eller fortbildningsdagar tar avstamp i skolans faktiska behov. Behov som är grundade i hur vår undervisning i ännu större utsträckning kan främja elevernas lärande. Vi måste få tid och handlingsutrymme att förbättra undervisningen – tillsammans. Den tiden finns ofta kring loven och inte mitt i brinnande termin. Den tiden får inte slösas bort.

Därför baxnar jag över valet att sätta sina lärare framför tre externt inhyrda inspirationsföreläsare hela första dagen tillbaka från julledigheten. Inspiration är viktigt och att någon håller en (kortare) föreläsning för att inspirera kan vara värdefullt. Kanske kan det ge en gnista i arbetet. 

Men det är just själva arbetet som ska ges tid, inte att någon annan ska inspirera oss till att arbeta. Dels är det i sig sällan inspirerande, om du frågar mig. Dels hjälper det väl ingen om jag sedan skulle gå runt hemma och vara inspirerad att jobba på nya sätt, när jag inte ges mer tid att förbereda det på jobbet. 

Och det som inspirerar oss lärare i slutändan, när det krisar på en lektion eller när vi börjar känna oss utarbetade, är inte att någon stod på en scen och föreläste för oss. Det som kan hjälpa och inspirera oss då är förmågan att hantera situationen. Den förmågan kan stärkas genom gemensam undervisningsutveckling. Det måste vi lärare ges utrymme att arbeta med. Det måste skolan prioritera. 

Vi lärare behöver också få chans att ha trevligt och inspireras tillsammans. När det görs på rätt sätt stärker det motivationen och välmåendet på jobbet. Men om du vill inspirera mig vid terminsstart, ge i första hand mig och mina kollegor förutsättningar att tillsammans utveckla vår undervisningspraktik. 

Har du varit med om något liknande? Skriv gärna och berätta i en kommentar!

Relaterat

Reagera på inlägget:

Likvärdighet kräver statlig skola

Det är mycket glädjande att svenska 15-åringar nu presterar över OECD-genomsnittet inom alla tre ämnesområden som Pisa undersöker, men den bristande likvärdigheten fortsätter dessvärre att vara ett stort och allvarligt problem.

Kritik mot den svenska skolans bristande likvärdighet har återkommit i ett flertal tunga OECD-rapporter de senaste åren. En av dem, ”Equity in education” (Likvärdighet inom utbildning), visade i fjol att bristande likvärdighet är ett problem för skolsystem runt hela världen men att Sverige ligger sämre till än genomsnittet. OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher skrev då i förordet att ”postnummer är alltjämt det bästa underlaget för att förutspå kvaliteten på en elevs framtida utbildning.” En dystrare sanning får man leta efter.

Det är ett oerhört stort nederlag för Sverige att vi inte lyckas kompensera för elevers olika socioekonomiska bakgrund. Resultatskillnaderna ökar. Även OECD antyder att vi måste ta tag i detta, annars är vi illa ute.  

Den 8 december för exakt 30 år sedan tog Sveriges riksdag, trots intensiva protester, ett beslut som startade en utveckling som inte gynnat svensk skola. Kommunaliseringen av skolan i kombination med ett skolvalssystem som förstärker boendesegregationen har gjort att Sverige har hamnat i en svår situation. Och det är svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när man väl har släppt ut den. 

Vi i Lärarnas Riksförbund vet att en mer likvärdig skola kräver statlig finansiering och statligt ansvarstagande. Det lokala ledarskapet räcker inte för nationell likvärdighet. Vi har länge varit ensamma om att kämpa för det, men januariavtalets punkt om att ta fram ett beslutsunderlag för statlig skola visar att det börjar röra på sig.

Men i väntan på detta börjar jag bli otålig. För just nu hotas skolan av nedskärningar i ett stort antal kommuner. Tre av fyra kommunala skolchefer uppger till Sveriges Radio att det blir besparingar på skolan nästa år. Så här kan det inte fortgå.

När jag åker runt i landet berättar medlemmar och ombud om konsekvenserna, både för den egna arbetsmiljön och för elevernas möjligheter att få en god och kompensatorisk skolgång. Nedskärningarna måste stoppas! I väntan på statlig skola måste staten skjuta till mer resurser till kommunerna. Därför har vi bland annat krävt att en statlig skolakut ska inrättas.

Skolvärlden presenterar en undersökning om tystnadskultur, alltså när lärare undviker att kritisera sin arbetsgivare eftersom de är rädda för repressalier. Det visar sig att varannan lärare upplever att det råder en tystnadskultur på den egna skolan. Åtta av tio lärare är rädda för att eventuell kritik ska påverka deras lön. Mer än fyra av tio lärare har faktiskt upplevt att de blivit straffade för att de kritiserade verksamheten. Det är fullkomligt oacceptabelt! Det borde vara självklart att man har rätt att berätta om vilka förutsättningar man ges att göra sitt jobb. 

I grunden handlar även detta om ett politiskt misslyckande. Återigen kommer vi in på det faktum att en dysfunktionell styrning av skolan, där kraven ökar parallellt med att resurserna minskar, skapar rädda organisationer. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand för att skolan ska lyckas med sitt viktiga uppdrag.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2019

Reagera på inlägget:

7 steg: Så skapar du mer meningsfulla möten

Hur många meningslösa möten har du suttit dig igenom? Tid som du kunde lagt på att planera, bedöma eller hänga vid kaffemaskinen, går istället till att lyssna på ändlösa diskussioner om sådant som för länge sedan lämnat dagordningen. 

Vi känner igen de mötena. Vi känner igen dem eftersom vi förstås (eller förhoppningsvis) också deltagit på de motsatta. Alltså möten där alla får komma till tals, där vi löser klassrumsnära svårigheter eller skapar undervisningsupplägg. 

Men är det lättare sagt än gjort att få till meningsfulla möten? En gång höll jag själv i ett möte där vi skulle forma nya arbetsgrupper. Efteråt sa en lärare till mig att hon kände att jag lett processen på ett sätt så att hon hamnade utanför. Det gav mig en rejäl tankeställare.

När jag pratar med lärare på andra skolor och vänner i andra yrken, verkar just möten upplevas som en tidstjuv. På min skola har uppfattningen om möten förändrats genom åren och skattningen av mötens effektivitet har gått upp i medarbetarenkäter. Jag tror att åtminstone en anledning till det är att vi mer eller mindre uttalat tagit oss an frågorna nedan. Hur skulle du besvara dem utifrån hur det är på din skola idag?

1. Har ni tydliga syften med era möten? Vet ni som är där på förhand vilka frågor som det ska informeras, diskuteras eller fattas beslut om? Håller ni er sedan till just de frågorna?

2. Har ni många informationspunkter som lika gärna kunde skickats ut på mejlen? För mycket information kan suga energin ur vilket möte som helst.

3. Hur långa är era möten och varför är de det? Parkinsons lag säger något i stil med att allt innehåll kommer att komprimeras eller utvidgas till den tid man satt till att ägna åt det. Istället för att ha alla möten på en eller två timmar, kanske ni kan prova att sätta lite mer udda mötestider, utifrån vad som faktiskt behöver avhandlas. 

4. Har ni mötesformer där bara en eller ett fåtal kommer till tals? Ingen lärare skulle (väl?) ha enbart helklassdiskussioner på sina lektioner. Möten behöver också vara pedagogiskt upplagda för att stimulera och inkludera alla. Så varför inte använda till exempel Check in-frågor, EPA, gamla hederliga bikupor eller Exit tickets. Du kanske har mer kreativa förslag än så. Säg det till de som kallar till era möten, om du inte själv gör det.

5. Kan det ibland bli mer prat än verkstad? Hur kan ni göra för att komma till skott under möten så att det blir en balans mellan diskussion, beslut och skapande?

6. Har ni konstruktiva konflikter där lösningar argumenteras och diskuteras fram? För mycket konflikt där några dominerar och tar allt talutrymme kan rent av bli ett arbetsmiljöproblem. Men möten kan också bli i det närmaste verkningslösa om vi alla är för välvilliga och inte säger emot av rädsla för att stöta sig med någon. 

7. Genomför ni det som bestämts till nästa möte? Om det inte är väldigt tydligt vem som ska göra vad och när, är risken stor att samma punkt dyker upp möte efter möte. Det om något ger mig en känsla av mötens meningslöshet.

Hoppas att frågorna ger någon ny tanke, eller bekräftelse på hur du redan tänker kring möten. På min skola undervisar vi utländska akademiker som vill ut i arbetslivet. De elever som har sett den här filmen om möten och konsensuskultur i Sverige undrar hur sann bild den ger. Vad tycker du?

Reagera på inlägget:

En skoldag betyder så mycket

En skoldag, en skolvecka, ett skolår. Oändligt med möten, samtal, kunskapsutbyten och erfarenheter.

Vissa stunder tänker jag: ”Varför gör jag det här?”.

Speciellt i de stunder när fokuset och kärnan i uppdraget känns väldigt långt borta. Havererad kopieringsmaskin, insamling av papper, översvämmade toaletter, trasig elkontakt, skåpförvirring, skolplattform och arga tonåringar.

Så kommer de där stunderna som ett vackert band guldklimpar. Stunder som jag önskar kunde stanna kvar som ett rus i ens närvaro när saker och ting inte alls känns på topp.

De där stunderna som inte riktigt kan beskrivas men ändå verkligen måste berättas om. De där stunderna som kanske bara varade ett ögonblick men påverkar lång tid framöver.

”Saknade dig på lektionen idag.” Plötsligt en blick, en inbjudan och en historia. Det där lilla mötet i vardagen som lika gärna kunde blivit ogjort men som känslan ser och vet att det här är just nu det viktigaste. Och det ger resultat varje gång. Nästa gång det blir tufft så kommer våra möten kunna bli av alla slag men när förtroendet infunnit sig så kan jag i min roll markera och eleven vet att jag bryr mig och visar det i vad jag gör.

En annan stund när en elev som helt oväntat tar till orda och visar en kunskap ingen anat. Kunskapen startar en kedjereaktion av samtal som ger så mycket. Gruppen binds samman, förtroende växer och nästa gång vi ses har ett betydelsefullt kit lagts till. Kunskapen kommer garanterat vara i fokus.

Just dessa band av guldklimpar är det som gör att yrket är så lockande. När jag radar upp dem sida vid sida, om jag på så sätt kunde visa dem för resten av världen vad det verkligen är. Ett vackert och mycket exklusivt band av guldpärlor. Då skulle det här vara det mest eftertraktade yrket i hela världen och inte bara för oss redan övertygade, utan för alla andra också.

Reagera på inlägget:

Vi behöver fler dåliga exempel

En torsdag i slutet av november för sex sju år sedan. 15.40. Jag var helt utpumpad. Trött från terminens slit. Sjukt barn hemma. Dessutom klassiskt småländskt novemberväder ute. Mörkt, kallt och ett regn som föll närmast vertikalt.

När jag ramlade in i arbetsrummet efter en 60-minuterslektion kände jag mig extraordinärt värdelös. Det hade varit en sån där lektion där ingenting fungerade. Jag tappade bort mig i min genomgång, blev lite för irriterad på någon pratig elev och fräste lite för mycket. Dålig stämning spred sig i klassrummet. Uppgiften vi skulle jobba med efter min genomgång var en katastrof. Ingen fattade. Alla missförstod mina instruktioner och det var bara mitt fel, tyckte alla utom jag.

Där och då ville jag mest åka hem och glömma jobbet, glömma att jag behövde arbeta även dagen efter.

Dessutom verkade mina kollegor helt oförstående över min frustration.

Gör si... Gör så... Tänkte du på att… 

Jag hade inte jobbat mer än något enstaka år på dåvarande skola, men det hade varit ganska turbulent. Jag hade bytt arbetsplats och gått från att vara en uppskattad lärare till att vara en problemlärare. En som inte eleverna gillade. En som inte föräldrarna gillade. En som krävde för mycket, men lärde eleverna för lite. Jag fick stå på föräldramöten och försvara mig och varför jag gjorde som jag gjorde. Motivera mitt lektionsinnehåll i relation till kursplan, motivera min bedömning utifrån den läroplan som nyligen införts, försöka övertyga om att jag kunde mitt jobb. Men ändå. Jag kände mig sämst och nästan ingen hade min rygg.

Identitetskrisen var ett faktum.

Men just den där torsdagen var en sån där vändpunkt.

Dagen efter var uppgiften fortfarande densamma, jag var densamma. Ändå gick allting mycket bättre. Skillnaden var att klassen var en annan.

Där och då slog det mig att den som i en klass kan vara en katastrof kan vara fantastisk i nästa. Det blev en vändpunkt.

Med tiden insåg jag också att jag inte var så extraordinärt värdelös som jag faktiskt trodde under ett par års tid.

Men jag funderar över det rätt mycket idag. För det var rätt mycket den här perioden som fick mig att ge mig ut på sociala medier, framförallt Twitter. De som då var ”Skoltwitter” var mycket färre än idag och hade på många sätt ett mycket mer generöst innehåll.

Till skillnad från idag var det ett mycket mer spretigt innehåll. Debatter, personliga relationer, lektionstips om vartannat. Det som saknades var dock det utstuderade varumärkesbygget. Detta ständiga mantra om att visa de goda exemplen. Att lyfta, hylla och hurra över den enskilde läraren. Individen före kollektivet. Evangelisten före församlingen. Det saknades.

Nog fanns de som inte ville att man skulle problematisera för mycket, men de var snarare undantag än regel.

Sen kom förstelärarreformen. Sen kom lärarlönelyftet. Sen kom galor, priser, böcker. Successivt förändrades narrativet.

Jag är naturligtvis en del av allt det där. Prisad, författare, debattör. Jag vill inte avsäga mig något ansvar, samtidigt som jag tror att orsakerna är strukturella snarare än individuella.

Oavsett tänker jag på det.

Vad hade jag gjort om jag känt mig på det viset idag? Hade jag orkat sätta mig ner och tänka om. Känna att jag inte var värdelös? Kanske.

Troligen inte.

Berättelsen om den lyckade läraren, det goda exemplet, gör något mot de som inte känner sig lyckade. Den som känner att den inte orkar eller kan följa med i tempot.

Bidrar det till att vi inte orkar? Bidrar det till att någon annan känner sig värdelös? Får jag någon att känna sig värdelös?

Troligen.

Jag har många gånger hävdat att vi behöver färre goda exempel, fler dåliga. Jag tror på det ännu mer när jag tänker tillbaka.

Det är inte de som det går bra för vi behöver prata om, det är de som inte orkar eller de som känner sig dåliga. Och vi behöver inte ge dem fler inspirationsföreläsningar eller lärargalor.

Vi behöver ge dem en känsla av att de duger.

Inte en känsla av att vara

Extraordinärt.

Värdelösa.

Reagera på inlägget:

Sidor