Annons

Så ser jag på punkterna om skolan i överenskommelsen

Relaterat

Den överenskommelse, som när det här skrivs kan ligga till grund för att en S/Mp-regering kan tillträda, är spännande sedd ur skolans synpunkt. Av 63 punkter rör i och för sig bara åtta skolan och de ligger nästan sist i överenskommelsen. Jag tänker att jag redovisar dem en efter en och ger en snabb reflektion efter varje punkt:

  • 49. … Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. (Uppdrag till Skolverket hösten 2019) Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka (Utredning 2019–2020. Ny lagstiftning 1 januari 2022). Lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor. Höga kvalitetskrav ska vara styrande (Utredning om kvalitetskrav 2020–2022). Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer. Lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet. De nationella proven ska digitaliseras och ska rättas centralt (Uppdrag till Skolverket 2019) för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket.

Det är intressant att man uppenbarligen inte nöjer sig med den revision som Skolverket just nu gör, utan vill ge ännu ett uppdrag åt Skolverket att ännu mer jobba med kunskapsfrågan och dessutom flit och ambition. Det senare vet jag inte hur man ska göra. Stänga skolor är plakatpolitik – för vad ska ske med de barn som går på de skolorna? Det viktiga är väl ändå att skapa bra skolor?

Externa examinatorer tycker jag är en intressant fråga. Många länder har det på gymnasienivå. Jag tycker att det är mycket bättre än slutprov. Varför då? För att undervisning och kunskap är komplext och bör bedömas av skickliga människor. Och som i de flesta länder bör det vara en sammanvägning mellan betyg och examinators bedömning = en ”gammaldags” studentexamen (gammaldags inom citattecken eftersom det är fullt modernt i många länder runtom oss).

Den sista meningen är märklig. På vilket sätt stöder central rättning attraktiviteten? Det ser för övrigt ut som att Jan Björklund fått mycket att säga till om i förslagen.

  • 50. Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Reformen införs första juli 2020, då det nuvarande försöket upphör.

Igen Björklund. Men en meningslös reform. Det är undervisning som skapar lärande, inte betyg.

  • 51. Tioårig grundskola. Regeringen ska bereda möjligheten att införa en tioårig grundskola och återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Också meningslös, och Björklund. Det har vi redan i praktiken, och vi saknar egentligen kunskap om huruvida det ena eller andra är bättre.

  • 52. Ge rätt stöd i tid. Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan. Förverkliga läsa-skriva-räkna-garantin. Inför läxhjälpsgaranti och prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan. Mer tid måste ges till de nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige för att klara skolan genom förlängd skolplikt och kortare sommarlov. Det ska vara möjligt för högstadieelever att läsa kurser på gymnasial nivå och som gymnasieelev att läsa högskolekurser. Förhöjd studietakt ska kunna ges till elever som snabbare når kunskapsmålen. Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Resursskolor ska utvecklas. Insatser görs för att stärka särskolan. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter. Specialpedagogik för lärande byggs ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.

Att i en sådan här text skriva ”inkluderingstanken har gått för långt” är väldigt märkligt. Vilka är det som ska exkluderas och varför? Att vi behöver göra något åt bristen på speciallärare och bristen på bra elevhälsoarbete är en sak. Men att lösa det med exkludering är inte en helt oproblematisk utsaga på många sätt. Återigen Jan Björklund.

  • 53. Skapa studiero. Genomför en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobilförbud införs i klassrum, med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften (Ds hösten 2019. Ny lagstiftning från 1 januari 2021) Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna (Uppdrag till Skolverket efter vårändringsbudgeten). Elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras (Samma Ds som mobiltelefoner).

Socionomer är intressant, när de behövs. Lärarassistenter om det finns behov. Många av de här kraven kommer reflexmässigt och är mycket dåligt utredda. Vad är det man försöker åtgärda och varför. Något man borde titta närmare på är den på sina håll väldigt stora användningen av elevassistenter. Inte sällan outbildade människor som arbetar med svåra pedagogiska fall i skolan. Vad har vi för ambitioner?

Mobilförbud är intressant. Jag tror det blir svårt att genomföra, men det kan ge ett bra stöd för de skolor som har problem med att införa regler.

  • 54. Ge likvärdiga förutsättningar. Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan med bland annat regionaliserade skolmyndigheter samt införande av ett professionsprogram för lärare och rektorer med grund i SOU 2018:17 (Färdigt under 2019). Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. Lagen om tillgång till elevhälsa ska definiera vilken tillgång som är en acceptabel lägstanivå (Utredning 2020-2021. I kraft 2022). Förslagen i 2018:57 genomförs (Proposition våren 2020). Alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola. Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.

Det här är för mig överenskommelsens mest intressanta punkt. Dels plockar den upp skolmyndighetsutredningen ur papperskorgen, och dels pratar den om något som jag har lyft i åratal – tillgång till elevhälsa måste kvantifieras. Vi behöver regelverk. Det gäller också skolbibliotek och andra liknande institutioner i skolan. Målstyrningen har här i Sverige varit helt fundamentalistisk vilket skadat likvärdigheten.

Och sedan kommer att ett statligt huvudmannaskap ska utredas. Detta är naturligtvis en väldig seger för Lärarnas Riksförbund med flera aktörer i skolfrågan. Skolan är en så viktig samhällsinstitution att den måste verka inom en stark och skicklig professionell organisation.

  • 55. Nya betyg i gymnasieskolan. Övergå till ämnesbetyg på gymnasiet och reformera betygssystemet genom att justera reglerna för sammanvägningen av olika delmoment inom ett betyg i ett ämne, så att ett enstaka lägre resultat i ett delmoment i ett ämne oftare kan kompenseras med goda resultat i andra delmoment. Denna förändring ska ske utan att utlösa en ny betygsinflation (Utredning 2019–2020. I kraft 1 juli 2021).

Äntligen! Och något som det också redan finns en utredning om som Anna Ekström tillsatt.

  • 56. Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).

Bra förslag tycker jag,

  • 57. Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.

Rör få skolor men för de barnen som hamnar på sådana skolor är det viktigt.

* * *

Sammantaget får man väl säga att detta för skolan handlar mer om en överenskommelse om vad liberalerna ville ha för att stödja en S-regering än om en gemensam politik. Det som en tillträdande S/Mp-regering själva kommer ta till initiativ till ligger ju såklart utanför detta.

Jag tror att det hade varit ännu bättre med en koalitionsregering för då hade det inte varit en lika starkt ensidig gisslansituation.

Men förslagen är pragmatiska, de pekar i en riktning. Några kanske inte är så bra men om man inte fattar beslut får man heller inte veta vad som var fel. Som helhet pekar de mot införande av regelverk, mot förstatligande, mot en professionell organisation för lärare och skolledare att arbeta inom och det kan på sikt visa sig vara väldigt viktigt.

Det överenskommelsen är renons på är åtgärder för att komma tillrätta med lärarbristen och frågan om segregation. Det senare naturligtvis eftersom en utgångspunkt i hela överenskommelsen är att inte röra något vid det extremt marknadsliberala system vi byggt in i skolan i Sverige. Ett system som alla de professionella i skolan vet är problematiskt, men som är anatema i politiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Utveckla VFU: Återinför praktikterminen

Nytt år! Lärarbristen har inte minskat. En ny praktikorganisation med övningsskolor har införts på försök, efter en äldre modell. Lärarstudenter klagar ändå. Återinför praktikterminen så kan man slå två flugor i en smäll! Minska lärarbristen och öka kvaliteten på lärarutbildningen.

Kan man återinföra övningsskolor, kan man absolut återinföra praktikterminen också. Under perioden, 1968 till 1977, infördes praktiktermin i dåvarande klasslärarutbildning  som en del av praktiken. Det blev en speciell form av praktik i lärarhögskolan. På den tiden var det stor lärarbrist i Sverige, i samband med att grundskolan infördes. Praktikterminen eller praktikanttjänstgöringen användes också för att delvis lösa den då stora lärarbristen.

Praktikterminen som en del av praktiken var en form av lärartjänst, helt enkelt. Idag kallar vi praktiken för verksamhetsförlagd del av utbildningen, VFU, i motsats till högskoleförlagd del av utbildningen, HFU. Begreppen ger sken av samhörighet, på ett bättre sätt än praktik och teori. Lärarkandidaterna anställdes av huvudmännen, kommunerna, och fick lön för en halvtidstjänst under sin avslutande praktiktermin. Ett välkommet ekonomiskt tillskott för lärarkandidaterna. Ingen motsatte sig detta praktiksystem.

Under praktikterminen hade handledaren ansvar för två lärarkandidater och två klasser. Handledaren arbetade heltid från början, dvs. halvtid i två klasser och lärarkandidaterna halvtid i varsin klass, sedan ökade lärarkandidaterna sin arbetstid successivt, så att de arbetade heltid i varsin praktikklass mot slutet av praktikterminen. Handledaren var då endast handledare till de båda lärarkandidaterna, men hade ingen egen undervisning.

Praktikterminen, anser jag, var ett av de bästa praktiksystemen som funnits i svensk lärarutbildning. Lärarkandidaterna fick en allsidig praktisk träning och fick pröva att ta ett läraransvar. Handledningen av praktikhandledaren under praktikterminen hade karaktären av ett slags arbetslagsarbete.

Att vara en god handledare likställdes på den tiden med att vara en god förebild och handledningen betraktades då också som en slags individuell undervisning i metodik. Den undervisning som gavs av handledarna var kanske mer föreskrivande och normerande än vad som borde varit fallet, då lärarhögskolan skulle ge en lärarutbildning på vetenskaplig grund. Lärarkandidaterna var nöjda.

Metodiklektorer hälsade på lärarkandidaterna vid flera tillfällen. Metodiklektorer var vanliga klasslärare, utan akademisk utbildning, men med gedigen aktuell praktisk yrkeserfarenhet. Praktiken var metodiklektorernas ansvarsområde och metodiklektorerna undervisade, handledde, bedömde och betygssatte lärarkandidaterna.

De var framför allt en slags sammanhållande länk mellan den teoretiska delen av lärarutbildningen och den praktiska delen. Metodiklektorernas styrka var just kopplingen mellan teori och praktik och de återverkade positivt på hela lärarutbildningen. Genom sin kunskap om yrkets praktik på olika stadier kunde de hjälpa lärarkandidaterna att förstå de teoretiska delarna i utbildningen.  De ägnade mycket tid åt skolbesök, där de följde upp studenternas praktik och förde diskussioner med lärare och lärarkandidater. Här bidrog metodiklektorerna till ett systematiskt utbyte mellan lärarhögskolorna och de skolor som deltog i utbildningen genom att ta emot lärarkandidater. Det var dåtidens trepartssamtal, även om begreppet inte var uppfunnit då!

Metodiklektorerna, men också ämneslektorerna, hade tjänster som innebar skoltjänstgöring på Försöks och demonstrationsskolorna (FoD-skolorna). De skulle alla ha aktuell praktisk erfarenhet av läraryrket, vilket var en mycket bra idé. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare i dennes klass. Dessa kunde genomföras veckovis eller i koncentration, under längre perioder. Lärarkandidaterna kunde iaktta dem i deras skoltjänstgöring. De kunde yrke och fick därmed hög legitimitet.

Metodiklektorerna går inte att återinföra i högre utbildning, men det borde gå att ställa krav på högskollärares kompetens. Om lärare i högskolan går ut och handleder, bedömer och betygssätter lärarstudenterna, så måste de ha kompetens för uppdraget.

I och med att lärarutbildningen integrerades i högskolan 1977 försvann FoD-skolorna snabbt – och försvann gjorde också metodiklektorerna som stått för kopplingen mellan lärarens yrkespraktik och lärarutbildningen. Praktikanttjänstgöringen avskaffades också, trots fördelar både för samhället och för enskilda lärare.

Reagera på inlägget:

Samarbete mellan syv och lärare måste in i vår utbildning

 

  • 28% av eleverna i årskurs 9 har inte en klar bild över vilka gymnasieprogram som finns att söka.
  • 45% av eleverna i årskurs 9 uppger att de inte har någon vuxen att prata med om framtiden och gymnasievalet.
  • Föräldrarna påverkar gymnasievalet mest.(Källa: Skolinspektionens Kvalitetsgranskning studie- och yrkesvägledning i grundskolan, rapport 2013:5)
  • Konsekvens? År 2009 påbörjade 122 750 elever gymnasiet. Av dessa fick 15 240 elever gå ett år extra. 2 990 elever fick gå två år extra. 21 220 ett extra gymnasieår. Källa: Skolverket

Förutom att det är ett enormt misslyckande av svensk skolas uppdrag där målet bland annat är att eleverna ska kunna göra underbyggda och väl medvetna val utan stress, så kostar också detta enormt mycket pengar för svenska staten.

Något som går att direkt koppla till detta är den undermåliga informationen om studie- och yrkesvägledarens (syv) roll och funktion i svensk skola. Framför allt på lärarutbildningen. Under mina tre år på lärarutbildningen har jag inte en enda gång fått höra om min framtida relation till syv. Jag vet inte hur jag kan använda mig av syv eller hur jag bör använda mig av syv. Lika lite vet syv hur de ska använda sig av lärarna.

Vägledningen i skolan är hela skolans ansvar. Rektorn har till exempel ett ansvar (läs: bör) att ge riktlinjer och skapa förutsättningar för att studie- och yrkesvägledningen blir ett uppdrag för just hela skolan, förtydliga hur ansvaret för studie- och yrkesvägledningen är fördelat mellan syvarna, lärare och övrig personal samt hur samarbetet mellan dessa ska se ut. Det är också rektorns ansvar att se till att studie- och yrkesvägledning sker kontinuerligt och integrerat i utbildningen under elevens studietid just för att uppnå målet med att eleven ska kunna göra underbyggda och väl medvetna studie- och yrkesval.

Vad är och blir lärarens uppdrag? Lärarens roll blir att hela tiden i sin undervisning relatera till arbetslivsanknytning, till exempel genom hur kunskaper i ämnet senare kan få betydelse i det framtida arbetet, utveckla elevernas kunskaper om hur arbetslivet fungerar, utveckla deras förmåga att kunna genomföra sina val av studier och yrken, utveckla deras självkännedom men också att problematisera kring de traditionella föreställningarna om kön, kulturell och social bakgrund – då det visat sig att ”tjejlinjer” och ”killinjer” såväl som ”tjejyrken” och ”killyrken” är väl etablerat bland ungdomar.

Studie- och yrkesvägledarens roll är central i elevernas vägledning och är en utbildad och specialist inom området – syven bör därför användas flitigt av både lärare och rektor. Men det är också syvens jobb att stötta lärare och annan personal.

Låter detta självklart?

Ja, det kan det göra. Ändå visar studier från Skolinspektionen att elever inte får den studie- och yrkesvägledning kontinuerligt som de ska för att denna vägledning inte ses som hela skolans ansvar. Man kan se omfattande brister i skolors och huvudmäns arbete med att planera och följa upp vägledningen. Det går också att konstatera att skolor inte alls aktivt arbetar emot begränsningar i elevernas studie- och yrkesval utifrån kön, social eller kulturell bakgrund.

Man kan fråga sig varför det är så pass viktigt med studie- och yrkesvägledning som det faktiskt är. Men det handlar i grund och botten om att göra eleven till en självständig och medveten individ. Eleven ska lära sig att fatta beslut, förstå konsekvenserna av dessa beslut, lära sig genomföra sina beslut, förstå att det finns många valalternativ och att hitta sig själv och sin egen väg i detta.

Det är inget annat än ett misslyckande. Men hur löser vi detta?

Bör till exempel syv i högre utsträckning ingå i lärarutbildningen? Bör läraruppdraget och dess innehåll i högre utsträckning ingå i syv-utbildningen? JA. Självklart.

I framtiden kommer vi ingå i samma kollegium. Vi kommer jobba bredvid varandra, med varandra, i samverkan med varandra. Vi kommer möta samma elever och samma utmaningar. Givetvis bör vi därför också ha insikt i varandras arbeten och uppdrag. Det har inte slagit mig förrän nu, efter att min lokalförening i Helsingborg ihop med lokalföreningen i Malmö anordnade en syv-föreläsning med Gabriella Holm, att syv faktiskt inte nämnts en enda gång under mina hittills tre år på lärarutbildningen. Under vår verksamhetsförlagda utbildning (VFU) ingår det att, någon gång under de fyra omgångar man är ute i skolan, ha samtalat med och mött en studie- och yrkesvägledare. Alltså inte varje gång man är ute på sin praktik, utan det räcker med en gång under sin praktik. Vad blir vinsten om vi kan få till ett brett och medvetet samarbete mellan syv och lärare?

För skolans och huvudmannens del blir det en ökad måluppfyllelse samt ökad samverkan mellan skola och arbetsliv. Studie- och yrkesvägledarna får högre kvalité i sina vägledningssamtal när eleverna via sin undervisning förstått syvens roll. Vi kommer se minskade avhopp, minskade felval, minskade omval. Vi kommer ha bidragit till en bättre matchning mellan skola och arbetsliv.

Men vet ni vad det viktigaste är?

Ökad förståelse kommer att leda till ökad motivation för skolarbetet hos eleverna, betygsutveckling och bättre och tryggare val av gymnasieprogram och yrkesinriktning. Vi kommer bidra till att ungdomar kommer ut i egen försörjning och vi kommer kanske kunna minska antalet stressade, oroliga och ångestfyllda elever genom att kunna förse dem med trygg vägledning och arbetslivförankring tidigt.

Detta kommer endast uppnås genom att syv- och lärarutbildningen integreras mer och att ett tydligare samarbete mellan lärare och studie- & yrkesvägledare upprättas. Men också genom att skolans huvudmän tar sitt arbete kring det här på allvar.

Reagera på inlägget:

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

Ja, det är ju själva poängen med det vi gör. Vi lärare. Att eleverna ska lära sig det de behöver här i livet.

Fast ibland undrar jag verkligen – jobbar jag mot målet? Målet att skapa välinformerade och kritiska medborgare. Det finns en fyr långt därborta – som visar vägen. Och det finns många blindskär, och mycket dimma. Varje dag, varje vecka, varje termin, varje läsår. Som ny lärare är det lätt att smittas av tradition och arv, som sitter i väggarna sedan över 100 år.

Men i veckan hände det saker i klassrummet som skingrade dimman. Ett moment of clarity. Vägen låg klar och tydlig framför som en rak landsväg som skär genom en åker en krispig oktoberdag. Det var en elev, i en grupp, i en bedömningssituation inom organisk kemi (ett klassiskt hat-ämne i högstadiet) där jag sorterat eleverna efter vad jag förväntade att de skulle prestera. I olika förväntade kunskapsnivåer. Delvis för att jag ville att de som kunde skulle få skina, men också för att se vad som hände när jag placerade elever som inte givet trodde att det kunde något i samma grupp.

Ett fåtal elever genomskådade mig, och påtalade att de placerats i ”status-gruppen” eller att de hamnat i en grupp som inte skulle leverera alls. Mitt svar var att jag mycket riktigt hade valt ut grupperna, men jag sa aldrig hur och varför. Vi samlades i klassrummet och vi började jobba.

Först protester igen kring grupperna, men det lade sig rätt snabbt. Sedan - vad ska vi göra? ”Det är ett tillfälle för er att visa vad ni kan”, svarade jag. ”Nu kör vi”, fortsatte jag efter att ha delat ut instruktionerna.

De skulle jobba i grupper och göra en begreppskarta om organisk kemi; resonera kring begrepp och samband. De hade inga hjälpmedel; bara ett ark papper per grupp och färgpennor. Vi hade övat på situationen på lektionen innan; så de förväntades veta vad de skulle göra, och vilka begrepp och samband de skulle redovisa. Som grädde på moset hade jag spelat in en kort film där jag gick igenom alla begrepp och samband genom att skissa upp illustrationer på en whiteboard.

Så de började alltså jobba. Den högpresterande gruppen gick igång direkt, de på mellannivå strax efter. Längst bak, i gruppen som inte var superstark, så hände det inte så mycket. De satt och lekte med pennorna som jag delat ut. Jag gick dit och frågade hur det kom sig att de inte börjat.

”Vi kan ju inget, ingen i gruppen kan något.”

”Men något kan ni väl… något litet, någon av er”, replikerade jag.

Jag pekade ut en elev som jag visste kunde och sa att den fick ta kommandot. Sen gick jag vidare till de andra grupperna.

20 minuter senare gick jag tillbaka, de hade de skrivit en hel del om ämnet. Och jag frågade häpet:

”Ni sa ju att ni inte kunde något?”

”Ja, det var så, men nu har vi ju lärt oss.”

”Vad bra”, svarade jag glatt.

Åter till början. Den där dimman. Där elever pratar om skrivprov som bedömning, för att vi lärt dem det som enda metod. Sån dimma, såna blindskär.

Jag är ny som lärare, och lyssnar lätt på det som andra säger av rutin att saker borde vara. Ungefär som när man är nybliven förälder, och tror att det finns facit och att alla tyckare måste ha något att bidra med.

Men det vet ju jag med. Jag ser det nu. Eleverna lär sig av det jag gör. Jag kan ge dem det de behöver. Utan prov, utan krav på böcker. Dimman är skingrad – vägen ligger rak och tydlig framför mig. Den leder ännu mot ett okänt mål – och jag känner hopp.

Reagera på inlägget:

Måtte vi få en minister som kan bromsa reformtakten

Vi väntar med spänning på vem som blir utbildningsminister. Vi kanske får Helene Hellmark Knutsson ännu en gång? Kanske blir det Anna Ekström? Eller kommer Jan Björklund tillbaka? Eller möjligen Tobias Krantz? Eller blir det mer oprövade ministerkort som får ansvar för högre utbildning och forskning? Eller kanske någon lika okänd som Hellmark Knutsson var när hon utnämndes 2014? Vi vet inte vilka som får bilda regering och då vet vi förstås inte vem som får ansvar för högskolepolitiken.

Vem det än blir, så kommer absolut lärarfrågor och lärarutbildningsfrågor högt upp på agendan och blir föremål för åtgärder. Vi har i stort sett haft en lärarutbildningsreform vart tionde år, så det är säkert dags igen. Det finns så många kritiska synpunkter som måste åtgärdas, tycker ambitiösa politiker. Ärmarna kavlas upp direkt och sedan kör ministern igång. Det handlar om den egna politiska karriären framför lärarnas väl och ve.

I Finland, vårt grannland, med så mycket bättre skola och bättre lärarutbildning är det däremot lugna gatan på reformsidan. ”Kritiken mot den svenska lärarutbildningen har varit och är alltjämt stor, men i Finland kritiseras över huvud taget inte lärarutbildningen, därför tillber vi i Sverige också det finska undret”, för att citera Anna Forsell, forskare.

I Finland är lärares status hög och rekryteringen till lärarutbildningen är helt oproblematisk. Läget i Finland är helt unikt i Europa. Mycket av det som görs i Sverige från politikerhåll, verkar i rakt motsatt riktning. Prenumererar man på nyhetsbrev från utbildningsdepartementet så kommer det i stort sett ett brev varje dag med nyheter och reformer som påverkar utbildningssystemet, lärare och lärarutbildning.

Nu ska någon överta ministerposten och med största sannolikhet fortsätta reformerandet. Det måste utbildas flera lärare. Lärarsituationen är katastrofal och det måste skapas flera vägar in i läraryrket.

Förutom att inse att fler lärarutbildningsplatser kräver flera universitetslärare skulle en ny utbildningsminister kunna initiera en omfattande utvärdering av alla åtgärder som hittills har gjorts.

Då skulle kanske reformhysterin stanna av en tid. Jag har aldrig tidigare förespråkat lugn och ro i utbildningsväsendet, men det gör jag nu. Det är inte rimligt att politiker går in och styr så detaljerat och så frekvent som nu skett och sker.

Det måste ges utrymme för de professionella att arbeta utan detaljstyrning. Hindren för läraryrkets professionalisering växer, snarare än minskar, i Sverige. Samtidigt som det talas om nödvändigheten av att höja lärarnas status och öka yrkets attraktionsförmåga. Jag har inte tillhört dem som applåderat finska modellen i alla delar, men jag är vän av den lugnare reformtakten. Måtte vi få en minister som kan bromsa reformtakten. Vi är mycket influerade av den finska skolan och den finska lärarutbildningen alla redan. Vi har importerat övningsskolan exempelvis. Vi har tagit in trepartssamtalen i lärarutbildningen också från Finland.

Jag är ingen vän av importen, men jag anser att reformtakten i Finland är föredömlig och bör importeras! Kanske ska vi önska en minister som är lite latare än tidigare och lugnar ner reformtakten? En minister som stoppar upp flödet av nya direktiv och detaljerade åtgärder. Det skulle gagna läraryrket, de professionella lärarna och därmed lärarutbildningen.

Reagera på inlägget:

Sidor