Annons

Nya villkor för lärare – hur blir det nu med förtroendetiden?

Vi ska få nya villkor för semesteranställda lärare på delar av komvux i Stockholm. Jag har förstått att förtroendetid (eller förtroendearbetstid) är en punkt där man har haft delvis olika uppfattning. Utan att vara helt insatt i hur diskussionerna går, har jag som de flesta lärare en del tankar kring förtroende och läraryrket. 

Ska lärare ha förtroendearbetstid? Om ja, hur mycket? 

Personligen motiveras jag av tillit och frihet under ansvar, vilket förtroendearbetstiden bidrar till för mig. I praktiken utnyttjar jag ändå ganska sällan alla våra sju timmar i veckan. Men självklart ser lärares behov och livspussel väldigt olika ut. Hur använder du din förtroendearbetstid?

Det finns också forskning (till exempel Katz & Ain Dack 2017) som tar upp hur självstyrning leder till bättre arbetsprestationer. En anledning till det är att vi just blir mer motiverade när vi ges möjlighet att göra våra egna, professionella val i arbetet. 

Att inte ha den här valfriheten på pränt i sina arbetsvillkor, kan leda till att man måste fråga om att till exempel få jobba från annan plats de där timmarna i veckan. Det behöver inte nödvändigtvis leda till förändringar i ens arbete (så länge svaret är ja vill säga), men det minskar ändå självstyrandet i någon mån. Varför skulle man då vilja göra det?

De nackdelar som ibland lyfts med förtroendearbetstid är bristande tillgänglighet och ökad stress. 

Tillgängligheten handlar om att framför allt eleverna ska kunna komma i kontakt med sina lärare vid behov, något som vid tillfällen skulle hindras av förtroendearbetstiden. Jag har själv inte upplevt det här problemet på de skolor jag varit på. Mina elever söker nästan uteslutande mig via lärplattformen, mejl eller någon enstaka gång på telefon, så även om jag skulle jobba hemifrån just då, kan jag ändå svara.

Den andra nackdelen som framhålls är att förtroendearbetstid kan leda till mer stressade lärare, eftersom man inte får stöttning i sin arbetsuppläggning utanför undervisningen. Gränserna mellan arbetstid och fritid riskerar att delvis suddas ut. Som följd sitter du och bedömer elevtexter mitt i fredagsmyset. 

Samtidigt kan man fråga sig om det beror på att man som lärare bara råkat lägga upp arbetsveckan så, eller om det är arbetsbördan som tvingar fram att man inte kan titta på ”På spåret” i lugn och ro. Men om det här är ett problem som man menar beror på förtroendearbetstiden, tänker jag att det ändå finns mer motivationsstärkande sätt att komma till rätta med det än att reducera den för alla lärare. 

En lösning är att frigöra tid åt att kollegialt under en period synliggöra hur vi lärare arbetar, när vi inte står i klassrummet. 

Vi för först loggbok. I en sådan skulle vi till exempel kunna skriva ner hur mycket tid vi lägger på bedömning, planering, navelskåderi, Youtube och dokumentation (inräknat den nya, men högst temporära loggboken). 

Dessutom reflekterar vi kring till exempel våra sätt att bedöma och planera. Är du en sådan som går loss med rödpennan eller fyller du i matriser? Planerar du kursen baklänges eller låter du den mer ta form medan den pågår?

Sedan samtalar vi om vår tidsanvändning och våra arbetssätt i kollegiet. På så vis får vi idéer och praktiska råd kring hur vi kan jobba både kvalitativt och effektivt. 

Jag är nämligen helt övertygad om att vi alla har kollegor som i vissa avseenden utnyttjar sin arbetstid bättre än oss. På samma sätt som att du och jag säkert har något smart arbetssätt som skulle kunna komma fler kollegor till gagn. 

Jag vet inte vad den optimala siffran för förtroendearbetstid är, och den kan säkert variera mellan skolor. Vissa skolor har testat 100% förtroendetid, medan andra reducerat den, med lyckade resultat i båda fall. Jag hoppas och tror att arbetsgivare och fack genom sina helhetsbilder av verksamheternas behov kan komma fram till en rimlig siffra för delar av komvux i Stockholm.

Något jag däremot vet är att tillit är helt centralt för både enskilda lärare och kåren. Det bidrar till en inre motivation som gör oss till bättre lärare. Och förtroendearbetstid kan vara ett sätt att skapa just den här motivationshöjande tilliten. 

Om fler ska vilja stanna i yrket och nya lärare söka sig till våra arbetsplatser, måste starkt förtroende tillsammans med goda förutsättningar för lärare genomsyra skolan.

Tycker du att lärare ska ha förtroendetid? Om ja, hur mycket ska det vara?

Reagera på inlägget:

Hur många inspirationsföreläsningar tål en lärare?

Relaterat

Jullovet är slut. Känner du dig inspirerad inför vårterminen?

Det gjorde inte min lärarvän och hennes kollegium, att döma av den studiedag de skickades iväg på.

Du ser programmet på bilden. 

Istället för att ha trivsam teambuilding, eller låta lärarna få passa på att jobba gemensamt med undervisningsutveckling innan alla elever kom tillbaka, valde man inte en, inte två utan tre externt inhyrda inspirationsföreläsningar.

Frågan blir alltså om min lärarvän jobbar i Sveriges mest oinspirerade lärarkollegium, eller om det möjligen är en av de mer oinspirerade fortbildningsbokningarna. 

Jag bad min vän beskriva dagen med ett ord. Hon svarade “Träsmak”. Jag undrade vad hon hade lärt sig. Hon sa “upplägget var katastrofalt, men en del av innehållet var viktigt”. 

Jag har tidigare skrivit om vikten av att studie- eller fortbildningsdagar tar avstamp i skolans faktiska behov. Behov som är grundade i hur vår undervisning i ännu större utsträckning kan främja elevernas lärande. Vi måste få tid och handlingsutrymme att förbättra undervisningen – tillsammans. Den tiden finns ofta kring loven och inte mitt i brinnande termin. Den tiden får inte slösas bort.

Därför baxnar jag över valet att sätta sina lärare framför tre externt inhyrda inspirationsföreläsare hela första dagen tillbaka från julledigheten. Inspiration är viktigt och att någon håller en (kortare) föreläsning för att inspirera kan vara värdefullt. Kanske kan det ge en gnista i arbetet. 

Men det är just själva arbetet som ska ges tid, inte att någon annan ska inspirera oss till att arbeta. Dels är det i sig sällan inspirerande, om du frågar mig. Dels hjälper det väl ingen om jag sedan skulle gå runt hemma och vara inspirerad att jobba på nya sätt, när jag inte ges mer tid att förbereda det på jobbet. 

Och det som inspirerar oss lärare i slutändan, när det krisar på en lektion eller när vi börjar känna oss utarbetade, är inte att någon stod på en scen och föreläste för oss. Det som kan hjälpa och inspirera oss då är förmågan att hantera situationen. Den förmågan kan stärkas genom gemensam undervisningsutveckling. Det måste vi lärare ges utrymme att arbeta med. Det måste skolan prioritera. 

Vi lärare behöver också få chans att ha trevligt och inspireras tillsammans. När det görs på rätt sätt stärker det motivationen och välmåendet på jobbet. Men om du vill inspirera mig vid terminsstart, ge i första hand mig och mina kollegor förutsättningar att tillsammans utveckla vår undervisningspraktik. 

Har du varit med om något liknande? Skriv gärna och berätta i en kommentar!

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad har jag lärt mig det här året?

Alla stunder på året är fullt av måsten och saker att göra, men när ett år närmar sig slutet så kommer även viktiga stunder av tillbakablick och reflektion kring ett år som gått. Vad har jag gjort och framför allt lärt mig det här året? 

Vilka nya verktyg har jag lagt till min bank av knep och erfarenheter under året? Vilka lärdomar är det som jag verkligen kommer att anamma och som ska hjälpa mig att lyfta undervisningen ytterligare nästa år?

Tre saker har mina tankar landat på som får summera mina lärdomar. En tydlig förändring som jag redan anammat är hur jag avslutar veckan inför helg eller lov.  Fyra små ord. ”Vi ses på måndag”.

De två andra nya lärdomarna som jag har landat i är frågan när ett lektionspass verkligen börjar, samt att sätta ord på (som kan tyckas vara) det självklara. 

Två meningar som kan verka lätta att implementera i undervisningen men som jag ofta säger till mina elever – det är stor skillnad på att ha gjort klart och att kunna. Att verkligen få tanken att landa och sedan ta till sig den nya lärdomen som en självklar del av min professionella verktygslåda. Det är något helt annat än att vara medveten om att det borde göras och sedan göra det halvhjärtat eller bara då och då. 

Som en klok föreläsare sa till mig i tidiga lärarår: ”Det är stor skillnad att som lärare ha 20 års erfarenhet av att ha genomfört i stort sett samma undervisning år ut och år in eller att ha gjort 20 olika år med eftertanke, förändring och förbättring”.

Att som lärare veta när lektionen börjar är något som gett mig många funderingar under det gångna året. Nej, inte vilket klockslag som lektionen börjar utan när förberedelsen för passet egentligen börjar, både för mig och för eleverna. 

Det är centralt för att få till den undervisning som mina elever och jag förtjänar. Vissa lektionsmoment behöver jag förbereda eleverna på i månader innan de faktiskt ska ske, ibland är det en särskilt viktig föreläsning, utflykt eller ämnesområde. 

Andra lektioner börjar på lunchen timmen innan lektionspasset verkligen ska börja eller vid första stunden på morgonen med ett förberedande samtal om vad som ska ske efter lunch eller senare under dagen. 

Vissa förberedelser pågår och görs ständigt. Några lektioner börjar precis på klockslaget när schemat säger att nu är det dags. Här är det jag som ledare av passet som måste tänka till. Hur förbereder jag mina olika elever bäst så vi alla får den lektion vi behöver för att nå så långt vi bara kan med våra studier?

Nästa lärdom är att sätta ord på det självklara. Det betyder att i lärandestunden vara så otroligt tydlig att alla verkligen förstår vad som förväntas. Från det mest grundläggande förhållningssätt till kunskapskrav.

Vilka förväntningar har jag på eleverna innan lektionen börjar? Vilka förväntningar har jag på eleverna under lektionen? Vilka förväntningar har jag på mina elever vid passets slut och i övergången till nästa aktivitet? Vilka kunskaper är centrala under arbetspasset?

Det här behöver jag som ledare i gruppen sätta ord på. Inget är egentligen självklart. Gör jag det ges alla möjlighet att lyckas och alla kan inkluderas. Ingen behöver känna osäkerhet om vilket material som förväntas vara med eller vilka förväntningar jag har på arbetsro eller uppgifterna som ska göras under det enskilda passet.

Självklart har jag lärt mig många andra saker också men just de här två nya lärdomarna och det nya förhållningssättet har verkligen satt sig. Inte för att jag inte förstått det förut men nu vet jag inte bara om det utan nu kan jag det verkligen också. 

Med den nya kunskapen så kommer förståelsen att jag måste jobba med det här. Sedan kommer även insikten om hur klurigt det faktiskt är att sätta ord på det självklara och veta när lektionen verkligen börjar.

Det är mina tre nya verktyg som jag verkligen lärde mig från året, vad lärde du dig?

Vad det här året ska bjuda på har jag ingen aning om och det är precis därför jag verkligen gillar mitt yrke och med stor nyfikenhet ser fram emot nästa år.

Reagera på inlägget:

Radera alla dina planeringar

Relaterat

Lärare - ta ett välförtjänt jullov - och det första du gör när du kommer tillbaka - radera alla dina planeringar.

Va? Jag har ju byggt upp dem i många många år, och det praktiskt. Jag kan lägga fokus på annat, som att genomföra god undervisning, skapa relationer och jobba med mitt mentorsuppdrag.

Ja, tiden knapp och vi lärare måste använda den klokt och effektivt. Det är ett stort ansvar för oss att förvalta den stora skattesats som skolan får varje år, av såväl stat och kommun. Även om det talas om nedskärningar och snålt med bemanning så går, i alla fall i Örebro kommun där jag arbetar, omkring hälften av skattepengen till skolan. Troligt liknande på andra håll. Utbildning är ju den viktigaste investeringen för framtiden, som jag senast i veckan hörde utbildningsminister Anna Ekström (S), säga i Ekots lördagsintervju (7 december 2019).

Det är ett stort ansvar att varje dag möta unga människor som söker vilt efter sin väg genom livet (jag jobbar i högstadiet om du undrar:). Ibland undrar jag om inte det viktigaste uppdraget är starten i skollagen - det fostrande uppdraget.

Jo, det är stort, men i det ingår också att visa vägen kunskapsmässigt, och hur vi ska hantera kunskap och utmaningar i den värld som växer fram - driven av digitaliserings förändringskrafter.

Det är där mitt förslag kommer in. I en värld som förändras snabbare än någonsin, där informationsmängderna och kunskapsmassorna är massiva, där förvirringen kring framtiden är omfattande. Vilken väg ska vi då visa eleverna. Är det 20 år gamla planeringar som ska visa vägen? Planeringar som skrev 1999? Två år före attacken mot World Trade Center i New York. Ett år då en stor tidning som Upsala Nya Tidning ännu inte hade en webbsida. Ska elever visas framtiden med tio år gamla planeringar? Planeringar som skrevs 2009. Ett år då Donald Trump hade mycket litet inflytande över världen. Ett år då Sverigedemokraterna var ett marginellt parti som inte tilläts delta i debatten i public service. Bara för att nämna några exempel.

Är det för övrigt rimligt att även läroplanen skrivs om så pass sällan? Just den senare frågan får anstå till ett senare inlägg, någonstans. Men låt oss gå vidare i den första frågan - om planeringar. Ärligt - hur ofta skriver du om dina planeringar? Har du tänkt på att varje år så kommer det nya elever med en helt annan uppväxt och förförståelse än eleven som kom året innan. På tio år blir det som jag skrev ovan ganska stora skillnader på elevgrupperna, i den snabbt föränderliga världen.

Vad säger läroplanen och kursplanerna? Där finns stort stöd för att jobba med innovation, kreativitet - gärna med hjälp av digitala verktyg. Så där finns inget som hindrar.

Jag har svarat på varför vi ska jobba mer med kreativitet och innovation som lärare. Jag har skrivit att det finns stöd för den i våra styrdokument. Ändå händer det så pass lite - hur kommer det sig?

Så jag kommer med ett radikalt förslag - radera dina planeringar. Skriv om dem hela tiden - anpassa dem till de uppväxande nya elever som kommer in. Rusta dem för framtiden - inte för dåtiden.

Och God jul! Ho ho ho! 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Barns ambitioner begränsas av könsstereotyper

När ska beslutsfattare, huvudmän och chefer förstå vikten av ett tidigt, systematiskt och kontinuerligt arbete med skola-arbetsliv? Många studier visar på att ungas yrkesaspirationer begränsas av inte minst könsstereotyper och socioekonomisk bakgrund utan även av att barn redan i tidig ålder gör avgränsningar i sina yrkesambitioner. En ny rapport från OECD visar att barns yrkesaspirationer grundar sig i könsstereotyper. Utöver det står det även att läsa i rapporten att föräldrar är en stor påverkansfaktor för barnen i deras yrkesaspirationer.

I den internationella studien "Drawing the future" uppger mindre än 1% av barnen som deltog att de hört talas om det jobb de drömmer om att arbeta med, genom en yrkesverksam som besökt skolan. Studien, som också kommer fram till att barn redan vid sju års ålder gör begränsningar i sina framtida yrkesval, visar tydligt på vikten av tidig studie- och yrkesvägledning. Vikten av att barn får möjlighet att träffa yrkesverksamma under sin skoltid, för att bredda deras handlingshorisonter, blir väsentlig. Unga personer behöver bekanta sig med och få mer information om fler yrken och branscher. Därför är det viktigt att man börjar arbetet med skola-arbetsliv redan i grundskolans lägre årskurser och att arbetet är kontinuerligt och systematiskt, vilket även Skolinspektionen trycker på.

Studien fastställer också att det är först under de senaste åren som beslutsfattare faktiskt tagit barns tidiga yrkesaspirationer och karriärföreställningar på allvar. Men det är inte direkt några nya slutsatser att barn redan i tidig ålder gör begränsningar i sina yrkesaspirationer och att barns uppfattningar om vissa yrken och karriärer kan cementeras i ung ålder. En vägledningsteori, som den amerikanska professorn i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, Linda Gottfredson, står bakom visar på att barn vid 6-8 års ålder blir medvetna om arbetsroller och att de tilldelar dessa kön. Flertalet studier har under de senaste decennierna kommit fram liknande slutsatser.

Studierna har betonat att barns ambitioner ofta formas och begränsas av könsstereotyper, socioekonomisk bakgrund och framför allt vad och vilka yrken de känner till. Ny forskning visar också på att flickor vid sex års ålder börjar associera smarthet med män. Detta kan på sikt påverka ungas motivation och ansträngningar i skolan.

I skollagen står det väldigt tydligt att alla elever i alla skolformer utom förskolan och förskoleklass ska ha tillgång till vägledning (Skollag 2010:800 2 kap. 29 §). I läroplanen för grundskolan framhävs det också att skolan ska arbeta för att motverka att elevernas studie- och yrkesval begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund är det viktigt att vi börjar arbeta tidigt med skola-arbetsliv, med andra ord studie- och yrkesvägledning.

Hur många studier och rapporter ska det krävas innan beslutsfattare, huvudmän och chefer inser vikten av tidig vägledning och skapar förutsättningar och arenor för att detta ska bli genomförbart? Ett systematiskt och kontinuerligt skola-arbetslivsarbete som börjar redan i årskurs ett, för att säkerställa en verksamhet där både skollagen och de riktlinjer som finns i de nationella styrdokumenten kan följas.

Reagera på inlägget:

Sidor