Annons

Inför ”special-vägledare” för elever med särskilda behov

Som studie- och yrkesvägledare för bland annat elever med särskilda behov lär jag mig en hel del om elevernas rätt till stöd både i och efter skolan.

Det är inte några kunskaper man får med sig från utbildningen till studie- och yrkesvägledare utan sådant man lär sig medan man arbetar med målgruppen. Det är inte utan att man känner sig vilsen och rådvill i början innan man lärt sig vilka rutiner och myndigheter som gäller för stöd och hjälp för unga med funktionshinder. Idag har jag byggt upp en kontaktpersonsbank av tjänstemän på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och inom kommunen som alla kan vara till stöd för ”mina” elever.

Vissa elever behöver verkligen ett starkt och gärna sammansvetsat nätverk av olika yrkeskompetenser: tjänstemän inom kommunen, habiliteringen, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, högskolepersonal, skolkurator, skolsköterska, speciallärare och studie- och yrkesvägledare, för att stötta dem i deras skolgång och överbrygga eventuella hinder.

Studie- och yrkesvägledare borde ges möjlighet till specialisering för dessa elevers bästa. Det vore bra för eleverna också att känna att de har med en expert att göra och inte en allmänvetare som skaffat sig vissa expertkunskaper under resans lopp.

Schemalagd ”SYV”-tid för målgruppen är en till möjlighet för att ge dessa elever ordentligt stöd och hjälp att planera sin framtid. Mer och bättre studie- och yrkesvägledning för elever med särskilda behov behövs. Med risk för att bli tjatig: Jag tror på att införa ett ämnesövergripande tema/ämne typ arbetslivskunskap för att underlätta för målgruppen och för alla andra elever också!

Reagera på inlägget:

Lär oss mer om mobbning på lärarutbildningen

En fördel med att vara engagerad i någon av LRs studerandeföreningar lokalt är att man kan bjuda in föreläsare om just de ämnen man vill lära sig mer om. Det var också precis vad vi gjorde i LR Stud Växjö när vi hade årsmöte i början på februari. Då bjöd vi in Håkan Wetterö (www.uppbilda.se) som pratade om mobbning. Två timmars föreläsning, även om den var bättre än majoriteten av föreläsningarna på universitetet, är verkligen inte nog för ett sådant viktigt ämne. 

Min inställning är att om inte eleverna är trygga i skolan så lär de sig ingenting. Och vad värre är, mobbning beräknas leda till 45 självmord om året bland unga (http://www.svt.se/nyheter/inrikes/mobbning-raknas-leda-till-45-sjalvmord-om-aret) och för andra leder det till ärr för resten av livet. 

Som Håkan sa på vår föreläsning så är oftast det värsta inte mobbningen i sig utan att ingen vuxen gör något. Men hur förbereds vi lärare egentligen för att kunna motverka mobbning? På Linnéuniversitetet får vi en 7,5-poängskurs där konflikthantering, sociala relationer och ledarskap ska samsas. Tänk då på att konflikter och mobbning inte är samma sak. Detta är alldeles, alldeles för lite. Jag kan inte nog poängtera hur dåligt jag tycker det är. På en fem års lång utbildning får vi alltså cirka fyra veckor där allt vad sociala relationer (också en superviktig del för att främja lärande), ledarskap (ytterligare en superviktig del) och konflikthantering ska ingå. Samtidigt skriver vi tre uppsatser på 15 poäng vardera och har 210 poäng ämneskunskaper. Det utbildar kanske kompetenta ämnesexperter som kan gå vidare till forskning med en stabil grund i vetenskapsteori och forskningsmetodik, men det ger inga goda ledare, relationsbyggare eller trygghetsskapare.

Fokus har länge legat på att skapa en bild av den ideala läraren som en ämnesexpert som endast planerar, genomför och utvärderar undervisning. Samtidigt har man smutskastat den sociala delen av lärarskapet som något ovärdigt en akademiker. Är detta möjligen orsaken till den ynkliga, rent av skrämmande lilla, del som sociala relationer, konflikthantering och mobbning utgör i lärarutbildningen? Tvärtom är det en vetenskap i sig att bli en god ledare och att främja ett gott klimat i skolan. 

Jag vet att jag och många andra lärarstudenter gärna hade bytt ut 60 poäng eller mer av ämneskunskaper och uppsatsskrivande mot större kunskaper om sociala relationer, konflikthantering, mobbning och ledarskap. Även inom dessa områden bör lärare vara experter. Men det blir man inte på en 7,5-poängskurs.

Reagera på inlägget:

”Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”

Debatten kring appen Periscope går varm i lärarkretsar. Varje dag filmas lärare och elever i smyg och sänds live via Periscope. Elever skriver “ Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”, “ Vid 30 likes ska jag se till att min lärare får ett flipp” och så vidare. Vem som helst som zoomar in just den skolan kan se vad som pågår.

Eleverna är snabba att gömma sina telefoner så att läraren inte ska upptäcka vad som pågår. Igår såg jag ett inslag där en elev gömde telefonen i blomkrukan och sedan filmade ett prov. Läraren samlade in allas telefoner, men eleven sa att hen inte hade någon. Detta är bara ett axplock av vad som händer i skolan och jag tänker inte gå in mer på den biten i detta inlägg. Vill ni läsa mer om hur jag har arbetat med appen lektionstid kan ni läsa det här: Elevers tankar kring Periscope, smygfilmning av lärare och livesändning.

Att bli smygfilmad är oerhört jobbigt för oss lärare och man känner sig otrygg. Det finns elever som medvetet går in för att “sätta dit” sin lärare. Jag kan själv ha en jargong med mina elever där jag skojar rått. Vad händer om det jag säger tas ur sitt sammanhang? Vad händer om eleven tar hem det klippet och visar för sina föräldrar eller lägger ut på sociala medier? Vad ska jag som förälder tro?

Svaren är inte enkla, men mitt råd till dig som förälder är att själv ladda ner appen och faktiskt hålla koll. Här kommer ett tips som kanske inte ungdomarna gillar att jag ger, men man kan faktiskt skapa ett fejkkonto och följa sitt eget barn.

Samtalet förälder - barn/ungdom tror jag är den enda framkomliga vägen. Att diskutera kring fördelar och nackdelar med vad som faktiskt kan hända. Ett par ungdomar som har fest och livesänder det så att alla kan se var festen är riskerar att det dyker upp hur många som helst utan att man vet om det. Det är ju inget nytt fenomen att oinbjudna gäster kommer, men det riskerar att bli så mycket större nu.

Mina elever pratade mycket om faran med att “gubbar” som gillar småtjejer mycket lättare kan hitta var tjejerna bor. Många tjejer lägger upp “ För 50 likes ser ni mig i BH” och så vidare. Jag tror inte att det finns något viktigare än att prata och åter prata om konsekvenser av sitt handlande. Det som är “inne” bland en del killar är att filma rena kränkningar och slagsmål. Detta har även polisen gått och varnat för: Obehagliga trender på sociala medier

I skolan tror jag att vi behöver lyfta dessa nya trender inte bara i klassrummet utan även på föräldramöten. Här nedan kommer ett förslag till hur man kan arbeta med detta på föräldramöten:

I inbjudan till föräldramötet ber man föräldrarna att i förväg ha laddat ner appen Periscope. Den är gratis och fungerar på alla enheter.

När föräldrarna är på plats visar ni en kort genomgång av hur appen fungerar. Visa både fördelar och nackdelar.
Be föräldrarna diskutera med sin granne eller runt bordet de sitter

  • Vilka fördelar och nackdelar kan ni se med en app som Periscope?
  • När ni var tonåringar - vad var “farligt” då och vad förfasade sig era föräldrar över?  
  • Hur pratar ni med era barn/ungdomar om dessa trender?
  • Hur ställer du dig till att ha ett “fejkkonto” så att du kan ha koll? Är det moraliskt riktigt eller följer du dina barn med ditt eget namn? Fördelar/ nackdelar med detta?
  • Samla ihop diskussionen och be varje bord redogöra för sina samtal.
  • Diskutera: Vad skulle du som förälder göra om du såg någon annans barn/ungdom i en olämplig/farlig situation? Är det ett sådant klimat i den här klassen att det är ok att ringa den förälder det berör?

Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ropa förbud i dessa frågor. Tänk efter själv: När dina egna föräldrar förbjöd dig något vad gjorde du då?!

I mitt länkade inlägg om elevernas tankar kring detta så hänvisar jag till Elza Dunkels. Hon är docent vid Umeå Universitet och har många kloka tankar kring hur man ska bete sig på nätet. Här kan ni läsa mer : Det finns ingen quickfix mot näthat .

Hon har också skrivit en bok i ämnet: Nätmobbing, näthat och nätkärlek där även ni föräldrar kan fördjupa er i hur ni ska hantera detta.

Om du är förälder och läser detta så börja med att ladda ner appen och lära dig hur den fungerar. Be gärna ditt barn/ungdom att visa dig så att ni kan ha koll tillsammans. Tipsa gärna lärarna på er skola om att ni behöver diskutera ämnet på föräldramötet. Det är inte längre “bara” farorna med alkohol och droger vi måste prata om, nätetik är precis lika viktigt.

Känns det jobbigt med allt att sätta sig in i? Ja, det är skitjobbigt att vara förälder, men vad gör vi inte för våra barn?

Hoppas att ni får givande diskussioner!

Lycka till!

Sara Bruun

Reagera på inlägget:

Kommer satsningen på specialpedagogik ge en skola för alla?

Om man betraktar skolan ur demokratisk synvinkel så har vi inte en skola för alla barn och unga. Jag håller med dem som frankt påstår detta, men ser regeringsuppdraget om specialpedagogik som en möjlighet att återskapa en skola för alla. De elever som idag har de bästa förutsättningar att lyckas i den svenska skolan är de barn och unga som haft lyckan att födas i en familj där föräldrarna har en god skolunderbyggnad, en bra inkomst och ett boende i ett socioekonomiskt starkt område. Vår skola gynnar de elever som redan har ett stort försprång i livet. Det blir en skola för vissa.

Skolan behöver förändras igen. Ska vi återskapa en skola för alla, där alla elever har rätt att utvecklas utifrån sina egna möjligheter, måste skolan ge alla elever de redskap och de strategier som behövs för att lyckas. Det är den största och viktigaste satsningen idag. Regeringen väljer nu att satsa på specialpedagogiken. Jag har följt specialpedagogikens märkliga, skakiga och vindlande resa, upp och ned, hit och dit över lång tid (i princip sedan sextiotalets mitt) som lärare, lärarutbildare och forskare. Jag följer specialpedagogiken i detta uppdrag också med stort intresse och försöker förstå vad uppdraget handlar om denna gång.

Vi vet idag från de allra bästa skolsystemen i världen att de både har fler speciallärare och fler specialpedagoger, men också att man har mer specialpedagogiska verktyg hos varje lärare. Det har vi saknat i den grundläggande lärarutbildningen i Sverige. Det viktigaste är att arbeta förebyggande i hela skolsystemet från förskolan till gymnasieskolan, för att försöka att förhindra att lärandeproblem uppstår. Naturligtvis behövs det också ett antal speciallärare som behandlar uppkomna problem, men att upptäcka tidiga tecken på svårigheter är ändå det allra viktigaste. Hur många specialpedagoger – handledare med särskild kompetens – som behövs för att klara detta regeringsuppdrag är förstås oklart.  

Syftet med uppdraget som regeringen gett är lovvärt och innebär att stärka den specialpedagogiska kompetensen generellt i hela skolväsendet. Det är också viktigt att åter igen se över hela grundutbildningen. Specialpedagogisk kompetens handlar absolut inte enbart om fortbildning. Innehållet i den kommande fortbildningen ska utgå från lärarnas behov och vara verksamhetsnära. Det är intressant att veta hur lärarnas behov ska fångas upp denna gång. Vad som avses med verksamhetsnära, är också viktigt att reflektera över. Hur ser verksamheten ut idag när det gäller specialpedagogik? I många skolor är specialpedagogiken ett minne blott.

Målgruppen nu är alla legitimerade lärare i hela grundskolan, motsvarande utbildning vid särskilda ungdomshem och i sameskolan med prioritering av lärare i grundskolans årskurs 7–9. Det vore också intressant att veta vad som ligger bakom valet att satsa senare, mot årskurs 7-9. Visserligen är säkert utbildningen till ämneslärare ”allra minst specialpedagogisk”, men vad händer med förskollärarna, och grundlärarna upp till och med åk 6? Ju tidigare, dess bättre, resonerar man internationellt, men inte vi i Sverige?

Skolverket ska svara för utbildning av handledare som ska ha till uppgift att handleda lärare inom det specialpedagogiska området. Handledarutbildningen ska i första hand erbjudas behöriga speciallärare och behöriga specialpedagoger. Specialpedagoger har just den uppgiften att stödja kolleger genom handledning. Jag undrar vad det är för nya rön som kräver en ny satsning på handledarutbildning?

Resultaten i den svenska skolan fortsätter att sjunka. Detta visar såväl nationell statistik som internationella undersökningar. För att utbildningens mål ska kunna uppnås måste det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. För att alla elever ska ges möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen ska lärare anpassa undervisningen utifrån varje elevs behov och förutsättningar. Blir det så efter det här uppdraget? Det här har hörts förr.

En bra skola klarar att hantera den variation av barn som finns på varje skolenhet och ger eleverna goda förutsättningar både socialt, kognitivt och emotionellt vad gäller lärande.  Sådana skolor ser elever i behov av särskilt stöd som betydelsefulla elever. Det borde vara strävansmålet i satsningen. Så återskapas kanske en skola för alla?

Reagera på inlägget:

En mobbningsfri skola kräver stöd till lärare och offer

Mobbning är ett mycket obehagligt ord i svenska språket. När man hör ordet mobbning går tankarna först och främst till det ensamma barnet på skolgården som inte får vara med i lekarna, får skolväskan sönderriven och som utsätts för glåpord och kanske till och med för hugg och slag.  Skolan och lärarna får ofta skulden för att mobbning inte kan förebyggas eller stoppas. Mobbning är ett vanligt fenomen. Med mobbning menas att en eller flera individer tillfogar någon annan skada, antingen fysiskt eller psykiskt, vid upprepade tillfällen.

De flesta människor har direkt eller indirekt erfarenhet av mobbning. Det finns olika uppgifter om hur vanlig mobbning som fenomen är.  Exempelvis anses att 60 000 barn är utsatta för mobbning i Sverige och 20 procent har blivit kränkta av en annan elev det senaste året, enligt Friends-rapporten, 2015. I Sverige har man infört en formulering i skollagen om att: ”den som verkar inom skolan är skyldig att aktivt motverka alla former av kränkande behandling som mobbing och rasistiska beteenden (Lag 1997:1212)”. Det slås också fast i Läroplanen för grundskolan (Lpo 1994) att ingen i skolan skall utsättas för mobbning. Där fastslås också att rektorn har ett ansvar att utveckla ett särskilt program för den enskilda skolan med syfte att ”motverka alla former av trakasserier och mobbning bland elever och anställda” (Olweus, D. (1999). Mobbning bland barn och ungdomar. Stockholm: Rädda Barnen, 1999).

Mobbning är ett komplext fenomen och för att förstå och hantera mobbning, behöver man vara uppmärksam på såväl skolan som institution och kultur, som på lärare, elevgrupper, enskilda elever och på samspelet mellan elever och mellan lärare och elever. Lärare anses inte vara tillräckligt professionella på att förhindra eller stoppa mobbning. Varken grundutbildning eller fortbildning anses ge tillräckliga kunskaper för detta komplicerade uppdrag.  Barnen går inte i skolan så många timmar av dygnets tjugofyra timmar, utslagna på ett kalenderår, att det enbart kan vara lärarnas ensam-ansvar. Exempelvis barn på lågstadiet tillbringar endast cirka 3–4 timmar av dygnets 24 timmar i skolan. Det är också följaktligen andra vuxna som ansvarar för barnen de resterande timmarna av dygnet och därmed har också andra ett ansvar för eventuell mobbning. Lärarnas roll och ansvar måste alltid sättas i proportion till ramar och förutsättningar. Det kan aldrig enbart vara lärarnas fel om mobbning inte kan hindras eller stoppas. Om klimatet i skolan eller i en skolklass är positivt, desto mindre risk löper barnet att bli mobbat.

Mobbning följer ofta barnen och de mobbas inte bara i skolan, utan även i hemmet, på fritiden och på nätet. Mobbarna finns oftast i samma skola, i samma fritidsaktiviteter, i samma communities på nätet. Att enbart arbeta mot mobbning i skolan löser inte problemen. Arbetet mot mobbning måste absolut ske på flera arenor samtidigt. Föräldrar har också ett stort och viktigt ansvar att arbeta förebyggande och ta tag i eventuella problem med mobbning.

Skolan måste ha en likabehandlingsplan som ska innehålla konkreta åtgärder för att ta tillvara varje barns rättigheter oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning eller sexuell läggning. Planen ska också förhindra trakasserier samt annan kränkande behandling. Barnen bör om möjligt vara delaktiga i utformandet.

Mobbning är sammanfattningsvis ett vuxenansvar för alla vuxna i barnets närhet.  Ingen vuxen i barnens närhet kan friskriva sig från detta ansvar. Alla vuxna som är tillsammans med barn har skyldighet att reagera, anmäla, stoppa mobbning och kränkningar.

Kan barnet göra något själv? Ja, jag anser det. Barnet måste få stöd att säga ifrån direkt, när någon ger en nedsättande kommentar. Det är mycket viktigt för självkänslan. Ansvaret är alltid mobbarens, aldrig mobboffrets.

Lär barnen att alltid ta upp mobbning i skolan med sin lärare. Uppmana barnet att beskriva lugnt och sakligt vad det är som barnet utsatts för. Skriv upp datum och klockslag när något blir utsatt för mobbning och vilka samtal man har haft i ärendet. Spara alltid anteckningarna som bevis om ärendet går vidare och det skulle behövas. Det har alltid funnits mobbning i skolan. Det kommer kanske alltid att finnas mobbning.

Alla möjliga hinder kan fjärma barn och unga från jämnåriga och skapa ett ensamt liv. Aldrig anonym, alltid synlig, men inte en i gänget. Det är mobbning.

Mobbning har tre karaktäristiska drag. Det är en återkommande handling.
Det utförs med mening att skada eller såra. Det är en obalans i styrkeförhållanden mellan mobbare och den mobbade (Houbre, Tarquinio, Thuillier & Hergott, 2006). Det finns flera olika typer av mobbning, de vanligaste är:

• Fysisk mobbning – till exempel sparkar och slag (Smith & Ananiadou, 2003).

• Verbal mobbning – till exempel retande och hot.

• Psykisk mobbning/Social isolering – till exempel utfrysning (Smith & Ananiadou, 
2003, Höistad, 1994).

• Indirekt mobbning – till exempel ryktesspridning (Smith & Ananiadou, 2003).

• Cybermobbning – till exempel mailmobbning och sms/mms mobbning (Keith & 
Martin, 2005).
Som mobbning räknas också retsamhet som upprepas. Retsamhet som sker på ett mera vänskapligt plan brukar inte räknas till mobbning (Olweus, 1999) och det är inte heller mobbning när två personer med likvärdig psykisk eller fysisk styrka slåss eller bråkar (Olweus, 1991 & 1999). 

Reagera på inlägget:

Sidor